Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Peterloo: Fredlig demonstration slutade med blodbad

En måndag i augusti 1819 samlades sextiotusen män och kvinnor i industristaden Manchester för en fredlig demonstration för rösträtt. De många människorna gjorde dock myndigheterna nervösa – och sedan gick allt snett.

Bridgeman Images

Samuel Bamford var törstig. Väldigt törstig.

Hela förmiddagen den 16 augusti 1819 hade den trettioettårige vävaren tillbringat på den dammiga landsvägen till Manchester.

Tillsammans med sin fru och andra från hemstaden Middleton hade han vandrat de åtta kilometerna till storstaden för att delta i ett möte om valreformer på torget Saint Peter’s Field.

Vägen var fylld av människor på väg till mötet, och när sällskapet från Middleton väl kom fram strax efter lunch var området proppfullt med människor, och Samuel Bamfords strupe var snustorr.

Mitt i folkhavet såg vävaren Henry Hunt, dagens talare, kliva upp på ett podium. Ett jubelvrål mötte huvudpersonen, som till applåder tog av sig sin vita hatt och började tala.

Samuel Bamford fattade ett snabbt beslut. Tillsammans med en bekant rörde han sig bort från folkmassan med kurs mot en sidogata, där han hoppades hitta en krog.

Hunts tal kunde de alltid läsa i tidningen senare, resonerade han.

Efter Napoleonkrigen sköt priset på bröd i höjden i Storbritannien. Många hade därför inte råd att äta sig mätta, utan fick gå och lägga sig hungriga varje kväll.

© Imageselect

Precis när de båda männen nådde utkanten av folkhavet märkte de att det gick ett sus genom församlingen. Bamford sträckte på nacken och tittade mot kyrkan, där oron verkade ha börjat.

Han såg kavallerister i blå och vita uniformer rida fram längs en mur och ställa upp sig i formation.

”Soldater! Vi måste gå tillbaka och se vad som står på”, sa han nervöst till sin kamrat.

”Äsch, de är bara här för att vara beredda om det uppstår oroligheter”, svarade en man som råkat höra Bamfords kommentar, men den törstige vävaren ignorerade honom.

Bamford pressade sig resolut tillbaka in i folkmassan, där hans fru fanns. Han hade verkligen fog för sin oro.

Några minuter efter kavalleriets ankomst hade nämligen det fredliga mötet för reformivrare i industristaden Manchester förvandlats till rena massakern.

Män, kvinnor och barn angreps med sablar och trampades ner av hästar. På kvällen låg tretton döda och hundratals skadade kvar på platsen efter den massaker som skulle bli känd som ”slaget vid Peterloo”.

Efter att ha avtjänat sitt andra fängelsestraff valdes Henry Hunt in i parlamentet.

© Imageselect

Godsägare stod på de fattigas sida

Henry Hunt föddes till ett behagligt liv som godsägare i sydvästra England. Av en slump tog hans liv emellertid en helt ny vändning.

År 1800, tre år efter det att faderns död gjort Henry till herre på familjens egendom, anklagades han för att ha skjutit några fasaner som inte tillhörde honom.

Hunt ställdes inför rätta och dömdes till sex veckors fängelse.

Under rättegången träffade han flera advokater som verkade för en utökning av valrätten.

Hunt anslöt sig till reformrörelsen och blev med sin vältalighet en av dess centralfigurer.

År 1816 talade han bland annat inför åttiotusen arbetare i industristaden Birmingham.

Därför var Hunt en självskriven talare på Saint Peter’s Field i Manchester. Hans anförande kostade honom två och ett halvt år i fängelse.

År 1830 valdes han in i underhuset, där han bland annat föreslog rösträtt för kvinnor. Förslaget, som möttes av skrattsalvor, gick igenom först år 1928.

Militär triumf följdes av svält

Massakerns våldsamhet överrumplade alla i Storbritannien, men att något dramatisk skulle ske sommaren 1819 hade länge stått klart.

