Den förväntansfulla folkmassan är redo att välkomna presidentkandidaten Millard Fillmore när han anländer till staden Newburgh i New York den 26 juni 1856 ombord på en hjulångare. New York är Fillmores hemstat och han har kommit för att hålla ett tal inför presidentvalet den 4 november.
Fillmore kandiderar för det så kallade American Party – ett parti som bygger på en nationalpatriotisk, protestantisk ideologi. I sitt tal kommer Fillmore snabbt in på den fråga som ligger honom närmast om hjärtat: Invandring.
”Utländska ligister vid valurnorna slår gråhåriga amerikaner som hundar.” Redaktören för tidningen New York Sunday Times, Thomas R. Whitney.
”Jag har inget emot utlänningar. Jag betraktar mig som deras vän”, proklamerar Fillmore och fortsätter:
”Men om en sekt eller ett trossamfund – som påstås vara organiserat och med religiösa ändamål – använder sin organisation för politiska ändamål, kommer jag att möta dem med politiskt motstånd.”
”Amerikaner ska styra amerikaner”, förkunnar han till ett dånande jubel.
Publiken älskar tydligheten i uttalandet, eftersom de själva är protestanter. Precis som Fillmore fruktar publiken i Newburgh att katolska invandrare från Irland och Tyskland kommer att ta över samhället och förstöra USA.
Här får du bakgrunden till det invandrarfientliga och våldsbenägna American Party, som i mitten av 1800-talet skapade en hätsk politisk atmosfär i USA – som är anmärkningsvärt lik den vi upplever idag.
Rädslan har 200 år på nacken
I mitten av 1800-talet genomgick USA en snabb demografisk förändring. Tiotusentals –under vissa år hundratusentals – invandrare strömmade in i landet från Europa.
Majoriteten av de nyanlända var tyskar och irländare, som flydde från den fattigdom och de oroligheter som drabbade Europa vid den här tiden. På ett avgörande sätt skilde sig invandrarna från de amerikaner vars förfäder hade kommit till USA från framför allt England: de var till övervägande del katoliker – inte protestanter.
Under åren 1840–1850 ökade antalet katolska amerikaner från 663 000 till 1 606 000 – gruppen gick från att utgöra cirka fyra procent av befolkningen till cirka sju procent.
Ämnet var synnerligen känsligt. Amerikanerna hade ogillat katolicismen ända sedan de engelska puritanerna bosatte sig i New England, Massachusetts, på 1600-talet.
I England hade de starkt antikatolska puritanerna kritiserat vad de ansåg vara katolska inslag i den anglikanska kyrkan (Church of England) – en kritik som hade lett till omfattande förföljelser av puritanerna och fått dem att emigrera.
Protestanter ställde 1844 till med våldsamma upplopp i Philadelphia. Skälet var att biskopen hade beslutat att stadens skolor även skulle ha en latinsk utgåva av Bibeln.
Puritanernas rädsla för att bli förtryckta av katolicismen – och därmed påven – kom till stor del att ligga till grund för amerikanernas förhållande till religion. I mitten av 1800-talet hade puritanernas anti-katolska känslor spridit sig till alla delar av det protestantiska USA.
”Papismen (en nedsättande term för katolicismen, *red.) är genom sin organisation under kontroll av en utländsk tyrann”, skrev Samuel Morse – protestant och telegrafens uppfinnare – 1835, och fortsatte: ”Papismen är ett politiskt och despotiskt system som måste bekämpas av alla sanna patrioter.”
Morse ansåg också att man inte kunde lita på den etablerade pressen – den spred ”fake news”. ”Amerikaner, om ni litar på pressen så klamrar ni er fast vid ett brutet halmstrå som inte uppfyller era behov. Den vågar inte angripa papismen.”
Rykten underblåser hatet
År 1849 bildade en grupp invandrarfientliga amerikaner ett hemligt sällskap med det patriotiska namnet ”Order of the Star Spangled Banner” (Stjärnbanerets orden).
Orden använde sig i stor utsträckning av kultiska element som hemliga lösenord och kodspråk. Medlemskap var förbehållet protestantiska män över 21 år som kunde bevara en hemlighet.
