Italienskt gisslandrama: Ingen ville rädda Aldo Moro

Terrorister slår till på öppen gata

Torsdag den 16 mars, Aldo Moros hem, kl. 9:00
Den italienske toppolitikern lämnar sin lägenhet på Via Fani. I femton år har han tagit samma rutt till sitt arbete i parlamentet.

En solstråle träffar den 61-årige Moro i ansiktet när han öppnar ytterdörren och kliver ut i den italienska våren framför fastigheten på Via Fani. Som alltid står den svarta Fiatlimousinen redo vid trottoarkanten, intill en vit Alfa Romeo.

Bredvid bilarna står Moros chaufför, Domenico Ricci, och de fyra livvakterna. Moro hälsar kort på gruppen, innan han sätter sig i baksätet på Fiaten och lägger ifrån sig sin grå filthatt och dokumentmapp.

Det är en ljummen morgon i Italiens huvudstad, och de tre livvakterna som sitter i Alfa Romeon har rullat ned fönstren. De småpratar i lugn och ro medan den lilla kortegen långsamt rullar uppför den fashionabla gatan mot korsningen vid Via Stresa.

Ingen av dem har lagt märke till att en man på motorcykel betraktar dem på avstånd. Han är klädd i en stickad skidmössa och i samma sekund som Aldo Moros kortege ger sig av, gör han en U-sväng mitt på gatan. Den plötsliga manövern är ett tecken till hans kamrater: Offret har lämnat lägenheten och det är dags för kidnapparna att göra sig redo för handling.

Korsningen Via Fani och Via Stresa, kl. 9:02
Fyra kidnappare har klätt sig i likadana uniformer som de anställda i flygbolaget Alitalia bär, så att de inte råkar skjuta varandra i förvirringen.

I baksätet håller Aldo Moro på att titta igenom några ­dokument. Han hinner inte ens titta upp när chauffören snabbt måste svänga åt sidan för att inte köra på en vit bil med diplomatplåtar, som plötsligt backar ut framför dem.

Vanligtvis skulle diplomatbilen aldrig kunna köra ut där, eftersom blomsterhandlarens varubil alltid står parkerad utanför butiken. Just denna morgon står bilen emellertid på verkstaden med fyra platta däck.

Inbromsningen är så plötslig att den vita Alfa Romeon med de tre livvakterna i inte hinner stanna. I stället smäller de in i chefens bil. Alla hojtar och svär, men incidenten är ganska normal i den kaotiska italienska trafiken, och varken livvakter eller chaufför anar oråd förrän en kvinna och hennes passagerare hoppar ut ur diplomatbilen framför dem.

I händerna har de varsin kpist, som de riktar mot Moros bil. Rutorna splittras och kulorna borrar sig in i chauffören och livvakten. De faller omkull över varandra i framsätena. De är döda.

Den vita Alfa Romeon med livvakterna angrips också. Fyra personer med kpistar har hoppat fram från en uteservering och skickar nu en skur av kulor mot de överrumplade säkerhetsmännen. En av dem glider ur bilen, dödligt sårad, och hinner precis avfyra två skott innan en av terroristerna skjuter honom i ryggen.

I virrvarret av skott och skrik springer två män fram mot Aldo Moros bil, öppnar dörren och sliter ut honom.

”Låt mig vara! Släpp mig! Vad vill ni?” ropar politikern, medan han knuffas in i en mörkblå Fiat 132. Så snart dörren slagit igen, lägger sig lugnet ännu en gång över Via Fani. På gatan ligger över 90 patronhylsor utspridda, men alla attentatsmän är som bortblåsta.

Nyheten om bortförandet kommer ut

Radiostationen GR2, kl. 9:25
Medan de första ­polisbilarna når fram till brottsplatsen på Via Fani, körs Moro helt obemärkt iväg.

”Detta är nyhetsstudion på Radio GR2.” Nyhetsuppläsarens röst darrar: ”Vi avbryter sändningen för att förmedla en dramatisk nyhet som verkar nästan ofattbar, men som ser ut att vara sann. Kristdemokraternas ledare, Aldo ­Moro, har nyligen kidnappats av terrorister i Rom.”

Utanför nyhetsstudion överröstas det vanliga gatu­larmet av hundratals polissirener.

Kommunisternas partihögkvarter, Rom:
För att få vara med i regeringsarbetet har Italiens kommunister brutit med Moskva. Efter Moros bortförande måste de tillfälligt ge upp sina mål.

