Diktatorernas pakt styckade Europa

Tyska krav

Redan ett halvår efter avtalet bröt Hitler överenskommelsen när han den 15 mars 1939 lät sina trupper tåga in i Prag och utan ett skott göra slut på det amputerade Tjeckoslovakiens självständighet. Omvärldens lama protester var verkningslösa. Därefter började Hitler ställa krav på eftergifter från Polen, vilka den polska regeringen hårdnackat vägrade gå med på.

Dels krävde Hitler fri passage för tyska medborgare genom den ”polska korridoren” som skilde den tyska provinsen Ostpreussen från resten av Tyskland. Dels yrkade han på att staden Danzig (dagens Gdansk), som efter första världskriget brutits loss ur tyska riket och ställts under Nationernas förbunds (NF:s) förvaltning, skulle återgå till Tyskland.

Det första kravet såg polackerna som en ren kränkning av deras nationella suveränitet, det andra kravet ansågs som otänkbart eftersom Danzig riskerade att bli en besvärlig handels­konkurrent till den nygrundade hamnstaden Gdynia. I den tyska pressen inleddes en hatkampanj mot Polen samtidigt som Hitler i hemlighet gav order om militära förberedelser för ett krig mot det östra grannlandet.

Garantier från västmakterna

Vid det laget hade Chamberlain och hans franske kollega Édouard Daladier alltför sent tvingats inse att Hitler behandlade ingångna avtal som värdelösa papper. I ett försök att stoppa den tyske ledaren utfärdade regeringarna i Paris och London den 31 mars en garanti till Polen att skynda till dess hjälp om Tyskland anföll. Därmed var det uppställt för ett farligt politiskt spel där Europas totalitära stater hela tiden låg steget före demokratierna.

Borta i Moskva tvivlade Stalin på västmakternas uppriktiga vilja att sätta stopp för Hitler efter Münchende­baclet. I samband med Sudetkrisen hade hans utsträckta hand ignorerats av västdemokratierna och han började misstänka att garantin till Polen bara var en bricka i spelet som britterna och fransmännen kunde offra när det passade dem. Han befarade att västmakterna inte skulle ha några skrupler att släppa tyskarna inpå Sovjetunionens gränser. Det var i denna atmosfär som Stalin började omvärdera Sovjetunionens utrikespolitik.

Signaler från Kreml

Den 3 maj 1939 kom plötsligt en viktig signal från Kreml. Det var en signal så subtil att nästan bara luttrade diplomater och statsmän förmådde uppfatta dess fulla innebörd mitt i de växande storpolitiska spänningarna. Stalin lät denna dag sparka sin mångårige utrikesminister Maksim Maximovitj Litvinov, en västorienterad politiker som varit inriktad på att skapa ”kollektiv säkerhet” i Europa genom att försöka få med sig Storbritannien och Frankrike i en militär pakt mot axelmakterna.

För Stalin stod det klart att Litvinovs linje hade misslyckats och han bestämde sig därför för att göra en vågad kursändring. Att Litvinov, vars judiska börd varit en självklar måltavla för nazistiska propagandister och karikatyrtecknare, ersattes av icke-juden Vjatjeslav Michailovitj Molotov, som ansågs vara mer öppet inställd mot Tyskland, var ett direkt budskap från Kreml till Hitler.

Det underströks av att Molotov genast började rensa ut alla judiska diplomater från det sovjetiska utrikeskommissariatet. Hitler hörde den nya musiken från Kreml, men som den spelare han var avvaktade han tills vidare.

En av Litvinovs sista åtgärder som sovjetisk utrikesminister var att den 18 april 1939 föreslå britter och fransmän en gemensam militärallians riktad mot Tyskland.

På grund av den så kallade ”appeasementpolitikens” skeppsbrott efter Prag­affären 1939 verkade britter och fransmän den här gången mer mottagliga och gick med på att inleda förhandlingar med Sovjetunionen.

Regeringarna i London och Paris insåg i grund och botten att det inte gick att bygga upp någon effektiv front mot Tyskland utan Sovjetunionens medverkan, men förhandlingarna präglades ända från första början av ömsesidig misstro.

Sävlig diplomati

Redan femton dagar efter det sovjetiska utspelet var utrikesminister Litvinov historia och de ”rysk-brittiska förhandlingarna släpade sig fram”, för att använda den senare brittiske premiärministern Winston Churchills ord.