Om en medlem tillfrågades om orden och dess arbete var han tvungen att svara ”Jag vet ingenting” – ett svar som i folkmun blev synonymt med rörelsen.
När Know Nothing-rörelsen grundades 1849 hade den bara 36 medlemmar, men antalet växte i takt med den katolska invandringen. I tättbefolkade amerikanska städer blev fientligheten mot katoliker synlig i gatumiljön.
En ung man med hatten på sned blev Know Nothing-rörelsens bild av den idealiske protestantiske amerikanen – känd som ”Citizen Know Nothing”.
”Alla katoliker – och personer som är vänligt inställda till den katolska kyrkan – är ondskefulla fuskare, lögnare, skurkar och fega mördare”, stod det på affischer i staden Boston, där katolikerna utgjorde cirka 30 procent av befolkningen.
Rykten om att katoliker planerade giftmord och att irländska tjänstefolk mördade sina protestantiska herrar spreds bland protestanterna i städerna på östkusten.
Det växande hatet mot katoliker fick medlemmarna i Know Nothing-rörelsen att söka politiskt inflytande. Bland deras viktigaste frågor fanns en förlängning av väntetiden för medborgarskap från 5 till 21 år och ett förbud mot att rösta eller kandidera för personer som inte var födda i USA.
Våld ger publicitet
Många protestantiska arbetare fruktade att katolikerna skulle driva bort dem från fabrikerna, och denna rädsla tog sig uttryck i våld och vandalism.
Medlemmar av Know Nothing krossade fönster och slog in dörrar på katolska kyrkor – i vissa delstater brändes kyrkor ner till grunden. Präster hotades, spottades på och fick sina kläder sönderslitna. I staden Ellsworth i delstaten Maine doppades en katolsk präst i tjära och rullades i fjädrar innan han jagades ut ur staden.
Våldet gav Know Nothing-rörelsen publicitet i pressen och retoriken blev allt skarpare.
Propaganda-tegninger skulle vise, hvordan irske og tyske katolikker stjal valgene og såede splid blandt USA’s protestanter.
”Utländska ligister vid valurnorna slår gråhåriga amerikaner som hundar. Rösträtten för dessa äldre medborgare utmanas av det dumma och berusade slöddret från Europas städer”, skrev Know Nothing-medlemmen och New York Sunday Times-redaktören Thomas R. Whitney inför kongressvalen 1854–1855.
Om Whitney försökte ursäkta ett dåligt valresultat i förväg kunde han ha besparat sig besväret. När rösterna räknats stod det klart att medlemmarna i Know Nothing-rörelsen hade säkrat totalt 52 platser i kongressens båda kamrar
Slagskämpe blir martyr
Parallellt med framgångarna sköt medlemsantalet i höjden. Enligt historikern Tyler Anbinder hade rörelsen 1854 en miljon medlemmar, däribland den blivande presidenten Ulysses S. Grant och Sam Houston, hjälten från Texas självständighetskrig mot Mexiko.
”Likt en mäktig ström av uppdämt vatten efter att dammluckorna har sprängts, väller medlemmarna fram i strida strömmar”, noterade redaktören Thomas R. Whitney.
”Rörelsen har blivit en jätte, ämnad att krossa korruptionen, avlägsna demagogerna och skaka om den papistiska strukturen i Amerika”, förkunnade han entusiastiskt.
”Utlänningar har bestämt vilken regering vi ska ha i det här landet.” Henry Winter Davis, medlem av Know Nothing-rörelsen.
Know Nothing-rörelsen fick ännu mer vind i seglen i början av 1855 tack vare William ”Bill the Butcher” Poole. Förutom att vara en hängiven medlem av Know Nothing-rörelsen var Poole the Butcher också boxare och en slagskämpe.
Efter en konfrontation mellan Poole och hans rival – den irländske boxaren John Morrissey – i februari 1855 blev Poole svårt skadad av skott från några av Morrisseys män under ett besök på en bar.
Knappt två veckor senare dog Poole av sina skador och blev martyr. Hans sista ord – ”Farväl, pojkar, jag dog som en sann amerikan” – upprepades i böcker och pamfletter, och begravningen var rena folkfesten med 6 000 sörjande.