Alla stirrar på den 53-årige Ugo Pecchioli, när han tar till orda i kommunistpartiet, PCI. Under andra världskriget var han motståndsledare, och än i dag åtnjuter han respekt bland de vänsterorienterade italienarna. Han är ledamot av parlamentets försvarsutskott, och har goda kontakter inom underrättelsetjänsten. För Udo Pecchioli råder inga tvivel:

”Terroristerna vill tvinga ned staten på knä. Mitt råd är att vägra förhandla över huvud taget!”

Med de orden formulerar Pecchioli PCI:s inställning, och den sittande premiärministern, Giulio Andreotti från DC, ställer sig genast bakom den. Det offentliga Italien har bestämt sig för att sätta sig emot terroristerna.

I dag skulle Andreotti ha överlåtit sin post till Aldo Moro, men den nya samlingsregeringen får läggas på is.

Aldo Moro placeras i ett dolt rum

Dag 2, terroristernas gömställe:
Moro hålls fängslad i en lägenhet på Via Montalcini 8, några kilometer söder om Roms centrum.

Aldo Moro drar nervöst efter andan i det trånga utrymmet på bara två kvadratmeter med en tältsäng, ett litet bord och en kommod. Han varken ropar eller skäller, utan försöker ­bara få kontroll över anfallen av klaustrofobi, som med jämna mellanrum övermannar honom.

Hans cell är inrättad i en lägenhet som några veckor ­tidigare köpts kontant av terroristen Anna Laura Braghetti för 50 miljoner lire (ca 1,2 milj. kr). Pengarna kommer från ett bankrån. Den 24-åriga kvinnan är anställd på en byggfirma men ägnar all sin fritid åt Röda brigaderna.

Lägenheten är traditionellt inredd med två blommiga soffor och en bur med kanariefåglar. Men gruppens leda­re, Mario Moretti, har byggt en skiljevägg i vardagsrummet och gjort ett lönnrum bakom en bokhylla. Här hålls Moro fången. Endast Mario Moretti får gå in i rummet. Varje gång drar han på sig en svart rånarluva, och Moro ser aldrig hans ansikte.

Genom en högtalare i vardagsrummet kan de tre andra terroristerna höra vad som sker i det minimala rummet som de kallar Folkets fängelse.

Dag 3, centrala Rom:
I två dagar har kidnapparna varit tysta. Ingen vet om Aldo Moro fortfarande är vid liv.

En journalist undersöker febrilt en stor kopieringsmaskin som står utanför en affär intill torget Largo di Torre Argentina i centrala Rom. Maskinen är konstruerad med myntinkast, så att vem som helst kan få en snabbkopia. Journalisten från tidningen Il Messaggero är dock inte här för att kopiera något. Några minuter tidigare har redaktionen fått ett anonymt samtal:

”Detta är Röda brigaderna. Ovanför kopieringsmaskinen, under en hög papper, hittar ni ett kuvert. Det ligger ett foto av Aldo Moro i det.”

Äntligen hittar journalisten kuvertet och springer tillbaka till redaktionen med det. Bilden av Aldo Moro glider ur tillsammans med ett kort med­delande från Röda brigaderna, som tar på sig ansvaret för kidnappningen och samtidigt förvarnar om att toppolitikern inom de närmsta dagarna ska ställas inför ”Folkets domstol”.

Chefredaktören på Il Messaggero tittar noggrant på bilden av politikern, som sitter under Brigadernas flagga. Skjortan är skrynklig, och axlarna ser lite sneda ut. Moro ser dock ut att vara oskadd, och chefredaktören tvekar inte: ”Rensa förstasidan!”

Moros brev pressar politikerna

Dag 13, terroristernas gömställe:
Moro försöker skapa sig en uthärdlig vardag i sin fångenskap.

Moro tvättar sig i ett litet tvättfat som har ställts in i hans rum. Han har just rakat sig och nu väntar han på sitt kaffe, som han dricker varje morgon med ett par biscotti till.

Som tidsfördriv har han fått verk av Marx och Lenin, men det visar sig att han kan mer om böckerna än terroristerna. I stället får han spänningsromaner. I dag har han dock tankarna på annat håll för terroristerna har gett honom lov att skriva brev till familjen och till sina politiska vänner.

Efter kaffet sätter sig Aldo Moro vid det lilla bordet. Han har en stark känsla av att han snart ska släppas fri. Han behöver bara övertala sina vänner att förhandla med terroristerna.

Dag 14, inrikesministeriet i Rom:
Två veckor efter bortförandet vet myndigheterna inte mycket mer än att Röda brigaderna ligger bakom brottet.