Medan tonläget höjdes alltmer i den tysk-polska krisen under sommaren 1939 gick en brittisk-fransk förhandlingsdelegation ombord på en ångbåt med destination Sovjetunionen. Mer bråttom än så verkade Storbritannien och Frankrike inte tro att det var.

Representanterna som västmakterna hade skickat hade skrattretande låg rang för att föra diplomatiska förhandlingar på hög nivå i ett så känsligt läge. Fransmännen representerades av generalen Joseph Doumenc och britterna leddes av en amiral med ett namn så komiskt långt att de flesta behövde en fusklapp för att komma ihåg det: sir Reginald Aylmer Ranfurly Plunkett-Ernle-Erle Drax.

När delegationen slutligen anlände till Moskva natten mot den 10 augusti hade det tysk-ryska närmandet hunnit bli allvarligare, eftersom Hitler till varje pris ville undvika att bli omringad av en antitysk allians. Om han fick över Sovjetunionen på sin sida skulle alla inringningsförsök misslyckats.

Stalin hade dock ännu inte bestämt sig för vilken sida han tänkte stödja, utan ville se vem som lämnade det bästa budet. Britterna skämde dock ut sig direkt eftersom det visade sig att amiralen med det konstiga namnet inte ens hade lyckats få med sig giltiga förhandlingsfullmakter från utrikesministeriet i London. Det fick ordnas i största hast i efterskott, men var för Stalin ännu ett tecken på att demokratierna inte tog Sovjetunionen på allvar.

Telegram till Berlin

Förhandlingarna med britter och fransmän sköttes av Stalins medarbetare marskalk Kliment Vorosjilov, men parterna stod alltför långt från varandra. Stalin krävde för mycket och västmakterna erbjöd för lite. Samma dag, den 12 augusti, skickade sovjetregeringen därför ett telegram till Berlin att Stalin var beredd att inleda förhandlingar med Tyskland.

Två dagar senare fattade Hitler beslut att skicka sin utrikesminister Joachim von Ribbentrop till Moskva för att förhandla om en allians. Den tyske diktatorn ansåg att om han kunde neutralisera Sovjetunionen skulle han ha ryggen fri att göra som han ville med Polen utan att västmakterna skulle våga blanda sig i.

Därefter rasslade det diplomatiska maskineriet igång på högsta hastighet i Berlin och Moskva. Förhandlingarna med den brittisk-franska delegationen ledde ingen vart och Stalin tappade tålamodet.

”Nu får det vara slut på leken!”, utbrast han till Molotov. ”Engelsmännen och fransmännen vill ha oss som bonddrängar – utan att betala för det.”

Nonaggressionspakten

Lördagen den 21 augusti kallade Molotov till sig den tyske ambassadören och överlämnade ett förslag till en nonaggressionspakt mellan de bägge länderna.

Hitler, som hamnat i tidsnöd på grund av att det planerade överfallet mot Polen skulle inledas den 26 augusti, skrev därefter ett personligt telegram till ”herr Stalin” för att bryta isen och be denne ta emot Ribbentrop så fort som möjligt.

Stalin svarade i ett kort telegram att Ribbentrop var välkommen till Moskva den 23 augusti. Västmaktsdelegationen skickades sedan på porten av marskalk Vorosjilov med lite passande mummel om att ”vänta tills allt ordnats upp…”.

På tisdagskvällen den 22 augusti klev Ribbentrop ombord på Hitlers plan ”Immelmann III” med en trettio man stark delegation. En mellanlandning med övernattning skedde i Königsberg (dagens Kaliningrad), innan Ribbentrops delegation nådde Moskva klockan 13 nästa dag.

Till sin förvåning hälsades tyskarna med hakkorsfanor och en orkester som spelade ”Deutschland über alles” på flygplatsen. Efter en avstickare till tyska ambassaden fördes Ribbentrop samma eftermiddag in i Kreml via Frälsarporten och stod snart öga mot öga med Stalin som hade Molotov vid sin sida.

Delegationerna slog sig ned på var sin sida av ett stort bord och Ribbentrop öppnade förhandlingarna med orden: ”Tyskland begär ingenting av Sovjetunionen – endast fred och handel.”

