På sommaren 1819 besteg en liten armé av venezuelanska rebeller berget Paramo de Pisba på gräsen mellan Venezuela och Nya Granada (nuvarande Colombia).
Det 4 000 meter höga berget är ett av de mest svårframkomliga i Anderna och klättrarna tvingades uthärda extremt svåra förhållanden under sin färd: Iskalla stormar, meterdjup snö och förrädisk is gjorde klättringen livsfarlig. Sammanlagt en tredjedel av de 2 000 soldaterna dog.
I spetsen för den köldbitna truppen gick en 35-årig venezuelan som i åtta år slagits mot den spanska kolonialmakten i Sydamerika: Simón Bolívar.
Uppfostrad av en lärare
Simón Bolívar föddes år 1783 i Venezuelas huvudstad Caracas. Fadern var en rik kakaoodlare. Han dog emellertid redan innan Simón fyllt tre år, och sex år senare blev Simón föräldralös när även modern avled.
Den lille pojken togs omhand av sin morbror. Men det var en helt annan person som kom att forma den unge mannens liv: privatläraren Simón Rodriguez. Han talade med Bolívar om de tankar om frihet, demokrati och mänskliga rättigheter som genomsyrade Europa och USA.
I Sydamerika styrde den spanska kolonialmakten som den hade gjort sedan Columbus gick i land omkring 300 år tidigare. Den spanska delen av kontinenten var indelad i fyra ”riken” som regerades av vicekungar under den spanske kungen.
Inspirerad av Napoleon
År 1797 tvingades läraren Simón Rodriguez lämna landet sedan han anklagats för att ha deltagit i en sammansvärjning mot de spanska myndigheterna i Caracas.
Bolívar skickades till militärakademin. Därefter reste han till Europa för att förkovra sig ytterligare. I Paris såg han Napoleon Bonapartes kröning och upplevde folkets jubel.
Den händelsen gjorde ett djupt intryck på den unge idealisten. Från den stunden drömde han om att även hans egna landsmän skulle få uppleva en sådan lycka.
Bolívar återvände till Venezuela år 1807 och stod i frontlinjen när invånarna i Caracas år 1810 reste sig mot spanjorerna. Året därpå var kriget mot kolonialmakten ett faktum och snart stod den bara 30 år gamle Bolívar i spetsen för rebellerna. Han blev omtyckt av folket, och på grund av sitt sinne för taktik och för sina eldiga tal fick han snart tillnamnet El Libertador – befriaren.
Trots stora framgångar i början blev vägen till seger över spanjorerna mycket svårare än den unge generalen tänkt sig. För att avgöra kampen tog han år 1819 chansen och gick över Anderna.
Om spanjorerna skulle besegras måste Bolívar inta Nya Granadas huvudstad Bogotá i en överrumplande attack. Planen lyckades, och Bolívar kunde obehindrat värva soldater till nästa konfrontation.
En avgörande seger
Den 7 augusti 1819 skyndade den spanska armén, ledd av general José María Barreiro, mot Bogotá. Målet var att stoppa rebellarmén men den spanska hären råkade i brådskan delas upp i två halvor.
Bolívar blev ledare för jätteriket Gran Colombia, som sträckte sig över stora delar av norra Sydamerika.
Bolívar beordrade en av sina mest lojala officerare att uppehålla förtruppen medan han själv angrep resten av den spanska armén.
Spanjorerna förmådde inte stå emot angreppet och general Barreiro kapitulerade. Nu var Bogotá oskyddat.
När Bolívar kom fram till staden hade den spanske vicekungen redan flytt – så hastigt att guldet fortfarande låg kvar i hans skattkammare. Det räckte till att finansiera frihetskampen i flera år.
Bolívar gjorde sina fiender schack matt när han intog Bogotá. Hemma i Venezuela fick den spanske överbefälhavaren, general Pablo Morillo, höra talas om sina landsmäns nederlag.
Han hade förgäves vädjat till den spanske kungen om militära förstärkningar och nu insåg Morillo att slaget om Sydamerika var förlorat.
Den 7 september 1821 utropades Simón Bolívar till president i den nybildade republiken Gran Colombia. Republiken omfattade större delen av nuvarande Colombia, Panama, Venezuela, Ecuador, norra Peru samt nordvästra Brasilien.