Italiens inrikesminister Francesco Cossiga skruvar oroligt på sig i stolen. Försiktigt vecklar han ut ett brev på skrivbordet framför sig. Brevet är från Aldo Moro och ställt till honom personligen. Skrivstilen ser precis lika noggrann och snirklig ut som den brukar göra när Moro skriver.

”Bäste Francesco. Medan jag härmed sänder dig mina varmaste hälsningar, är jag i min nuvarande svåra situation tvungen att rikta din uppmärksamhet mot ett par klara och realistiska överväganden, med beaktande av det ansvar du sitter på (och som jag naturligtvis respekterar)”, skriver Aldo Moro, och uttrycker hopp om en snar frigivning för att ”undvika större problem”.

Till slut betonar han vikten av att kommunikationen mellan terrorister och regering är hemlig. ”Det kommer att motverka en fientlig stämning”, menar han.

Under läsningen måste Francesco Cossiga blinka bort en tår: Aldo Moro förväntar sig uppenbarligen att den ­italienska regeringen ska inleda förhandlingar, men in­rikesministern vet alltför väl att så inte är fallet.

Folkets domstol arbetar

Dag 22, terroristernas gömställe:
Varje dag förhörs Aldo Moro av Röda brigadernas ledare.

Mario Moretti drar irriterat av sig sin svarta rånarluva och kastar den på den blommiga soffan framför sig. Han har just avslutat ännu ett resultatlöst förhör av Aldo Moro ­bakom lägenhetens bokhylla. Moretti har ett förflutet som student och fabriksarbetare, men är numera terrorgruppens ledare.

Mario Moretti har haft stora förväntningar på vad Röda brigaderna skulle ha kunnat uppnå med sin aktion. Först och främst räknade han med att förhören med Moro ­skulle ha avslöjat hemliga komplotter inom italiensk politik. Så har det dock inte blivit. Moros uttalanden under de timslånga förhören är invecklade och oanvändbara.

Dag 31, premiärministerns kontor, Rom:
Planen att släppa in kommunister i Italiens regering har väckt oro hos landets allierade. Efter kidnappningen verkar faran vara över.

Premiärminister Giulio Andreotti ögnar igenom ett personligt telegram från den amerikanske presidenten Jimmy Carter. I telegrammet uttalar Carter sitt ”fulla stöd” för den italienska regeringens hårda inställning mot terroristerna.

Andreotti har knappt hunnit läsa klart, innan telefonen ringer. Det är inrikesminister Cossiga, som berättar att Röda brigaderna har offentliggjort ett nytt meddelande.

”Förhören av fången Aldo Moro är avslutade. Det råder inga tvivel om att Aldo Moro är skyldig, och han döms till döden.”

Dag 15, Roms gator:
Vem kan tro på en man som är i terroristernas våld? Den frågan diskuteras ingående i hela Italien.

Invånarna i Rom tar en extra klunk av sin starka espresso när de öppnar morgontidningarna. Strax före nattens tryckning hade flera tidningsredaktioner fått ett öppet brev från Röda brigaderna.

I brevet hade terrorgruppen återgivit Aldo Moros ”privata” brev till inrikesminister Cossiga – och gjort narr av det. Brigaderna kallar brevet för ett klockrent exempel på hur italienska politiker utnyttjar ”hemliga, ljusskygga och maffialiknande” metoder i sin hantering av problem, och gruppen betonar att man offentliggör brevet för att ”inget skall döljas för folket”.

Och inte nog med det. Tillsammans med Moros brev trycker tidningarna politikernas och opinionsbildarnas reaktioner på brevet. Där skräder man inte orden:

”Det är inte hans ord!” dundrar den vänsterliberala tidningen la Repubblica med stora bokstäver på första­sidan, och i Kristdemokraternas egen tidning, Il Popolo, heter det att Aldo Moro ”genomlider det grövsta och mest inhumana tvång”. Ingen kan alltså lita på Moros ord, slår tidningen fast. En tredje tidning citerar en grafolog, som anser sig kunna se att Aldo Moro i själva verket menar det rakt motsatta till vad han skriver i sitt brev.

Slutsatsen är därför klar: Aldo Moro är emot all form av förhandling med Röda brigaderna.

Dag 20, italienska parlamentet:
Premiärminister Andreotti går upp i talarstolen. Han har hela tiden varit emot att släppa in kommunister i regeringen.

”Vi förhandlar inte med terrorister.” Så lyder premiär­minister Giulio Andreottis budskap ännu en gång, när han står i talarstolen i italienska parlamentet. Han hinner knappt sätta sig igen, förrän han får ett brev i sin hand.