Östeuropa delas upp

Stalin gav därefter Molotov ordet, men denne bad ödmjukt Stalin att själv sköta samtalet. Snabbt kom man överens om innehållet i den officiella nonaggressionspakten samt huvuddragen i ett hemligt tilläggsprotokoll där man delade upp Polen och Östeuropa mellan sig i olika ”intressesfärer”.

Enligt detta avtal skulle Sovjetunionen få östra Polen, Lettland, Estland, Finland och Bessarabien, som Ryssland förlorat till Rumänien 1919. Litauen skulle däremot tillhöra den tyska sfären, hette det.

När detta var avklarat föreslog Ribbentrop att nonaggressionspakten skulle förses med en bombastisk inledning om den nyfunna tysk-ryska vänskapen, men det var för magstarkt för Stalin, skriver historikern Simon Sebag-Montefiore i Stalin – den röde tsaren och hans hov.

”Tycker ni kanske inte att vi borde ägna mer uppmärksamhet åt den allmänna opinionen i våra två länder? Vi har år ut och år in kastat skit på varandra och sådant kan våra propa­gandagossar inte få nog av. Nu plötsligt ska vi få våra respektive folk att tro att allt är glömt och förlåtet? Så enkelt och snabbt fungerar det inte.”

Hitler accepterar

Ribbentrop återvände till tyska ambassaden på kvällen för att telegrafera till Hitler som otåligt satt och väntade på sitt privata residens Berghof. Förhandlingarna hade avlöpt väl, meddelade Ribbentrop.

Enda kruxet hade uppstått vid fördelningen av en viss del av bytet: Ryssarna ville att de lettiska hamnstäderna Ventspils och Liepaja skulle tillhöra den sovjetiska sfären, vilket Hitler genast gav klartecken till. Det var ingen stor eftergift för Führern, eftersom de bägge städerna hur som helst redan låg inom den sovjetiska intressesfären.

Klockan 22 var Ribbentrop tillbaka i Kreml och kungjorde att Hitler hade accepterat villkoren. Vittnen tyckte att det såg ut som om Stalin rös till när det stod klart att pakten var ett faktum.

Världen chockas

Vid detta möte undertecknades avtalen, varefter en kommuniké skickades ut till omvärlden. Den officiella pakten innehöll inget märkvärdigt i sak, men den var dynamit i den rådande politiska situationen: de bägge länderna lovade framförallt att inte angripa varandra och att hjälpa varandra om de blev anfallna av andra stater.

Tilläggsprotokollet, som var än mer explosivt till sitt innehåll, hölls däremot strängt hemligt även om omvärlden så småningom började ana vad det var de båda diktatorerna kommit överens om.

Att det enbart var utrikesministrarna som satte sina namn under avtalen medförde att överenskommelsen kom att kallas för Molotov-Ribbentrop-pakten i stället för Stalin-Hitlerpakten.

Efter undertecknandet plockades vodkan fram och ett uppsluppet skålande för pakten, för varandra och för de respektive ledarna utbröt. Ribbentrops adjutant, SS-officeren Richard Schulze-Kossens, undrade vad det var som Stalin hade i sitt glas och såg till att få påfyllt ur samma flaska som Sovjetledaren. När tysken upptäckte att det var vatten log Stalin mot honom.

När det var dags att skiljas åt fram på småtimmarna förklarade Stalin för Ribbentrop: ”Jag kan ge mitt heders­ord på att Sovjetunionen inte kommer att förråda sin bundsförvant.”

Pakten var en sensation och omintetgjorde det sista hoppet om fred i Europa. Hitlers första reaktion var: ”Jag har dem, jag har dem!”

Bytet Polen var så gott som nedlagt. Även Stalin skroderade på sitt håll över framgången inför sina medarbetare: ”Det är förstås ett enda stort spel som går ut på vem som kan lura vem. Jag vet vad Hitler har i kikaren. Han tror att han har lurat mig, men det är i själva verket jag som har dragit honom vid näsan.”

Han sade också att kriget ”kommer vi att hålla ifrån oss ännu en tid”.

