Fånge skriver till Stalin: ”Låt mig dricka gift i min cell.”

Moskva, Sovjet, 10/12 1937

Mycket hemligt
Personligt

Jag anhåller om att ingen får lov att läsa detta brev utan att uttryckligen ha fått tillåtelse till det av J.V. Stalin.

Till: J.V. Stalin
Josef Vissarionovitj:

Detta är kanske det sista brev jag får tillfälle att skriva till dig före min död. Jag ber därför om lov att skriva utan att använda formellt språkbruk.

Formen är viktig, inte minst för att jag skriver brevet till dig ensam. Om brevet existerar eller inte existerar, kommer också att vara helt upp till dig.

Jag har nått till sista sidan i mitt drama och kanske även i mitt liv. Jag funderade länge på om jag skulle sätta mina tankar på pränt.

Men eftersom jag har så lite tid kvar vill jag ta farväl av dig på förhand – innan det är för sent, innan min hand inte längre kan skriva, innan mina ögon sluts, och medan min hjärna ännu fungerar någorlunda.

För att undvika missförstånd vill jag börja med att säga till dig att vad världen som sådan (samhället) angår, så kommer jag inte att ta tillbaka något som jag redan har skrivit (erkänt). Min avsikt är inte heller att be eller vädja till dig om något som kan leda mitt fall bort från den riktning det är på väg mot.

Men jag skriver detta till dig, så att du personligen får veta detta. Jag klarar inte av att lämna denna värld utan att skriva dessa sista rader till dig, eftersom jag plågas av tankar som du bör känna till.

I det att jag står på kanten av en klippa från vilken det saknas återvändo förklarar jag på mitt hedersord att jag inväntar min död, och att jag är oskyldig till de brott som jag tidigare erkänt.

Stor och djärv är den politiska idé som ligger bakom en generell utrensning. Det sätt som det sker på är att människor börjar prata om varandra.

På det sättet får människor ständig misstro gentemot varandra, och ledningen får lov att existera och agera i fullständig säkerhet.

Tro för Guds skull inte att jag uttrycker något klander. Det gör jag inte ens i mina allra innersta tankar. Jag är inte född i går, och jag vet mycket väl att stora planer, stora idéer och stora intressen går före allting annat.

Det vore småaktigt av mig att ställa frågor om min egen person på ett sådant sätt att mitt ärende ställs sida vid sida med de stora världshistoriska uppgifter som vilar på framför allt dina axlar.

Åh Gud, om det endast fanns ett sätt på vilket det kunde vara möjligt att visa dig hur min själ har slitits sönder. Om du bara kunde se hur förbunden jag är med dig, med kropp och själ.

Nå, nog om det. Förlåt mig. Ingen ängel kommer att dyka upp och vrida svärdet ur Abrahams hand. Mitt öde måste uppfyllas. Tillåt mig nu att framföra mina sista små önskningar.

Tusen gånger lättare vore det för mig att dö än att behöva genomgå den stundande rättegången. Jag vet helt enkelt inte om jag kommer att kunna behärska mig – du vet vem jag är.

Jag är ingen fiende, vare sig till partiet eller till Sovjetunionen, och jag kommer att göra allt jag kan för att tjäna partiet, men under dessa omständigheter är min makt minimal, och tunga känslor reser sig ur min själ.

Jag skulle falla på knä, glömma allt om skam och stolthet och be dig att inte låta mig gå igenom rättegången. Det är nog inte möjligt, men skulle så ändå vara fallet, så vill jag be dig att låta mig dö före rättegången. Jag vet naturligtvis hur strängt du ser på sådana saker.

Om jag döms till döden, så bönfaller jag dig vid allt du håller kärt att inte låta skjuta mig. Låt mig dricka gift i min cell i stället. Låt mig få ta morfin, så att jag somnar in och aldrig vaknar upp igen. För mig är detta synnerligen viktigt.

Jag vet inte vilka ord jag ska välja för att be dig att visa mig denna nåd. Politiskt betyder det trots allt ingenting, och ingen kommer att få veta något om det under alla omständigheter. Låt mig få morfin, jag bönfaller dig.

Jag ber också om lov att få ta farväl av min hustru och min son. Min dotter behöver jag inte ta farväl av. Det skulle bli för smärtsamt för henne.

Nadja och min far kan inte heller klara av det. Men Anjuta är ung och överlever. Henne vill jag gärna byta några ord med en sista gång. Jag skulle vilja träffa henne före rättegången.

Mitt argument är som följer: Om min familj får se vad jag har erkänt blir de kanske så överraskade att de begår självmord. Jag måste därför förbereda dem.

Det förefaller mig som om detta både är i sakens intresse, och att det skulle vara till nytta för den officiella tolkningen.

Om mitt liv, mot all förväntan, skonas skulle jag vilja be om följande: Att jag skickas till Amerika i x år eller, om det skulle råda den minsta tvekan om min skuld, skicka mig till Petjora eller Kolyma i tjugofem år.

Josef Vissarionovitj! I mig har du förlorat en av dina skickligaste bundsförvanter, en människa som är dig verkligen hängiven. Men allt detta hör till det förflutna. Jag förbereder mig nu på att lämna denna värld.

För dig, partiet och saken känner jag inget annat än en stor och gränslös kärlek. Jag kommer att göra allt som är mänskligt möjligt och omöjligt.

Jag har gjort detta på förhand, eftersom jag inte vet hur jag mår i morgon och framöver. Trots huvudvärk och med tårar i ögonen skriver jag detta.

Mitt samvete är rent nu, Koba. Jag ber en sista gång om din förlåtelse (i ditt hjärta, inte på annat vis). Jag omfamnar dig därför i min själ. Farväl för evigt, och minns med vänlighet din förtvivlade
N. Bucharin

Efterskrift

Bucharin arkebuserades den 14 mars 1938. Han blev officiellt rehabiliterad 1988. Bucharin var en av de cirka 750 000 som mördades under Stalins utrensningar på 1930-talet.