Brevet är från Aldo Moro, och det har redan kopierats och delats ut till samtliga parlamentsledamöter i salen. I sitt nya brev delar Aldo Moro ut en veritabel örfil till Giulio Andreotti och alla andra som vägrar att förhandla med ­terroristerna.

”Jag vill gärna betona att jag uttrycker min inställning klart och tydligt, och utan att stå under några former av tvång”, skriver Aldo Moro. ”För att säga det rakt ut känner jag mig sviken av er allesammans.”

Översvämning i terrorledarens lägenhet

Dag 34, Via Gradoli i Rom:
Trettontusen poliser finkammar Rom i jakten på Aldo Moro. Än så länge har de inte funnit minsta spår.

Det är en grupp överraskade brandmän, som på efter­middagen tar sig in genom altandörren till en lägenhet på Via Gradoli, där grannen nedanför har klagat över en ­vattenskada.

I badrummet i den låsta lägenheten har någon öppnat alla kranar och stoppat igen avloppet. Översvämningen är oundviklig. Under arbetet upptäcker brandmännen en bunt dokument, som handlar om Röda brigaderna, och under sängen ligger en stor mängd vapen gömda!

Det visar sig senare att hyresgästen är Mario Moretti, ledaren för Röda brigaderna. Dessutom ägs lägenheten av ett bolag kontrollerat av den italienska underrättelsetjänsten.

Ingen förstår varför vattnet plötsligt har satts på i lägen­heten. Det verkar onekligen som om någon har velat dra uppmärksamhet till fastigheten.

Just den här dagen får myndigheterna en ny skriftlig kommuniké från Röda brigaderna – den sjunde i ordningen sedan dramat inleddes. Terroristerna meddelar att ­Aldo Moro har avrättats och hans kropp kastats i sjön Lago della Duchessa uppe i bergen ­öster om Rom.

Meddelandet utlöser stor polis­aktivitet kring den tillfrusna sjön, där dykarna först måste hugga sig genom isen, innan de kan börja leta.

Dykarna hittar inte någonting, och det står klart att kommunikén måste vara falsk. Någon har fört polisen på villovägar – möjligen för att testa hur italienarna skulle reagera på nyheten om Moros död.

Dag 36, Rom:
Brigaderna uttalade sin dödsdom för fem dagar sedan. Ingen vet om Moro lever.

Köerna är långa framför tidningskioskerna när den stora italienska tidningen Il Messaggero ger ut ett extranummer sent på kvällen. Några timmar tidigare har tidningen tagit emot en ny bild på Aldo Moro inifrån fångenskapen.

På bilden håller han gårdagens utgåva av tidningen La ­Repubblica i handen som bevis för att bilden är nytagen. Ihop med bilden trycker Il Messaggero Röda brigadernas senaste kommuniké. Här berättar terrorgruppen till slut vad man kräver för att släppa Aldo Moro, nämligen att ”kommunistiska fångar” ska friges från italienska fängelser.

För att sätta extra press på regeringen skjuter Röda brigaderna en fängelsevakt i Milano. Några dagar senare skottskadas en professor vid universitetet i Padova och en kristdemokrat från Lazio.

• Dag 46, terroristernas gömställe: Moro är rädd och rasande. Ingen verkar vilja hjälpa honom.

Nästan varje morgon hamnar ett nytt brev från Aldo Moro hos de italienska politikerna. Brigaderna har fällt sin dödsdom, men har samtidigt förklarat sig beredda att förhandla, och den smulan av hopp får Moro att skriva som en vettvilling. Tonen blir alltmer hatisk. Han förstår inte varför alla hans vänner vägrar att förhandla.

”Denna mardrömslika affär har gett mig intrycket av att jag är fullkomligt utan vänner”, skriver han till en ­bekant. ”Påven måste kunna göra mer!” rasar han till en katolsk präst, och i brev till sin hustru Eleonora tar han avstånd från sina politiska kolleger:

”Jag dör, om det är vad mitt parti vill. Jag vill inte att någon av maktens män kommer till min begravning.”

Terroristen Anna Laura Braghetti serverar spagetti med parmesanost, men oron har gett Moro magproblem. Till slut kan han bara äta grönsaker.

Mario Moretti är frustrerad över politikernas avvisande inställning. Han ser ingen annan möjlighet än att verkställa dödsdomen – trots att ingen av de fyra i lägenheten egentligen vill det. Att släppa Aldo Moro utan några erkännanden skulle dock verka som ett svaghetstecken. Mario Moretti bestämmer sig för att göra ett sista försök att lösa situationen.

En terrorist i telefonen

Dag 47, Moros lägenhet:
Aldo Moros familj har isolerat sig sedan kidnappningen. De undviker offentligheten och hoppas på en lycklig utgång.

