Peterloo: Fredlig demonstration slutade med blodbad

Precis när de båda männen nådde utkanten av folkhavet märkte de att det gick ett sus genom församlingen. Bamford sträckte på nacken och tittade mot kyrkan, där oron verkade ha börjat.

Han såg kavallerister i blå och vita uniformer rida fram längs en mur och ställa upp sig i formation.

”Soldater! Vi måste gå tillbaka och se vad som står på”, sa han nervöst till sin kamrat.

”Äsch, de är bara här för att vara beredda om det uppstår oroligheter”, svarade en man som råkat höra Bamfords kommentar, men den törstige vävaren ignorerade honom.

Bamford pressade sig resolut tillbaka in i folkmassan, där hans fru fanns. Han hade verkligen fog för sin oro.

Några minuter efter kavalleriets ankomst hade nämligen det fredliga mötet för reformivrare i industristaden Manchester förvandlats till rena massakern.

Män, kvinnor och barn angreps med sablar och trampades ner av hästar. På kvällen låg tretton döda och hundratals skadade kvar på platsen efter den massaker som skulle bli känd som ”slaget vid Peterloo”.

Militär triumf följdes av svält

Massakerns våldsamhet överrumplade alla i Storbritannien, men att något dramatisk skulle ske sommaren 1819 hade länge stått klart.

Fyra år tidigare firade landet en stor militär triumf genom att besegra den franske kejsaren Napoleon i slaget vid den belgiska staden Waterloo.

På hemmafronten hade britterna betydligt mindre att glädjas åt. Det tolv år långa kriget mot Napoleon hade medfört stora kostnader.

Kriget hade kostat mycket pengar och familjer som hade förlorat en make, son eller någon annan försörjare var hårt drabbade.

De dåliga tiderna fick européerna att konsumera mindre. Nedgången gick hårt åt den brittiska textilbranschen, som var koncentrerad kring Manchester i norra England.

Fabriksägarna i området sänkte arbetarnas löner, och eftersom de redan var dåligt betalda innebar det ett hårt slag.

Vävare som år 1803 kunde tjäna femton shilling på en sexdagars arbetsvecka fick efter kriget nöja sig med fem shilling för samma arbete.

Läget blev ännu värre när regeringen år 1815 införde de så kallade spannmålslagarna, som i ett försök att skydda landets lantbruk lade höga tullar på importerat spannmål.

Bristen på konkurrens från billigt utländskt spannmål gynnade framför allt godsägarna, medan befolkningen fick betala dyrt för det livsnödvändiga brödet.

Resultatet blev att de fattigaste familjerna, som redan innan lade större delen av sin lön på mat, drabbades av svält.

Den vanliga befolkningen hade i princip inga möjligheter alls att göra något åt eländet.

Englands valsystem var inrättat så att det begränsade rösträtt och valbarhet till parlamentet till några procent av befolkningen. Endast män med fast egendom hade rösträtt.

Samtidigt var valkretsarna (boroughs) konstruerade så att de gynnade glest befolkade landsortsdistrikt, som i regel dominerades av en rik, jordägande familj.

Majoriteten i underhuset, det ena av det brittiska parlamentets två kammare, valdes av hundrafemtiofyra väljare.

En valkrets, Old Sarum i södra England, hade inga invånare alls, men ändå kunde markägaren utse tretton väljare till valkretsen, som i sin tur valde två personer som företrädde distriktet i underhuset.

Storstäder som Manchester, som i början av 1800-talet hade cirka hundratjugoåttatusen invånare, fick å andra sidan inte välja en enda ledamot till parlamentet.

Upplyst vävare ville ha rösträtt

Arrangemanget av valkretsarna gick tillbaka till år 1256, då varje borough genom ett kungligt dekret fått rätt att välja två representanter till parlamentet.

Godsägarna hade ingen anledning att förändra systemet, men många vanliga britter tyckte att det var hög tid.

Reformer hade diskuterats av och till under seklens lopp, men det var först med industrialiseringen och städernas framväxt som opinionen växte. Till dem som förespråkade en reform hörde vävaren Samuel Bamford från Middleton utanför Manchester.