Fyra år tidigare firade landet en stor militär triumf genom att besegra den franske kejsaren Napoleon i slaget vid den belgiska staden Waterloo.

På hemmafronten hade britterna betydligt mindre att glädjas åt. Det tolv år långa kriget mot Napoleon hade medfört stora kostnader.

Kriget hade kostat mycket pengar och familjer som hade förlorat en make, son eller någon annan försörjare var hårt drabbade.

De dåliga tiderna fick européerna att konsumera mindre. Nedgången gick hårt åt den brittiska textilbranschen, som var koncentrerad kring Manchester i norra England.

Fabriksägarna i området sänkte arbetarnas löner, och eftersom de redan var dåligt betalda innebar det ett hårt slag.

Vävare som år 1803 kunde tjäna femton shilling på en sexdagars arbetsvecka fick efter kriget nöja sig med fem shilling för samma arbete.

Läget blev ännu värre när regeringen år 1815 införde de så kallade spannmålslagarna, som i ett försök att skydda landets lantbruk lade höga tullar på importerat spannmål.

Bristen på konkurrens från billigt utländskt spannmål gynnade framför allt godsägarna, medan befolkningen fick betala dyrt för det livsnödvändiga brödet.

Resultatet blev att de fattigaste familjerna, som redan innan lade större delen av sin lön på mat, drabbades av svält.

Den vanliga befolkningen hade i princip inga möjligheter alls att göra något åt eländet.

Englands valsystem var inrättat så att det begränsade rösträtt och valbarhet till parlamentet till några procent av befolkningen. Endast män med fast egendom hade rösträtt.

Samtidigt var valkretsarna (boroughs) konstruerade så att de gynnade glest befolkade landsortsdistrikt, som i regel dominerades av en rik, jordägande familj.

Majoriteten i underhuset, det ena av det brittiska parlamentets två kammare, valdes av hundrafemtiofyra väljare.

En valkrets, Old Sarum i södra England, hade inga invånare alls, men ändå kunde markägaren utse tretton väljare till valkretsen, som i sin tur valde två personer som företrädde distriktet i underhuset.

Storstäder som Manchester, som i början av 1800-talet hade cirka hundratjugoåttatusen invånare, fick å andra sidan inte välja en enda ledamot till parlamentet.

Napoleonkrigen slutade med brittisk seger, men på hemmafronten var det illa ställt.

© Bridgeman Images

Segern över Napoleon var dyrköpt för britterna

Napoleonkrigen (1803–15) var en kostsam historia för England. Efter krigen försökte adeln kompensera för förlusterna.

  • Lägre löner

    Åren efter 1815 gjorde Napoleonkrigens kaos och höga kostnader för de inblandade ländernas befolkningar att Europa drabbades av en svår ekonomisk kris.

    Konsumtionen minskade och den låga efterfrågan drabbade inte minst Englands tygproduktion.

    Resultatet blev att även lönerna inom industrin sjönk. En textilarbetare som tidigare hade tjänat omkring femton shilling på en sexdagars arbetsvecka fick nu nöja sig med fem shilling för samma insats.

  • Högre priser

    För att skydda landets eget jordbruk införde den brittiska regeringen höga tullar på importerat spannmål. De så kallade spannmålslagarna gynnade godsägarna, men var en katastrof för arbetarna.

    Prishöjningen av spannmål gjorde nämligen att priset på bröd steg kraftigt, vilket gjorde det svårt för en vanlig arbetare att mätta sin familj.

  • Rösträtt

    På 1800-talet fick endast en bråkdel av den brittiska befolkningen rösta. Rösträtten tillgodosåg huvudsakligen godsägare och valkretsarna var indelade så att de gynnade den markägande eliten.

    Ett valdistrikt som Old Sarum i södra England hade varit obebott sedan 1600-talet, men markägaren, släkten Pitt, hade rätt att välja två representanter till det brittiska underhuset.

  • Arbetslöshet

    I början av 1800-talet gjorde de stora fabrikerna, som bemannades av okvalificerade arbetare, många utbildade hantverkare arbetslösa.