Tystnaden i familjen Moros våning bryts av telefonens ringande. Moros hustru Eleonora svarar. Rösten i luren är Mario Morettis, men det vet hon inte:

”Lyssna noga. Jag är en av dem som har något med din man att göra. Jag ska ge dig ett sista meddelande.”

Eleonora Moro skakar i hela kroppen medan hon lyssnar på meddelandet från sin mans kidnappare.

”Vi ringer en sista gång i ren frustration. Din man insisterar på att ni har blivit bedragna. Ingenting av det ni gjort hittills har haft effekt. Vi ber er om en enda sak: Kräv ett klart besked från Zaccagnini (partiets generalsekreterare, red.). Har du förstått?

Kristdemokraterna måste handla nu. Det är bara så vi kan komma fram till en förhandling. Om det inte sker, kommer det oundvikliga att inträffa ­inom de närmaste timmarna.” Sedan lägger han på.

Dag 55, terroristernas gömställe:
Familjen Moros vädjanden till partiet har varit förgäves. Situationen är låst. Terroristerna måste visa handlingskraft.

Aldo Moro har fått lov att tvätta sig. Framför honom ligger de kläder han hade på sig när han kidnappades. Skjorta och byxor är nypressade, men sedan ser han att båda är våta av havsvatten och fulla av sand. Aldo Moro har dock inget annat val än att ta på sig kläderna. Allra sist knyter han sin slips, omsorgsfullt som vanligt.

Terroristerna Mario Moretti och Prospero Gallinari ber honom att lägga sig i en stor tvättkorg för att de ska kunna bära ned honom till fastighetens parkeringsgarage.

”Hoppa in”, befaller Moretti, och pekar på en sliten röd Renault 4 med öppen bagagelucka. Utan att göra motstånd försöker Moro få plats med sin 180 cm i det trånga bagageutrymmet. Han vrider och vänder på sig, knuffar undan några rostiga snökedjor och är till slut inne.

Förmodligen ser han Moretti dra sitt vapen, och instinktivt sträcker han fram höger hand för att skydda sig. Förgäves. Kulorna från kpisten punkterar vänster lunga. Några se­kunder senare förlorar Moro medvetandet. Prospero Gallinari snyftar ljudlöst.

Döden kör Renault

Dag 55, centrala Rom:
Ingen har lagt märke till hur, eller när, den gamla Renaulten parkerades.

Flera hundra personer har samlats på Via Caetani. Några hänger i lyktstolpar och fönstergaller för att se bättre. Alla stirrar mot den gamla Renaulten som står parkerad längst ned på gatan. Polisen har öppnat bakluckan och inne i ­bagageutrymmet kan alla se Moros döda kropp – ihopkrupen mellan reservdäck och en gammal snökedja. Dramat som pågått i 55 dagar är över.

10 maj 1978, byn Torrita Tiberina nära Rom:
Familjen Moro är bitter över politikernas hantering av gisslandramat. Eleonora Moro vill inte prata med någon av dem mer.

Det regnar ute när Eleonora Moro undertecknar makens obduktionsrapport. Det nämns inga tecken på tortyr. Sanden och havsvattnet på hans kläder var bara falska spår så att poliserna inte skulle hitta terroristernas gömställe.

Strax efteråt får Eleonora Moro ett brev från Kristde­mokraterna, som uppmanar henne att välja en statsmanna­begravning med hela partiet närvarande. Hon ignorerar uppmaningen. I stället kör ett litet följe, bestående av familjen och de närmaste vännerna, samma eftermiddag mot den lilla bergsbyn Torrita Tiberina norr om Rom.

Ingen orgelmusik, ingen körsång, ingen klockringning. Prästen håller en stilla predikan och kallar Aldo Moro för ”en av oss”. Sedan bär sex män ut kistan på kyrkogården. Eleonoras ögon är torra, och hon yttrar inte ett ord. Först när kistan är i jorden viskar hon: ”Adjö, Aldo.”

Efterspelet – de politiska partierna gav upp

Under åren som följde efter Aldo Moros död greps de flesta av de skyldiga och dömdes till långa fängelsestraff. ­Huvudmannen, ­Mario Moretti, fick år 1981 en dom på sex gånger livstid. Några av terroristerna lyckades dock fly – en tog sig till ­Nicaragua – och är fortfarande på fri fot.

Avtalet om en italiensk samlingsregering verkställdes aldrig. Kommunistpartiet upplöstes år 1991. Året därpå avslöjade en rättslig utredning utbredd korruption inom det kristdemokratiska partiet, som upplöstes år 1994.