Samuel Bamford hade arbetat som sjöman på en kolpråm och sopat golv på en fabrik innan han slog sig ner som vävare, ett arbete som även hans hustru Jemima hade.

På fritiden läste Bamford böcker.

En av vävarens favoritförfattare var engelsk-amerikanske Thomas Paine, som skrev om varför befolkningen under den franska revolutionen avsatte makthavarna och varför ingen medborgare skulle låta sig styras av en regering som han eller hon saknade inflytande över.

Uppmuntrad av sin läsning och upplevelserna av det brittiska valsystemet anslöt sig Bamford till reformrörelsen.

År 1816 blev han ordförande för lokalavdelningen i Middleton. Vävaren Bamford arrangerade med stor iver möten under vilka han själv rasade mot vanliga människors usla villkor i allmänhet och landets orättvisa vallagar i synnerhet.

Katastrofår ledde till protester

Vintern 1816–17 upplevde reformrörelsen en oerhört stor anslutning, för under det gångna året hade Europa upplevt en klimatförändring som gav 1816 öknamnet ”året utan sommar”.

Förändringen orsakades troligen av ett utbrott av vulkanen Tambora, som ligger i dagens Indonesien.

Ett askmoln spred sig i atmosfären, vilket i exempelvis Storbritannien ledde till en kall och blöt sommar och en katastrofalt dålig skörd. Människor svalt och upplopp bröt på flera håll i landet, bland annat i London.

I regeringen och kungahuset spreds oron. Mindre än trettio år hade gått sedan franska revolutionärer avsatt kungen, halshuggit honom och hans familj och vänt upp och ner på samhället.

Under de oroliga vintermånaderna från december 1816 till februari 1817 verkade en upprepning på brittisk mark långt ifrån osannolik.

När prinsregenten Georg IV den 28 januari 1817 lämnade parlamentet efter att ha hållit ett tal attackerades hans vagn av en ilsken folkmassa. En av vagnens rutor krossades, antagligen av en stenkastare.

Incidenten fick regeringen att avskaffa Habeas Corpus Act, den rättsprincip som garanterar anklagade en rättvis rättegång.

En grupp missnöjda vävare från Manchester bestämde sig för att gemensamt marschera till London för att vända sig direkt till kungen.

Den 10 mars 1817 samlades demonstranterna, som tillsammans med åskådarna utgjorde omkring tjugofemtusen personer, i Manchester.

Varje demonstrant bar en filt eller en rock att sova under, vilket ledde till att deltagarna gav marschen namnet The Blanket March, ”filtmarschen”.

”Vi ska visa dem att det inte är uppror och oro vi är ute efter, utan bröd – och att vi tänker vädja till vår ädle prins som ett barn skulle vända sig till sin far”, fastslog en av arrangörerna inför marschen.

Myndigheterna slog dövörat till och demonstranterna hann inte ens inleda marschen förrän en kunglig ämbetsman upplöste folksamlingen. De få som trotsade förbudet greps skyndsamt.

En person dog och ett flertal skadades.

Senare samma månad slog regeringen till hårt mot reformrörelsen, som myndigheterna nu misstänkte för att vara en del av en sammansvärjning.

Misstänkta greps och togs till förhör i London. Bland de gripna fanns vävaren Samuel Bamford, som anklagades för högförräderi, trots att han inte hade deltagit i filtmarschen.

Åklagaren saknade emellertid bevis och Bamford lovade att uppföra sig ordentligt hädanefter. Efter en kort tid i huvudstaden fick han lov att resa hem.

Inbjudan talar om uppror

Vare sig förhör eller anklagelser om förräderi kunde emellertid hejda reformrörelsen. På sommaren 1819 planerade en grupp reformivrare ett möte som skulle överträffa alla tidigare.

Gruppen, som kallade sig Manchester Patriotic Union Society, ville samla människor från inte bara Manchester, utan från hela upplandet i Lancashire.

Ämnet för stormötet var vallagarna. Arrangörerna hävdade att alla på mötet skulle uppföra sig så väl att regeringen inte skulle kunna avfärda församlingen som orosstiftare.

