Efter Brexit: Historien är full av splittrade unioner
I juni 2016 röstade britterna emot fortsatt medlemskap i EU. Och historien är full av gemenskaper, federationer och unioner som splittrats med blodiga konflikter och krig som följd.
Tysk-romerska riket: Napoleon krossade det tyska tusenårsriket
Unionen: År 800 kröntes Karl den store till kejsare av det tysk-romerska riket som ansågs vara efterträdare till det västromerska riket. Under olika kejsare kom riket att omfatta stora delar av Väst- och Centraleuropa.
En följd blev att kejsarens makt försvagades. Det stora rikets olika delar styrdes av furstar som formellt löd under kejsarens överherradöme, men egentligen hade stort egenbestämmande. Kejsaren valdes av furstar från de olika regionerna. Ofta blev det sonen till den sittande kejsaren som valdes och den mäktiga habsburgska släkten satt på kejsartronen i århundraden fram till år 1740.
Bristningspunkten: Det redan löst sammanhängande kejsarriket försvagades av interna stridigheter efter år 1740. På den ena sidan stod Österrike med många allierade och på den andra sidan befann sig Preussen som också hade många nationer bakom sig. Samtidigt låg riket i krig med Frankrike.
År 1801 annekterade Frankrike under Napoleons ledning en del besittningar vid Rhen. Napoleon lyckades vinna en del mellanstora tyska stater genom att ge dem bestämmanderätt över mindre stater. Men andra fortsatte kämpa emot.
Slaget vid Austerlitz
År 1805 gick en koalition av stater med Österrike i spetsen till angrepp mot Frankrike men besegrades i slaget vid Austerlitz. Efter segern bildade Napoleon Rhenförbundet som bestod av tyska stater belägna mellan Elbe och Alperna. Det tysk-romerska riket hade egentligen upphört att existera och den 6:e augusti 1806 avsade sig Frans II sin kejsartitel. Napoleon hade gjort det tyska tusenårsriket till historia.
Efterdyningarna: Efter Napoleons fall år 1814 beslutades om Europas framtid på Wienkongressen. Tyska förbundet upprättades och det nya, starka Tyskland dominerades med tiden av det välorganiserade Preussen. Tyskland kom att utvecklas till en nationalstat med stark självkänsla och nationell identitet. Konsekvenserna fick världen känna av genom första världskriget, andra världskriget och det efterföljande Kalla kriget.
Kalmarunionen: Blodbad krossade skandinavisk gemenskap
Unionen: Då adliga från Danmark, Sverige och Norge år 1397 träffades i Kalmar kunde den danska drottning Margareta I se sin livsdröm förverkligas.
Kalmarunionen gjorde den 15-åriga Erik av Pommern till kung över de tre länderna och därmed även dagens Finland, Island och Grönland. Danmark styrde över Norden även om de olika länderna behöll sin egen lagstiftning och administration samt hade riksråd som i stor utsträckning fattade egna beslut.
Även om Erik formellt var kung behöll Margareta den egentliga makten fram till sin död år 412 då Erik äntligen kunde göra skäl för sitt namn. Vid hans död hade höga kostnader för krigsskatter och soldater lett till bondeuppror i alla tre länder. Då hans efterföljare Kristofer av Bayern dog barnlös år 1448 var unionen på väg att bli historia.
Bristningspunkten: Vid Kristofers död valde Sverige sin egen kung och danska kungar innehade endast sporadiskt den svenska kungamakten. År 1520 gjorde den dansk-norska Kristian II ett försök att erövra Sverige. Det lyckades ett kort tag men vid sin installation i Stockholm samma år lät han mörda 82 framstående svenska adelsmän.
Han trodde det skulle trygga hans makt, men tog fel. År 1521 utmanövreras han av stormannen Gustav Vasa som två år senare blir svensk kung. Därmed var unionen upphävd.
Efterdyningarna: Kalmarunionens upplösning hade inte några direkta effekter. Både Gustav Vasa och den nya dansk-norska kung Fredrik I fruktade att Kristian II skulle försöka att återta makten och därför rådde fred mellan broderländerna.
På längre sikt ledde upplösningen dock till att de två självständiga nationerna Danmark och Sverige upprepade gånger rök ihop. Det drabbade främst Danmark då landet flera gånger fick se sig slagna i kostsamma krig mot Sverige och länderna kom att bli ärkefiender.
Stockholms blodbad
Inkariket: Spansk erövring splittrade Sydamerikas jätterike
Unionen: Inkafolket i Sydamerika kallade sitt land Tahuantinsuyu. Namnet betyder kvarten och syftar på rikets fyra provinser vars hörn möttes i huvudstaden Cusco. Cusco var från början självständigt och år 1438 inledde det lilla kungadömet ett stort erövringståg.
De absolut flesta erövringarna genomfördes genom fredligt förenande. Ledarna av de andra kungadömena och bystaterna erbjöds lyxvaror. När de gick med på att inlemmas i riket fördes deras barn till Cusco där de undervisades i inkafolkets styre och traditioner.
De fyra provinserna leddes av varsin guvernör som lydde under det centrala styret i Cusco. Provinserna behöll i stor utsträckning sina egna språk och traditioner men styrdes av den centrala administrationen i Cusco.