    Den spända situationen ledde till oroligheter, under vilka hantverkare förstörde fabriker.

Upplyst vävare ville ha rösträtt

Arrangemanget av valkretsarna gick tillbaka till år 1256, då varje borough genom ett kungligt dekret fått rätt att välja två representanter till parlamentet.

Godsägarna hade ingen anledning att förändra systemet, men många vanliga britter tyckte att det var hög tid.

Reformer hade diskuterats av och till under seklens lopp, men det var först med industrialiseringen och städernas framväxt som opinionen växte. Till dem som förespråkade en reform hörde vävaren Samuel Bamford från Middleton utanför Manchester.

Samuel Bamford hade arbetat som sjöman på en kolpråm och sopat golv på en fabrik innan han slog sig ner som vävare, ett arbete som även hans hustru Jemima hade.

”Vi ska visa dem att det inte är uppror och oro vi är ute efter, utan bröd.”
Marscharrangör, 1817

På fritiden läste Bamford böcker.

En av vävarens favoritförfattare var engelsk-amerikanske Thomas Paine, som skrev om varför befolkningen under den franska revolutionen avsatte makthavarna och varför ingen medborgare skulle låta sig styras av en regering som han eller hon saknade inflytande över.

Uppmuntrad av sin läsning och upplevelserna av det brittiska valsystemet anslöt sig Bamford till reformrörelsen.

År 1816 blev han ordförande för lokalavdelningen i Middleton. Vävaren Bamford arrangerade med stor iver möten under vilka han själv rasade mot vanliga människors usla villkor i allmänhet och landets orättvisa vallagar i synnerhet.

Upptakten

Stadens ledning (magistraten) möts i ett hus på Mount Street klockan 11.00. När tusentals människor på kort tid strömmar till Saint Peter’s Field blir magistratens medlemmar nervösa. De beslutar att dagens talare, Henry Hunt, ska gripas.

Topimages/Peterloo Witness Project & Shutterstock

Korridoren

Klockan 12.00 radar hundratals poliser från staden upp sig i två led, så att de bildar en korridor genom folkmassan till podiet. Syftet är att polismästare Joseph Nadin ska kunna gripa Henry Hunt när han dyker upp på torget.

Topimages/Peterloo Witness Project & shutterstock

Kavalleriet

Henry Hunt anländer till platsen i en vagn och börjar tala klockan 13.00. Folkmassan brister ut i jubel, vilket skrämmer magistraten. De skickar bud efter flera kavalleriregementen för att kontrollera folkmassan.

Topimages/Peterloo Witness Project & Shutterstock

Panik

Det första regementet anländer klockan 13.40, varefter polismästare Nadin rör sig mot podiet. Ryttarna har svårt att styra sina hästar och när poliserna höjer batongerna i ett försök att återställa ordningen blir arbetarna rädda. En sten kastas och tumult uppstår framför podiet.

Topimages/Peterloo Witness Project & Shutterstock

Förstärkningar

I stort sett samtidigt som tumultet uppstår anländer ytterligare ett kavalleriregemente till platsen klockan 13.45. Soldaterna angriper folkmassan, eftersom de ser att det råder kaos och förvirring vid scenen.

Topimages/Peterloo Witness Project & Shutterstock

Blodbadet

Ett husarregemente som når platsen klockan 13.50 kastar sig in i striden. Det fredliga mötet har förvandlats till en kamp på liv och död. Först efter cirka femton minuter låter magistratens styrkor folkmassan fly ut på gatorna, varefter församlingen skingras.

Topimages/Peterloo Witness Project & Shutterstock

Katastrofår ledde till protester

Vintern 1816–17 upplevde reformrörelsen en oerhört stor anslutning, för under det gångna året hade Europa upplevt en klimatförändring som gav 1816 öknamnet ”året utan sommar”.

Förändringen orsakades troligen av ett utbrott av vulkanen Tambora, som ligger i dagens Indonesien.