Hela USA kände nu till Know Nothing-rörelsen, och det var dags att erövra Vita huset.
Millard Fillmore blev den siste presidenten för Whig-partiet (1850–1853) – senare ställde han upp som presidentkandidat för Know Nothing-rörelsen.
Storpartis kollaps lämnade tomrum
Många av Know Nothing-medlemmarna på 1850-talet kom från det tidigare framgångsrika Whig-partiet, som efter ett katastrofalt val 1852 började upplösas.
Det sägs att demokraten Andrew Jacksons valspråk var: ”Den bästa regeringen är den som regerar minst.”
Men Jackson levde inte upp till sitt motto när han valdes till president 1829, utan skaffade sig omfattande makt genom att placera vänner på nyckelpositioner och lägga in veto mot lagförslag som han inte gillade. Han använde sin vetorätt tolv gånger – mer än hans sex föregångare gjorde tillsammans.
Till och med Jacksons partikamrater blev så trötta på honom att de 1834 bildade ett nytt parti. I deras ögon betedde sig Jackson som en kung, så de tog sitt namn från det samtida engelska Whig-partiet, som motsatte sig den brittiska monarkens privilegier.
I USA framställde sig Whigs som den lille mannens parti, och strategin fungerade. År 1840 säkrade partiet presidentposten och en majoritet i kongressen.
Men partimedlemmarna kunde inte enas om mycket – särskilt inte i frågan om slaveriet. Nedgången kom med ett katastrofalt val 1852. Fyra år senare upplöstes partiet och lämnade efter sig ett politiskt tomrum i USA.
Fiasko på valdagen
År 1855 organiserade sig Know Nothing-rörelsen som ett officiellt parti, American Party. Partiet presenterade sedan sin kandidat till posten som USA:s nästa ledare – Millard Fillmore.
Under åren 1850–1853 hade Fillmore varit USA:s president, vald som Whig-partiets kandidat. Under tiden hade Whig-partiet försvagats och den framstående politikern letade efter en ny politisk hemvist.
Fillmore, som redan var mycket kritisk till katolsk invandring, gick över till American Party. Sommaren 1856 inledde han sin kampanj och höll ett brandtal i Newburgh, New York.
Men när väljarna gick till valurnorna den 4 november 1856 förkastade de Fillmore. Endast 21,5 procent röstade på kandidaten från American Party. Henry Winter Davis, en framstående partimedlem, gav genast invandrarna skulden för nederlaget:
”Utlänningar har bestämt vilken regering vi ska ha i det här landet.”
Tre partier kämpade om makten i USA
Demokraterna: Delstaternas rätt är viktigast
Partiet satte delstaternas rättigheter över den federala statens makt. Därför stöttade partiet Sydstaternas rätt att hålla slavar. Demokraterna var emot en begränsning av invandringen, eftersom de betraktade det som onödig statlig inblandning.
Republikanerna: Förbundsstaten ska stärkas
Partiet förespråkade en stark förbundsstat, som skulle kunna garantera bra villkor för industrin. Partiet betraktade slaveriet som en källa till splittring och ville avskaffa det. Immigranter var välkomna, för de utgjorde arbetskraft.
American Party: Invandringen ska stoppas
Motståndet mot katolsk invandring enade American Party, medan slaverifrågan splittrade partiet. En del ville avskaffa slaveriet, eftersom Demokraterna förespråkade det, medan den andra delen ville behålla slaveriet.
Sanningen var en annan. Partiet förlorade eftersom majoriteten av befolkningen var mer bekymrad av [slaverifrågan] (https://varldenshistoria.se/samhalle/handel/triangelhandeln-slavar-byttes-mot-bomull-och-tobak) än av den katolska invandringen.
Valets vinnare var det demokratiska partiet, som vann presidentvalet, och det republikanska partiet, som var med på valsedeln för första gången. Republikanerna var emot slaveri och för invandring.
Medan Know Nothing-rörelsen och American Party föll isär under de följande åren på grund av oenighet om slaveriet, blev det republikanska partiet ett av USA:s två stora partier.
Idag är det dock – ironiskt nog – svårt att skilja det republikanska partiets nyckelfrågor från de frågor som Know Nothing-rörelsen kämpade för på 1850-talet.