Talare skulle vara Henry Hunt, en framstående reformförespråkare som var känd för sin vältalighet.

Arrangörerna bestämde att mötet skulle hållas den 9 augusti.

”Inget annat än ruin och svält möter en i Manchester med omnejd. Förhållandena i detta distrikt är i sanning hemska, och jag tror att inget mindre än de största ansträngningar kan förhindra ett uppror. Var beredda på det, ni i London”, skrev en av arrangörerna på den pamflett som kallade till mötet.

Ett exemplar snappades upp av regeringens spioner, som höll ett vaksamt öga på reformrörelsen.

Myndigheterna, som tolkade formuleringarna som en uppmaning till uppror, skickade ett husarregemente till Manchester.

Arrangörerna skyndade sig att ställa in mötet, men beslutade efter en tids funderingar att hålla det måndagen den 16 augusti.

Arbetarna var väl förberedda

Mötesdagen inleddes med solsken från en molnfri himmel. Från tidigt på morgonen den 16 augusti 1819 var människor från hela Lancashire i farten.

Varje distrikt och socken fick en tid och en plats där de skulle mötas. Därifrån gick de vidare till samlingspunkter i större städer, varefter de fortsatte till Manchester.

Samuel Bamford ledde invånarna i Middleton: ”Klockan åtta var hela staden på benen, somliga för att gå med till mötet, andra för att uppleva processionen, vars like aldrig skådats”, skriver Bamford i sina memoarer.

Alla var klädda i sina bästa kläder: ”I täten gick de vackraste, mest presentabla av ungdomarna, indelade i två led om vardera sex personer. Alla bar en lagerkvist som en symbol för fred och välvilja”, berättar Bamford.

Sedan följde männen, en orkester och slutligen rörelsens fanor. Processionen var inte bara tjusig, utan även välorganiserad, skriver Bamford: ”För var hundrade man fanns en ledare, som kändes igen på att han i sin hatt bar en lagerkvist. Andra, som stod över dem, bar även de kännetecken. Alla lystrade till en dirigent som gick längst fram tillsammans med en trumpetare, som förmedlade dirigentens order.”

Många kvinnor hade anslutit sig till reformrörelsen, och Middleton skilde sig inte från andra distrikt: ”Längst fram i kolonnen gick hundra eller kanske tvåhundra kvinnor. De flesta var unga fruar, däribland min egen”, skriver Bamford stolt.

Hela förmiddagen strömmade mötesdeltagarna in i Manchester. De övervakades av stadens magistrat, lagens företrädare, som fungerade som en sorts fredsdomare, med William Hulton i spetsen.

Han ansvarade för att mötet inte skulle urarta i ett upplopp.

Magistratens medlemmar var alla förmögna män. Hulton ägde exempelvis stora markområden och sju kolgruvor.

Ingen av dem ville se ett upplopp mitt i Manchester. Därför hade de sett till att både polisen och en avsevärd militär styrka stod beredd att ingripa.

Utöver ett husarregemente med sexhundra man och hundratals infanterister väntade två milisstyrkor bestående av män ur medelklassen, Manchester and Cheshire Yeomanry, med totalt femhundratjugo man nära Saint Peter’s Field.

Magistraten möttes klockan nio för frukost på krogen Star Inn mitt i staden.

De beslutade sig för att installera sig på andra våningen i ett hus i Mount Street vid sydöstra hörnet av Saint Peter’s Field.

Därifrån kunde de hålla ett öga på situationen och snabbt ta ställning till vad som behövde göras.

Vid lunchtid konstaterade Hulton nervöst att antalet demonstranter på den 11 700 kvadratmeter stora platsen närmade sig femtiotusen.

Nervositeten sprider sig

Hulton oroade sig för vad folkmassan skulle ta sig till, så han utfärdade en order om att talaren Henry Hunt och hans närmaste anhängare skulle gripas.

Därefter lät han stadens polis ställa upp i två långa led tvärs genom folkmassan. De skulle hålla en korridor öppen till podiet, så att polismästaren kunde komma fram med arresteringsordern.