Bristningspunkten: År 1526 kom den spanska upptäcktsresanden och erövraren Fransisco Pizarro till Inkariket. Landet var uppenbarligen rikt och han reste till Spanien för att få kungens tillåtelse att erövra.
Innan han kom tillbaka hade ett inbördeskrig brutit ut i Inkrariket. Samtidigt hade en smittkoppeepidemi spridits av de spanska erövrarna och kostat många liv. Det försvagade riket var en lätt erövring för Pizarro. Den största delen av det stora riket fick underkasta sig under de första åren, men först år 1572 intogs den sista delen av Inkariket och den sista ledaren avrättades.
Efterdyningarna: Erövringen av det mäktiga Inkariket gav spanjorerna makt över en ännu större del av Sydamerika. Det kom att påverka nästan alla delar av de sydamerikanska kulturerna, samtidigt som Spanien med sina nyerövrade rikedomar kunde stärka sin maktposition i Europa.
De spanska erövrarnas hårdhänta erövringar var också anledningen till att mycket kunskap om bland annat ekonomi, jordbruk och styre gick förlorat tillsammans med Inkariket.
Centralamerikanska federationen: En kort och blodig historia
Unionen: Den 15:e september 1821 förklarade fem provinser i Centralamerika sig självständiga från Spanien. Spanjornerna gick med på detta men snart började stridigheterna. Regionala politiska motsättningar gjorde att många områden inte ville enas kring en central regering. Istället valde den centrala regeringen att gå ihop med Mexiko.
Mexikanernas ankomst utlöste flera konflikter och de drog sig tillbaka år 1823. Den 1:a juli 1823 förklarade provinserna sig självständiga från alla andra länder och bildade Centralamerikanska federationen. De olika provinserna leddes av premiärministrar som lydde under federationens president.
Bristningspunkten: Sammanbrottet började redan innan federationen bildats. Konservativa och liberala krafter låg i ständig konflikt om bland annat kyrkans inflytande och det uppstod flera uppror innan de liberala innehade makten i en sammanhängande period.
År 1837 samlade Rafael Carrera, en grisuppfödare från Guatemala, en katolsk bondearmé och ett inbördeskrig bröt ut i landet. År 1838 lämnade Nicaragua federationen som egentligen upphört existera. President Morazán drivs ut ur landet och då han i Costa Rica år 1842 försöker återskapa Centralamerikanska federationen avrättas han. Med honom blev federationen till historia en gång för alla.
Efterdyningarna: Den upplösta federationen blev till Guatemala, Honduras, Costa Rica, El Salvador och Nicaragua. Fem svaga nationer som utsatts för förtryck, inbördeskrig, gränskrig, dålig ekonomi och olyckligt inflytande från stormakter och multinationella verksamheter. Beteckningen "bananrepublik" kommer från dessa länder.
Sovjetunionen: Öppenheten kom för sent
Unionen: Den ryska revolutionen hade kostat tsarfamiljen livet och ett blodigt inbördeskrig hade tagit hundratusentals andra liv då Sovjetunionen, eller USSR, år 1922 grundlades i ruinerna efter Ryska kejsardömet.
USSR:s historia präglades av förtryck och tvång. Tack vare en snabb industrialisering och stora segrar under andra världskriget blev Sovjetunionen en supermakt. Sovjetunionen blev samtidigt västvärldens motståndare i Kalla kriget som pågick under årtiondena efter andra världskriget.
Utöver den direkta makten i 15 republiker hade USSR avgörande inflytande över många länder i Östeuropa och Asien.
Bristningspunkten: Man lyckades aldrig att få den socialistiska planekonomin att fungera. Befolkningen saknade tjänster och matvaror, allt medan korruptionen och svarta marknaden växte. Samtidigt kostade kapprustningen miljarder.
Då Michail Gorbatjov övertog makten år 1985 försökte han öppna upp landet och debatten. Men det kom för sent. Det fanns fler kritiska frågor än det fanns svar och samtidigt vaknade frihetsdrömmarna i de republiker där befolkningens språk och kultur undertrycktes.
Ledare från Ryssland, Ukraina och Vitryssland skrev i december 1991 under ett dokument som upplöste Sovjetunionen.
Gorbatjovs friare tyglar ledde till ett kuppförsök i augusti 1991. Då hade Litauens befolkning redan röstat för att lämna unionen. De gamla kommunisternas kupp slogs ned men i allt kaos frigjorde sig även Estland och Lettland. Sovjetunionens upplösning var i full gång och den 31:a december 1991 var unionen officiellt upphävd.
Efterdyningarna: Sovjetunionens fall firades i västvärlden som stod som segrare i Kalla kriget. Nya demokratiska länder uppstod medan andra blev till nya diktaturer.
Många av de tidigare sovjetrepublikerna drabbades av osäkerhet, fattigdom och korruption. I Ryssland uppstod en ny klass av oligarker som blev stenrika genom att ta över tidigare statsegendom. Flera tidigare republiker drabbades av inbördeskrig och gränskonflikter som fortfarande är olösta. Många av de tidigare sovjetrepublikerna och öststater under sovjetiskt inflytande har senare gått med i EU.