Ett askmoln spred sig i atmosfären, vilket i exempelvis Storbritannien ledde till en kall och blöt sommar och en katastrofalt dålig skörd. Människor svalt och upplopp bröt på flera håll i landet, bland annat i London.

I regeringen och kungahuset spreds oron. Mindre än trettio år hade gått sedan franska revolutionärer avsatt kungen, halshuggit honom och hans familj och vänt upp och ner på samhället.

Under de oroliga vintermånaderna från december 1816 till februari 1817 verkade en upprepning på brittisk mark långt ifrån osannolik.

När prinsregenten Georg IV den 28 januari 1817 lämnade parlamentet efter att ha hållit ett tal attackerades hans vagn av en ilsken folkmassa. En av vagnens rutor krossades, antagligen av en stenkastare.

Incidenten fick regeringen att avskaffa Habeas Corpus Act, den rättsprincip som garanterar anklagade en rättvis rättegång.

En grupp missnöjda vävare från Manchester bestämde sig för att gemensamt marschera till London för att vända sig direkt till kungen.

”Inget annat än ruin och svält möter en i Manchester med omnejd.”
Inbjudan till möte, 1819

Den 10 mars 1817 samlades demonstranterna, som tillsammans med åskådarna utgjorde omkring tjugofemtusen personer, i Manchester.

Varje demonstrant bar en filt eller en rock att sova under, vilket ledde till att deltagarna gav marschen namnet The Blanket March, ”filtmarschen”.

”Vi ska visa dem att det inte är uppror och oro vi är ute efter, utan bröd – och att vi tänker vädja till vår ädle prins som ett barn skulle vända sig till sin far”, fastslog en av arrangörerna inför marschen.

Myndigheterna slog dövörat till och demonstranterna hann inte ens inleda marschen förrän en kunglig ämbetsman upplöste folksamlingen. De få som trotsade förbudet greps skyndsamt.

En person dog och ett flertal skadades.

Senare samma månad slog regeringen till hårt mot reformrörelsen, som myndigheterna nu misstänkte för att vara en del av en sammansvärjning.

Misstänkta greps och togs till förhör i London. Bland de gripna fanns vävaren Samuel Bamford, som anklagades för högförräderi, trots att han inte hade deltagit i filtmarschen.

Åklagaren saknade emellertid bevis och Bamford lovade att uppföra sig ordentligt hädanefter. Efter en kort tid i huvudstaden fick han lov att resa hem.

Kavalleriet skonade inte kvinnorna när demonstrationen angreps.

© Imageselect

Kvinnor föll offer för kavalleristerna

Kvinnorna utgjorde mindre än en åttondel av deltagarna i demonstrationen 1819, men en oproportionerligt stor andel av offren i massakern utgjordes av kvinnor – omkring en fjärdedel, enligt sammanställningen av offren.

En del historiker anser att siffrorna visar att soldaterna medvetet gick in för att skada kvinnor, kanske för att de ansåg att deras närvaro var opassande eller för att kvinnorna utgjorde enklare offer än männen.

Andra påpekar att antalet skadade män har angetts för lågt. Många män dolde nämligen sina skador av rädsla för att deras arbetsgivare skulle få veta att de deltagit i mötet.

En annan förklaring kan vara att många kvinnor befann sig vid podiet, där de hårdaste sammandrabbningarna ägde rum.

  • Totalt antal deltagare

    60 000

  • Varav kvinnor

    12 %

  • Varav män

    88 %

  • Totalt antal skadade och dödade

    654

  • Varav män

    486 (75 %)

  • Varav kvinnor

    168 (25 %)

Inbjudan talar om uppror

Vare sig förhör eller anklagelser om förräderi kunde emellertid hejda reformrörelsen. På sommaren 1819 planerade en grupp reformivrare ett möte som skulle överträffa alla tidigare.

Gruppen, som kallade sig Manchester Patriotic Union Society, ville samla människor från inte bara Manchester, utan från hela upplandet i Lancashire.