Henry Hunts vagn anlände ungefär klockan ett. Den berömde talaren möttes av jubel, medan orkestern stämde upp i en triumferande marsch. Hunts vagn omgavs av så mycket människor att den rörde sig i snigelfart.

Hulton följde händelseutvecklingen genom en kikare. Han såg Hunt kliva upp på podiet, ta av sig hatten och börja tala medan han gestikulerade med armarna.

Stämningen närmade sig kokpunkten. Hulton konstaterade att det stora antalet människor runt podiet skulle göra det livsfarligt för ordningsmakten att ta sig fram till Hunt.

Hulton beslutade därför att kalla in militären.

Han skrev hastigt ett meddelande till de båda kavallerimiliserna samt de nyanlända husarerna från London: ”Som ordförande för magistraten ber jag er att genast bege er till Mount Street 6, där magistraten är samlad. Vi i magistraten betraktar den civila makten som otillräcklig för att upprätthålla lugnet”, löd meddelandet.

Hulton skickade meddelandet med ryttare, som väntade utanför huset. Mindre än en kvart senare red Manchestermilisen in på Saint Peter’s Field och radade upp sig nära torgets utkant.

Henry Hunt hade vid tidigare tillfällen uppmanat folksamlingar att hurra när militären dök upp.

På så vis kunde deltagarna visa att de var laglydiga och patriotiska medborgare. Hunt gjorde likadant den här gången, och folkmassan stämde entusiastiskt in.

I utkanten av platsen hörde vävaren Bamford, som febrilt försökte hitta sin fru, ett sus gå genom folksamlingen när de nervösa kavalleristerna besvarade hälsningen genom att sporra sina hästar och dra sina sablar.

Kaos bryter ut

Henry Hunt noterade den stigande oron i folksamlingen. Från podiet lyfte han armarna och vände handflatorna nedåt, en gest som skulle få mötesdeltagarna att hålla sig lugna.

Knappt hade han sänkt armarna förrän polismästaren kom fram till podiet med arresteringsordern.

Hunt följde välvilligt med, och det gjorde även den lokala reformledaren Joseph Johnson.

Klockan var ungefär kvart i två på eftermiddagen den 16 augusti 1819 när händelseutvecklingen tog en ödesdiger vändning.

Polismästaren var i färd med att hjälpa Joseph Johnson ner från podiet när en sten flög genom luften och träffade honom på armen. I samma ögonblick utbröt kaos runt podiet.

”Sikta på deras flaggor”, ropade en av ryttarna i Manchestermilisen, som såg när stenen kastades.

Ryttarna kastade sig in i folkhavet, där de enligt journalisten John Tyas redogörelse i tidningen The Times ”utan urskiljning högg till höger och vänster” för att komma åt flaggorna.

Manchestermilisens angrepp fick de flesta demonstranter att i panik springa åt alla håll, medan ett fåtal svarade genom att kasta sten mot soldaterna.

Enligt John Tyas gjorde stenkastarna att ryttarna ”miste varje tillstymmelse till kontroll över sitt raseri”.

Samtidigt anlände ryttarna i Chesiremilisen till platsens södra del. Därifrån red de mot podiet. Män, kvinnor och barn sprang för livet för att undkomma soldaterna: ”Deras skrik var så ynkliga och hjärtskärande att man hade kunnat förvänta sig att det skulle ha lindrat soldaternas förakt, men böner tjänade inget till”, berättade vävaren Bamford, som nu hade nått mitten av Saint Peter’s Field.

Från huset i utkanten av platsen såg magistratsledaren Hulton ut över händelserna som utspelade sig framför honom.

Dammet som virvlade upp skymde sikten, men i det kaotiska folkhavet skymtade han sablar som blänkte i solskenet och stenar som flög genom luften.

Höga skrik och ljudet av hästarnas gnäggande trängde in i huset genom ett öppet fönster. Att saker och ting hade utvecklats i en våldsam riktning stod helt klart för Hulton.

