”Jag vet bara att du har fötts”

Argentina, 12/4/1995

Till mitt barnbarn
Om ungefär ett halvår fyller du 19 år. Jag kan räkna ut att du föddes en dag i oktober 1976, och att det skedde i ett av arméns koncentrationsläger, den plats som de kallar Pozo de Quilmes*.

De sköt din far i huvudet på mindre än en halv meters avstånd. Det skedde antingen strax innan eller strax efter att du hade kommit till världen. Din far var hjälplös, när militärerna sköt honom. Gärningsmännen kan ha varit samma personer som den 24 augusti förde bort honom och din mor i Buenos Aires (Argentinas huvudstad, red).

Soldaterna förde dina föräldrar till det koncentrationsläger som kallas Automotores Orletti**. Lägret låg i kvarteret Floresta, och militären talade om det som ”Trädgården”.

Din fars namn var Marcelo, och din mor hette Claudia. De var båda 20 år gamla, och du hade legat i din mors mage i sex månader, när allt detta hände.
Militärens personal flyttade henne, och därmed dig, till Quilmes, när hon skulle föda. Hon måste ha fött där – noga övervakad av en läkare, som var militärdiktaturens medbrottsling.

De tog dig från henne med det samma. Om det gick till som det vanligtvis gjorde gav de dig till ett par som inte själva kunde få barn.

Barnen gavs till personer inom mili­tären eller polisen, eller så kanske de överlämnades till en domare eller en journalist, som var vänligt inställd till ­polisen eller militären*.

Varje koncentrationsläger hade på den tiden sin egen dystra väntelista. De personer som stod på listan väntade på ett barn från en fånge. När barnet hade fötts avrättades fången. Med få undantag var det så det gick till.

Det har gått ungefär tretton år sedan militärregeringen avgick, och vi vet fortfarande inget om din mors öde. Din fars kvarlevor har emellertid hittats i ett oljefat, som militären fyllde med sand och cement, varpå de dumpade det i San Fernando-floden. Där hittades din far tretton år senare. Han är nu begravd i staden La Tablada. Så mycket vet vi med säkerhet.

Det är svårt för mig att tala om barnen i deras egenskap av föräldrar till dig, för det fick de aldrig lov att vara. Jag vet bara att du har fötts. Det försäkrade fader Fiorello Cavalli** från Vatikanens statssekretariat mig om i februari 1978.

Jag frågar mig vad som kan ha hänt dig. I mitt huvud blandas motstridiga tankar. Å ena sidan finner jag det frånstötande att du kanske kallar en förbrytare från ­polisen eller militären för ”far”.

De avrättade ju din riktige far.

Å andra sidan hoppas jag att du – var du än har vuxit upp – har haft en bra uppväxt. Jag hoppas du fått en utbildning och massor av kärlek.

Ändå har jag alltid tänkt att den kärlek som du har fått måste ha varit bristfällig. Det beror inte så mycket på att de människor som du växt upp hos inte är dina biologiska föräldrar, utan mer på att de i en viss utsträckning måste ha känt till din historia.

De måste till en viss grad ha varit medvetna om sin egen del i din historia och i att förfalska den. Jag antar att det måste ha ljugits en hel del för dig.

Under alla dessa år har jag funderat på vad jag skulle göra om jag någon gång fick reda på var du är. Skulle jag rycka upp dig från det hem som du känner till, eller skulle jag tala med dina adoptivföräldrar och försöka förmå dem att ge mig lov att hälsa på dig? Jag utgick alltid från att du skulle få reda på vem du är, och varifrån du kommer.

Mitt dilemma aktualiserades varje gång det verkade som om far- och mormödrarna från Plaza de Mayo* hade hittat dig. Mina föreställningar om vad som därefter skulle hända förändrades beroende på hur gammal du var vid den tidpunkten.

Det bekymrade mig att du kanske skulle vara för liten för att förstå vad som hände, och varför de som du trodde var dina föräldrar i själva verket inte var det. Jag var rädd att du skulle bli sårad, och att du skulle få problem med din identitet under just de år då den skulle formas.

Men nu är du stor. Och du är kapabel att förstå vem du är, och att bestämma vad du tänker göra. Far- och mormödrarna har databanker av kött och blod och kan med vetenskaplig precision avgöra varifrån de försvunnas barn kommer. Varifrån du kommer.

Du är nu nästan lika gammal som dina föräldrar var när de mördades. Snart kommer du att vara äldre än de någonsin blev. De kommer för evig tid att vara tjugo år gamla.

Se video från militärdiktaturen:

De hade drömmar. Drömmar som handlade om dig och om en värld som var bättre och vänligare att bo i. Jag skulle vilja prata med dig om dem, och jag skulle vilja höra dig berätta om dig själv. Jag skulle vilja känna igen min son i dig och låta dig känna igen honom i mig. Vi är ju båda hans efterlevande.

Kanske har du ärvt min sons grå-gröna ögon eller din mors kastanjebruna ögon, som alltid glittrade så livfullt. Vem vet hur du är, om du är en pojke? Vem vet hur du är, om du är en flicka?

Kanske kommer du att kämpa dig ut ur detta mysterium, så att ett nytt kan ta sin början, nämligen det mysterium som tar sin början när du möter din farfar, som väntar på dig härute.