Ämnet för stormötet var vallagarna. Arrangörerna hävdade att alla på mötet skulle uppföra sig så väl att regeringen inte skulle kunna avfärda församlingen som orosstiftare.

Talare skulle vara Henry Hunt, en framstående reformförespråkare som var känd för sin vältalighet.

Arrangörerna bestämde att mötet skulle hållas den 9 augusti.

”Inget annat än ruin och svält möter en i Manchester med omnejd. Förhållandena i detta distrikt är i sanning hemska, och jag tror att inget mindre än de största ansträngningar kan förhindra ett uppror. Var beredda på det, ni i London”, skrev en av arrangörerna på den pamflett som kallade till mötet.

Ett exemplar snappades upp av regeringens spioner, som höll ett vaksamt öga på reformrörelsen.

Myndigheterna, som tolkade formuleringarna som en uppmaning till uppror, skickade ett husarregemente till Manchester.

Arrangörerna skyndade sig att ställa in mötet, men beslutade efter en tids funderingar att hålla det måndagen den 16 augusti.

Arbetarna var väl förberedda

Mötesdagen inleddes med solsken från en molnfri himmel. Från tidigt på morgonen den 16 augusti 1819 var människor från hela Lancashire i farten.

Varje distrikt och socken fick en tid och en plats där de skulle mötas. Därifrån gick de vidare till samlingspunkter i större städer, varefter de fortsatte till Manchester.

Samuel Bamford ledde invånarna i Middleton: ”Klockan åtta var hela staden på benen, somliga för att gå med till mötet, andra för att uppleva processionen, vars like aldrig skådats”, skriver Bamford i sina memoarer.

Alla var klädda i sina bästa kläder: ”I täten gick de vackraste, mest presentabla av ungdomarna, indelade i två led om vardera sex personer. Alla bar en lagerkvist som en symbol för fred och välvilja”, berättar Bamford.

Sedan följde männen, en orkester och slutligen rörelsens fanor. Processionen var inte bara tjusig, utan även välorganiserad, skriver Bamford: ”För var hundrade man fanns en ledare, som kändes igen på att han i sin hatt bar en lagerkvist. Andra, som stod över dem, bar även de kännetecken. Alla lystrade till en dirigent som gick längst fram tillsammans med en trumpetare, som förmedlade dirigentens order.”

Många kvinnor hade anslutit sig till reformrörelsen, och Middleton skilde sig inte från andra distrikt: ”Längst fram i kolonnen gick hundra eller kanske tvåhundra kvinnor. De flesta var unga fruar, däribland min egen”, skriver Bamford stolt.

Hela förmiddagen strömmade mötesdeltagarna in i Manchester. De övervakades av stadens magistrat, lagens företrädare, som fungerade som en sorts fredsdomare, med William Hulton i spetsen.

Han ansvarade för att mötet inte skulle urarta i ett upplopp.

Arbetarmötet i Manchester slutade i ett blodbad när myndigheterna avbröt Henry Hunts tal.

© Imageselect

Magistratens medlemmar var alla förmögna män. Hulton ägde exempelvis stora markområden och sju kolgruvor.

Ingen av dem ville se ett upplopp mitt i Manchester. Därför hade de sett till att både polisen och en avsevärd militär styrka stod beredd att ingripa.

Utöver ett husarregemente med sexhundra man och hundratals infanterister väntade två milisstyrkor bestående av män ur medelklassen, Manchester and Cheshire Yeomanry, med totalt femhundratjugo man nära Saint Peter’s Field.

Magistraten möttes klockan nio för frukost på krogen Star Inn mitt i staden.

De beslutade sig för att installera sig på andra våningen i ett hus i Mount Street vid sydöstra hörnet av Saint Peter’s Field.

Därifrån kunde de hålla ett öga på situationen och snabbt ta ställning till vad som behövde göras.

Vid lunchtid konstaterade Hulton nervöst att antalet demonstranter på den 11 700 kvadratmeter stora platsen närmade sig femtiotusen.