Europa kastas in i krig

Konsekvenserna av den tysk-sovjetiska alliansen var enorma. Hitler behövde inte längre befara att bli inringad av fientliga stormakter och ansåg att vägen till ett krig mot Polen nu låg öppen. Genom en rad handelsavtal med Sovjetunionen kunde Tyskland få olja och ett flertal andra råvaror som var nödvändiga för de fortsatta erövringstågen i Europa 1940­–41

Sovjetunionen skaffade sig framförallt betydande terrängvinster genom pakten, vilket fick förödande konsekvenser för flera andra europeiska folk och nationer. I september kunde Stalin i samarbete med Hitler lägga under sig östra delen av Polen och i juni 1940 införlivades baltstaterna med Sovjet­unionen.

(Efter krigsutbrottet 1939 gjordes en ändring i det hemliga tilläggsprotokollet som innebar att Sovjetunionen även fick Litauen, i utbyte mot att Tyskland fick en större del av Polen.)

Sovjetiska myndigheter arresterade och deporterade nästan omgående hundratusentals människor i dessa områden. I exempelvis östra Polen deporterades mer än en miljon människor varav en tredjedel var döda några månader senare. Cirka 60 000 personer arresterades och 50 000 avrättades.

Militära nederlag

Däremot misslyckades Stalin med att lägga under sig Finland vilket ledde till det finska vinterkriget 1939–1940. Detta militära fiasko resulterade i att Hitler på allvar fick upp ögonen för Sovjetunionens militära oförmåga. Kanske började han redan då fundera på att besegra Sovjet­unionen. Främsta målet för Stalin med pakten hade varit att skapa ett bälte av buffertområden där ett tyskt anfall skulle kunna fångas upp.

Och efter att Hitler i juni 1941 överraskande hade gått till anfall mot Sovjetunionen försökte Stalin i ett radiotal rättfärdiga Molotov-Ribbentrop-pakten med att han hade köpt sig värdefull tid: ”Vi räddade freden åt vårt land i ett och ett halvt år och fick tillfälle att förbereda vårt försvar om det fascistiska Tyskland bröt pakten och angrep vårt land. Detta var en stor vinst för vårt land och en förlust för det fascistiska Tyskland.”

Huruvida Stalin verkligen hade utnyttjat tiden till att förbereda sig för ett kommande krig med Tyskland förblir omdiskuterat. Faktum är att han bortsåg från upprepade varningssignaler om en tysk offensiv och i praktiken togs på sängen när ”Operation Barbarossa” inleddes den 22 juni 1941.

Pakten tystades ner

För Sovjetunionen var det hemliga tilläggsprotokollet i Molotov-Ribbentrop-pakten en pinsam historia som avslöjades för omvärlden när de tyska diplomatiska arkiven föll i de allierades händer vid krigsslutet 1945. Men de egna medborgarna, inklusive folken i de länder som införlivats med Sovjetunionen och invånarna i satellitstaterna (framför allt Polen) fick inget veta på grund av den hårda censuren.

Först 1989 medgav Sovjetunionen officiellt det hemliga tilläggsprotokollets existens. Den 24 december detta år upphävde Sovjetunionens folkkongress genom majoritetsbeslut paktens och tilläggs­protokollets giltighet.

För baltstaterna tog konsekvenserna av pakten slut först i och med självständigheterna 1990–91, vilka i dessa länder betraktades som slutet på en flera decennier lång rysk ockupation.

Den del av Polen som Sovjetunionen lade beslag på 1939 återlämnades aldrig utan ingår i Litauen, Vitryssland och Ukraina. Området Bessarabien är i dag uppdelat mellan Moldavien och Ukraina.

Med facit i hand kan man säga att vägen till Tysklands undergång och till kalla kriget började med två utrikesministrars namnteckningar på ett papper i Kreml för 70 år sedan.

Publicerad i Populär Historia 6/2009

Fakta: Vad tyckte Stalin och Hitler om varandra?

Adolf Hitler och Josef Stalin hade flera likheter som diktatorer. Bägge härskarna kom exempelvis från periferin – Stalin från Georgien och Hitler från Österrike. Stalin talade ryska med brytning medan Hitler talade en österrikisk dialekt som lät märklig i »rikstyska» öron.

Det fanns också många praktiska paralleller i hur de styrde sina länder. Det gjorde att de hyste en yrkesmässig respekt för varandra.

När Hitler genomförde en blodig utrensning i SA-ledningen 1934 ska Stalin ha sagt till medarbetaren Anastas Mikojan: »Har du hört vad som har hänt i Tyskland? Vilken karl, den där Hitler! Strålande! Den bedriften tarvar skicklighet!»