Mitt i alltihop dök husarerna upp på gatan utanför. Deras befälhavare, överstelöjtnant Guy L’Estrange, rapporterade för tjänstgöring och frågade Hulton vad han kunde vara behjälplig med.

”Herregud!” skrek Hulton med irritation i rösten.

”Ser ni inte att de angriper soldaterna? Skingra folkmassan!”

Husarerna verkställde genast ordern. De sporrade sina hästar och blåste till anfall.

En ung officer berättade senare att det fanns så många människor på området att ”brättena på deras hattar såg ut att smälta samman”.

Hem förvandlas till sjukstugor

Mitt i virrvarret lyckades ett par poliser föra Henry Hunt i säkerhet i huset där magistraten befann sig.

För resten av demonstranterna fanns det emellertid ingen utväg. Flera av gatorna som ledde från platsen blockerades av soldater med bajonetter på gevären, och västerut spärrade kavallerister flyktvägarna.

Den lilla sidogatan Rogers Row spärrades även den av en kavallerikapten från Manchestermilisen, som viftade med sin pistol och hotade att blåsa ut hjärnan på alla som försökte ta sig förbi.

Efter några minuter hade emellertid så många ryttare trängt in till Saint Peter’s Fields mitt att de omgivande gatorna började öppna sig. Efter hand spreds folkmassan längs sidogatorna.

Trycket från folkhavet blev stort i de trånga gatorna. Ann Jones, som bodde på Windmill Street nära Saint Peter’s Field, såg från sitt hus hur staketet utanför gav efter för trycket när en stor grupp människor försökte tränga sig förbi på samma gång.

Hon öppnade dörren och drog in några av de skadade. Medan hon tog hand om en av dem trängde ett par poliser in i huset.

”Det här är Waterloo för er. Det är ert Waterloo!” skrek en av dem till de skadade. En annan slog en skål ur handen på en skadad, som försökte dricka.

”Mitt hus såg mer ut som ett slakthus än ett kristet hem med allt blod”, sa en annan invånare, som tog hand om fjorton skadade efter massakern.

Saint Peter’s Field låg nästan öde: ”Podiet stod kvar med ett par knäckta flaggstänger och ett par sönderrivna baner.”

”Överallt låg det hattar, hättor, sjalar, skor och andra klädesplagg från både män och kvinnor, allt nedtrampat, trasigt och blodigt. Här och var låg människor där de fallit, vräkts omkull eller trampats ner. Några jämrade sig fortfarande, medan andra flämtade efter andan och stirrade tomt ut i luften. Andra skulle aldrig mer ta ett andetag”, berättade Bamford, som ägnade hela eftermiddagen åt att leta efter sin fru, som han lyckligtvis återförenades med på vägen hem till Middleton.

Blodbadet på torget var över, men på Manchesters gator fortsatte oroligheterna. Först under förmiddagen dagen därpå hade lugnet infunnit sig i staden.

Blodbadet ledde till hårdare tag

I sin rapportering gav den reformvänliga tidningen Manchester Observer massakern namnet ”Peterloo”, ett försök att med hänvisning till slaget vid Waterloo få soldaterna att skämmas för att de vänt sina vapen mot sina landsmän.

Jämförelsen var ingen överdrift, ansåg John Lees, en av demonstranterna, som avled av sina skador den 9 september. Lees var veteran från Waterloo, men han hade aldrig känt sig i större fara än på Saint Peter’s Field.

”Vid Waterloo var det man mot man, men det här var rena mordet”, sa han strax innan han dog.

Regeringen uttalade emellertid sitt fulla stöd för William Hulton och stadens övriga ledning.

Från London skickade prinsregenten till och med ett tack till magistratens medlemmar för att de genom sin handlingskraftiga insats sett till att ordningen upprätthållits.

Samtidigt införde regeringen nya, ännu repressivare lagar, och ett drygt år senare satt de flesta framträdande reformledare i Storbritannien i fängelse.

Bamford och hans kollegor fick vänta i ytterligare tretton år innan den brittiska överklassen motvilligt genomförde en rad reformer som utökade rösträtten.