Nervositeten sprider sig

Hulton oroade sig för vad folkmassan skulle ta sig till, så han utfärdade en order om att talaren Henry Hunt och hans närmaste anhängare skulle gripas.

Därefter lät han stadens polis ställa upp i två långa led tvärs genom folkmassan. De skulle hålla en korridor öppen till podiet, så att polismästaren kunde komma fram med arresteringsordern.

Henry Hunts vagn anlände ungefär klockan ett. Den berömde talaren möttes av jubel, medan orkestern stämde upp i en triumferande marsch. Hunts vagn omgavs av så mycket människor att den rörde sig i snigelfart.

Hulton följde händelseutvecklingen genom en kikare. Han såg Hunt kliva upp på podiet, ta av sig hatten och börja tala medan han gestikulerade med armarna.

Stämningen närmade sig kokpunkten. Hulton konstaterade att det stora antalet människor runt podiet skulle göra det livsfarligt för ordningsmakten att ta sig fram till Hunt.

Hulton beslutade därför att kalla in militären.

Han skrev hastigt ett meddelande till de båda kavallerimiliserna samt de nyanlända husarerna från London: ”Som ordförande för magistraten ber jag er att genast bege er till Mount Street 6, där magistraten är samlad. Vi i magistraten betraktar den civila makten som otillräcklig för att upprätthålla lugnet”, löd meddelandet.

Hulton skickade meddelandet med ryttare, som väntade utanför huset. Mindre än en kvart senare red Manchestermilisen in på Saint Peter’s Field och radade upp sig nära torgets utkant.

Henry Hunt hade vid tidigare tillfällen uppmanat folksamlingar att hurra när militären dök upp.

På så vis kunde deltagarna visa att de var laglydiga och patriotiska medborgare. Hunt gjorde likadant den här gången, och folkmassan stämde entusiastiskt in.

I utkanten av platsen hörde vävaren Bamford, som febrilt försökte hitta sin fru, ett sus gå genom folksamlingen när de nervösa kavalleristerna besvarade hälsningen genom att sporra sina hästar och dra sina sablar.

Tecknaren Fritz von Dardel återgav händelserna under marsoroligheterna i Stockholm 1848.

© Nordiska Museet

Upplopp i hela Europa

Industrialiseringen och den växande arbetarklassen spädde på makthavarnas oro för revolution. I flera länder slog myndigheterna ner på vad de betraktade som hot mot den rådande ordningen.

  • Stockholm, marsoroligheterna den 18–19 mars 1848: Polis och militär angriper demonstranter

    Runtom i Stockholm sattes det i mars upp plakat med krav på reformer och rösträtt.

    Den 18 mars samlades ilskna folkmassor. Fönsterkrossning och tumult uppstod och när polis och soldater försökte skingra folkmassorna möttes de av stenkastning.

    Ett antal demonstranter greps och flera skadades av sablar och kulor. Först när kung Oscar I mötte demonstranterna och lyssnade på dem avtog oron.

    Lugnet blev dock tillfälligt, och dagen därpå eskalerade våldet. En folksamling vid Storkyrkobrinken vägrade skingras, trots myndigheternas order.

    Soldaterna som beordrades fram möttes av stenkastning, varefter kungen gav order om att öppna eld.

    Under sammandrabbningarna dog minst arton personer, kanske så många som trettio.

  • Wien den 23 augusti 1848: Kejsarens styrkor beskjuter obeväpnade arbetare

    År 1848 sjöd Österrike–Ungerns huvudstad av missnöje med kejsar Ferdinand. Höga priser, dåliga livsvillkor och begränsad rösträtt fick arbetare och studenter att demonstrera.

    På våren reste kejsaren och hans familj till Tyrolen för att komma undan oroligheterna, men när Ferdinand återvände till Wien i augusti gick arbetarna återigen ut på gatorna.

  • Berlin den 13 mars 1848: Armén angriper invånarna

    I mars 1848 samlades folk i Berlin för att uppmana den preussiske kungen Fredrik Vilhelm IV till reformer, däribland en ny författning med demokratiska val.