På tal om Stalins omfattande utrensningar bland Röda arméns befälhavare i slutet av 1930-talet utbrast Hitler en gång imponerad: »Stalin är visserligen en bandit, men en riktig karl är han i alla fall.»

De bägge diktatorerna träffades aldrig öga mot öga, men efter Nazitysklands fall var Stalins nyfikenhet på sin kollega, bundsförvant och motståndare fortfarande så pass stor att han lät säkerhetstjänsten förfärdiga en hel bok om Hitler, enbart avsedd för honom själv. Först för några år sedan upptäcktes denna skrift i de ryska arkiven och publicerades. På svenska heter den Hitler – Stalins hemliga dossier.

Fakta: Vjatjeslav Molotov, »Mr Njet»

Molotovs hårdhet och kompromisslöshet som sovjetisk utrikesminister under kalla kriget gjorde att han fick öknamnet »Mr Njet» bland västerländska diplomater. Han föddes 1890 i byn Kukarka cirka 100 kilometer öster om Moskva som Vjatjeslav Michailovitj Skrjabin. Fadern var ett enkelt affärsbiträde, men i åtskilliga böcker har det felaktigt påståtts att han var släkt med den kände kompositören Skrjabin.

År 1906 anslöt sig Molotov till bolsjevikfraktionen (de blivande kommunisterna) i ryska socialdemokratiska partiet. Redan under de första årens arbete för kommunisterna antog han täcknamnet »Molotov», som kan härledas till det ryska ordet för hammare (molot).

Till det yttre var han en grå byråkrat som av partikamraterna kallades för »stenröven», vilket bidrog till att många gjorde misstaget att underskatta honom. Han var dock en av Stalins mest hänsynslösa och lojala medarbetare. En lång rad avrättningsorder bar Molotovs signatur, till exempel var han en av de sovjetledare som undertecknade ordern om massmord på tillfångatagna polska officerare i Katyn 1940.

Åren 1930–41 var Molotov Sovjetunionens premiärminister. Han var även utrikesminister i två perioder, 1939-49 samt 1953–57. År 1957 placerades han på den obetydliga posten som ambassadör i Mongoliet efter att ha försökt avsätta Nikita Chrusjtjov som generalsekreterare för kommunistpartiet.

Av samma skäl uteslöts han 1961 ur partiet och levde sedan en undanskymd tillvaro i Moskva fram till sin död 1986.

Fakta: Joachim von Ribbentrop

Hitlers utrikesminister Joachim von Ribbentrop hade den föga avundsvärda sociala talangen att göra sig illa omtyckt vart han än kom. En närmast grandios arrogans i kombination med snobbighet och äregirighet bar skulden till detta lyte som hade gjort honom omöjlig som diplomat på de flesta andra håll i världen.

Efter att ha tillbringat flera år i Kanada i sin ungdom och tjänstgjort som kavalleriofficer under första världskriget inledde han en karriär som affärsman i vinbranschen på 1920-talet.

Hans svärfar ägde den tyska champagnefirman Henckell-Trocken och som representant för denna firma ska han ha gjort många affärer med judiska bankirer. I mitten av 1920-talet adopterades han av en adlig släkting och lade då till ett »von» i namnet.

Först 1932 gick han med i nazistpartiet och blev snabbt Hitlers främste utrikespolitiske rådgivare på grund av de kunskaper han skaffat sig om världen utanför Tyskland. 1936 utsågs han till tysk ambassadör i London, där han gjorde bort sig genom att hälsa på kungen med ett »Heil Hitler». År 1938 blev han utrikesminister.

När han informerades om Hitlers planer på att anfalla Sovjetunionen 1941 blev han förskräckt och försökte avråda, eftersom han betraktade Molotov-Ribbentroppakten som sin största utrikespolitiska framgång. Efter detta avtog hans inflytande över Hitler.

1946 dömdes Ribbentrop till döden i Nürnbergrättegången och avrättades, bland annat på grund av att han hade varit en av de ansvariga för brotten som begicks i de länder som ockuperats av Tyskland, däribland deportationerna av judar till dödslägren. På 1950-talet gav hans änka ut hans memoarer som han hade skrivit i cellen i Nürnberg.