En hård barndom skapade historiens värsta diktatorer

Hitler lät mörda sex miljoner judar och drev fram ett världskrig, Saddam Hussein gasade sin egen befolkning, Mao satte kineserna i arbetsläger och skickade miljoner i döden – allt för att de och många andra diktatorer insisterade på att driva igenom sina vansinniga idéer ... till vilket pris som helst.

Mänskligt lidande gjorde inget intryck på diktatorerna, som helt saknade empati – trots att det var deras eget folk som led. Men varför betydde de många offren inget för de maktgalna typerna? Hur kunde de utveckla en så extrem känslokyla? Enligt många forskare är diktatorernas barndom nyckeln till mysteriet.

Innan Saddam Hussein kom till världen hade hans mor både försökt göra abort och ta sitt liv – i förtvivlan över sin makes död.

Tills Saddam (1937–2006) fyllde tre år fick han därför bo hos sin morbror, och när han så småningom kunde komma hem hade hans mamma gift om sig. Styvpappan slog pojken och tvingade honom att stjäla. Tio år gammal rymde Saddam hemifrån.

Vladimir Putin föddes 1952 i det sönderbombade Leningrad (nu Sankt Petersburg). Hans föräldrar var i likhet med de flesta andra utfattiga efter andra världskrigets umbäranden.

Medan föräldrarna var borta för att försöka sätta mat på bordet fick den klent byggde pojken klara sig själv. På flerfamiljshusets bakgård, som var full med råttor, slogs Vladimir med de andra pojkarna och blev snart känd som en tuff slagskämpe, som inte drog sig för att bitas och dra motståndarna i håret.

Diktatorer är ingen ny företeelse. En av romarrikets hemskaste ledare var Nero. Kejsaren bedrev bland annat en klappjakt på kristna och dödade sin egen mor och två systrar. Neros barndom är inte känd i detalj, men forskarna har ändå försökt hitta rötterna till hans ondska.

Den romerske historikern Suetonius antydde att föräldrarna Gnaeus och Agrippina var iskalla cyniker, som ända från Neros födelse år 37 avskydde sin egen son. Enligt Suetonius kallade fadern sin son ”avskyvärd”.

Även historien om Josef Stalins barndom (1878–1953) rymmer ett mörkt kapitel. Hans far var en alkoholiserad skomakare, som i åratal slog både Josef och hans mor, innan han lämnade dem och aldrig återvände.

Josefs ansikte blev ärrat av smittkoppor, och tolv år gammal blev han påkörd av en vagn. Olyckan resulterade i att hans vänstra arm blev stel och kortare. Det hindrade emellertid inte Stalin från att bli en ökänd slagskämpe.

Hitlers far Alois hade ett hetsigt temperament, som han lät gå ut över sin son. Mamman, som ömmade för unge Adolf, kunde inte hindra pappan från att misshandla pojken. Ofta utlöstes pappans raseri av att lille Adolf var så trotsig och viljestark.

Slagen – och sorgen över sin lillebror, som dog av mässling – förvandlade med tiden Adolf Hitler (1889–1945) från en duktig och omtyckt skolelev till en inåtvänd ensling. När pappan dog tog 13-årige Adolf på sig rollen som familjens överhuvud och gav sin yngre syster örfilar.

Pappan var storbonde i Hunanprovinsen, och han förväntade sig att sonen Mao Zedong (1893–1976) skulle driva gården vidare efter hans död. Men lille Mao vägrade, han ville hellre studera. Pappans försök att genom stryk få sonen att ta sitt förnuft till fånga tände ett livslångt hat hos Mao, som senare förföljde alla godsägare i Kina.

När Mao så småningom fick lov att studera blev han mobbad av sina välbeställda medstuderande, som kallade honom för en korkad bondlurk.

Kortspel, kvinnor och sprit berövade Francisco Franco (1892–1975) den far han behövde. I stället för omsorg fick pojken rungande örfilar av sin far, som var officer i den spanska flottan.

Fadern hånade även Francisco för hans veka röst och blygsamma längd (som vuxen var Franco inte mer än 163 centimeter lång). På grund av pappans många utomäktenskapliga affärer fick unge Francisco ständigt trösta sin mor, och när han började på militärakademin mobbade de andra kadetterna honom.

Våldsamt förtryck är nödvändigt för att behålla makten. Den läxan lärde sig Bashar al-Asad redan som barn av sin far, Hafiz al-Asad, som regerade Syrien med järnhand från 1971 till 2000. Fadern var alltid i farten och pratade sällan med sina barn.

Den blyge Bashar blev retad av storebror Bassel och i sin ungdom framstod han som kuvad och osäker. Först när storebrodern 1994 omkom i en trafikolycka beslutade pappan att Bashar skulle ärva den enväldiga makten.

Italiens framtida diktator Benito Mussolini (1883–1945) fick överraskande nog inte stryk i hemmet. Jo, kanske en örfil, när han i tioårsåldern stack en elev i handen med en kniv och relegerades från skolan, eller när han på sin nya skola stack en ny elev.

Varifrån Mussolinis brutalitet och brist på empati kom är därför en gåta. Historiker vet endast att hans försupne far inte gav honom särskilt mycket uppmärksamhet. När Mussolini i tonåren blev intresserad av sex, visade han prov på sadistiska tendenser gentemot sina många flickvänner.

När andra världskriget tog slut placerade Sovjetunionen den karismatiske kommunisten Kim Il-Sung på posten som Nordkoreas ledare. Hans äldste son, Kim Jong-Il (1941–2011) miste som sjuåring sin bror, som drunknade i familjens pool, och året därpå dog hans mor i samband med barnafödande.

Pappan såg han sällan till under sin uppväxt. År 1994 tog Kim Jong-Il över makten, men han fick nöja sig med titeln ”den käre ledaren”, medan hans berömde far var känd som ”den store ledaren”.