    Polisen avrådde från demonstrationer, men den 13 mars samlades en folkmassa i parken Tiergarten mitt i Berlin.

    På vägen hem angreps en grupp demonstranter av armén. En person dog och många skadades.

Kaos bryter ut

Henry Hunt noterade den stigande oron i folksamlingen. Från podiet lyfte han armarna och vände handflatorna nedåt, en gest som skulle få mötesdeltagarna att hålla sig lugna.

Knappt hade han sänkt armarna förrän polismästaren kom fram till podiet med arresteringsordern.

Hunt följde välvilligt med, och det gjorde även den lokala reformledaren Joseph Johnson.

Klockan var ungefär kvart i två på eftermiddagen den 16 augusti 1819 när händelseutvecklingen tog en ödesdiger vändning.

Polismästaren var i färd med att hjälpa Joseph Johnson ner från podiet när en sten flög genom luften och träffade honom på armen. I samma ögonblick utbröt kaos runt podiet.

”Sikta på deras flaggor”, ropade en av ryttarna i Manchestermilisen, som såg när stenen kastades.

Ryttarna kastade sig in i folkhavet, där de enligt journalisten John Tyas redogörelse i tidningen The Times ”utan urskiljning högg till höger och vänster” för att komma åt flaggorna.

Manchestermilisens angrepp fick de flesta demonstranter att i panik springa åt alla håll, medan ett fåtal svarade genom att kasta sten mot soldaterna.

Enligt John Tyas gjorde stenkastarna att ryttarna ”miste varje tillstymmelse till kontroll över sitt raseri”.

Samtidigt anlände ryttarna i Chesiremilisen till platsens södra del. Därifrån red de mot podiet. Män, kvinnor och barn sprang för livet för att undkomma soldaterna: ”Deras skrik var så ynkliga och hjärtskärande att man hade kunnat förvänta sig att det skulle ha lindrat soldaternas förakt, men böner tjänade inget till”, berättade vävaren Bamford, som nu hade nått mitten av Saint Peter’s Field.

Från huset i utkanten av platsen såg magistratsledaren Hulton ut över händelserna som utspelade sig framför honom.

Dammet som virvlade upp skymde sikten, men i det kaotiska folkhavet skymtade han sablar som blänkte i solskenet och stenar som flög genom luften.

Höga skrik och ljudet av hästarnas gnäggande trängde in i huset genom ett öppet fönster. Att saker och ting hade utvecklats i en våldsam riktning stod helt klart för Hulton.

Mitt i alltihop dök husarerna upp på gatan utanför. Deras befälhavare, överstelöjtnant Guy L’Estrange, rapporterade för tjänstgöring och frågade Hulton vad han kunde vara behjälplig med.

”Herregud!” skrek Hulton med irritation i rösten.

”Ser ni inte att de angriper soldaterna? Skingra folkmassan!”

Husarerna verkställde genast ordern. De sporrade sina hästar och blåste till anfall.

En ung officer berättade senare att det fanns så många människor på området att ”brättena på deras hattar såg ut att smälta samman”.

Hem förvandlas till sjukstugor

Mitt i virrvarret lyckades ett par poliser föra Henry Hunt i säkerhet i huset där magistraten befann sig.

För resten av demonstranterna fanns det emellertid ingen utväg. Flera av gatorna som ledde från platsen blockerades av soldater med bajonetter på gevären, och västerut spärrade kavallerister flyktvägarna.

Den lilla sidogatan Rogers Row spärrades även den av en kavallerikapten från Manchestermilisen, som viftade med sin pistol och hotade att blåsa ut hjärnan på alla som försökte ta sig förbi.

Efter några minuter hade emellertid så många ryttare trängt in till Saint Peter’s Fields mitt att de omgivande gatorna började öppna sig. Efter hand spreds folkmassan längs sidogatorna.

Trycket från folkhavet blev stort i de trånga gatorna. Ann Jones, som bodde på Windmill Street nära Saint Peter’s Field, såg från sitt hus hur staketet utanför gav efter för trycket när en stor grupp människor försökte tränga sig förbi på samma gång.

Hon öppnade dörren och drog in några av de skadade. Medan hon tog hand om en av dem trängde ett par poliser in i huset.

”Det här är Waterloo för er. Det är ert Waterloo!” skrek en av dem till de skadade. En annan slog en skål ur handen på en skadad, som försökte dricka.

”Mitt hus såg mer ut som ett slakthus än ett kristet hem med allt blod”, sa en annan invånare, som tog hand om fjorton skadade efter massakern.

Saint Peter’s Field låg nästan öde: ”Podiet stod kvar med ett par knäckta flaggstänger och ett par sönderrivna baner.”

”Vid Waterloo var det man mot man, men det här var rena mordet.”
Veteran om Peterloo, 1819

”Överallt låg det hattar, hättor, sjalar, skor och andra klädesplagg från både män och kvinnor, allt nedtrampat, trasigt och blodigt. Här och var låg människor där de fallit, vräkts omkull eller trampats ner. Några jämrade sig fortfarande, medan andra flämtade efter andan och stirrade tomt ut i luften. Andra skulle aldrig mer ta ett andetag”, berättade Bamford, som ägnade hela eftermiddagen åt att leta efter sin fru, som han lyckligtvis återförenades med på vägen hem till Middleton.

Blodbadet på torget var över, men på Manchesters gator fortsatte oroligheterna. Först under förmiddagen dagen därpå hade lugnet infunnit sig i staden.

Efter Peterloo framställde en satirtecknare den brittiske arbetaren som en utsvulten fånge.

© Mary Evans Picture/Ritzau Scanpix

Myndigheterna slog till hårt

Drygt tre månader efter Peterloomassakern, den 23 november, sammanträdde det brittiska parlamentet för att införa strängare lagar, som skulle förhindra framtida oroligheter som dem i Manchester.

Lagarna förbjöd bland annat folksamlingar med över femtio personer utan särskilt tillstånd, begränsade tryckfriheten och skärpte straffet för samhällskritiska yttringar.

Det brittiska samhället förändrades emellertid hastigt från ett jordbrukssamhälle till ett industrisamhälle, och starka krafter i den nya klassen av industrimagnater ville ha inflytande. Arbetarklassen stöttade dem i hopp om på så vis få rösträtt.

År 1832 kom vändpunkten, när parlamentet godkände reformer som utökade rösträtten och gjorde om valkretsarnas skeva indelning, som hade gynnat markägarna.

Blodbadet ledde till hårdare tag

I sin rapportering gav den reformvänliga tidningen Manchester Observer massakern namnet ”Peterloo”, ett försök att med hänvisning till slaget vid Waterloo få soldaterna att skämmas för att de vänt sina vapen mot sina landsmän.

Jämförelsen var ingen överdrift, ansåg John Lees, en av demonstranterna, som avled av sina skador den 9 september. Lees var veteran från Waterloo, men han hade aldrig känt sig i större fara än på Saint Peter’s Field.

”Vid Waterloo var det man mot man, men det här var rena mordet”, sa han strax innan han dog.

Regeringen uttalade emellertid sitt fulla stöd för William Hulton och stadens övriga ledning.

Från London skickade prinsregenten till och med ett tack till magistratens medlemmar för att de genom sin handlingskraftiga insats sett till att ordningen upprätthållits.

Samtidigt införde regeringen nya, ännu repressivare lagar, och ett drygt år senare satt de flesta framträdande reformledare i Storbritannien i fängelse.

Bamford och hans kollegor fick vänta i ytterligare tretton år innan den brittiska överklassen motvilligt genomförde en rad reformer som utökade rösträtten.

Läs också:

Terrorism

Hårt mot hårt: Gisslandrama i Stockholm

24 minuter
Napoléon

Derfor tabte Napoleon slaget ved Waterloo

2 minuter
Napoléon

Waterloo blev Napoleons sista slag

15 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj