Tibet/1959: Det traditionsbundna och religiösa Tibet har varit ockuperat av det kommunis­tiska Kina sedan 1950. Nio år senare är hatet mot ockupationsmakten stort och i huvudstaden Lhasa pyr upproret. Kineserna håller landets

© Ullstein Bild

Dalai Lama tvingas fly efter kinesisk invasion

År 1959 utbryter våldsamma oroligheter och protester mot den kinesiska ockupationsmakten i Tibets huvudstad Lhasa. Landets ledare, Dalai lama, svävar i livsfara. En iskall natt smyger han sig ut ur sitt palats och påbörjar en 15 dagar lång flykt över Himalayas berg mot friheten i Indien.

7 februari 2019 av Else Christensen

Regentpalatset i Tibets huvudstad Lhasa är under belägring. Den enorma vita byggnaden skakar när granater från de kinesiska granatkastarna slår ned och smällarna ekar mot bergen runt omkring. 

Palatsets murar är omringade av 30000 tibetaner som försöker skydda sin ledare. Orädda skapar de ett levande värn mellan laman och de framryckande kine­siska soldaterna. 

Den frostklara natthimlen lyses upp av ett hav av facklor och luften genljuder av eggande slagord. Det är den 17 mars 1959 och utanför palatset råder kaos. Innan­för murarna är allt fortfarande lugnt.

I skenet av dussintals små lampor på guld- och silverfat sitter de buddhistiska munkarna och mässar i den stora bönesalen. 

En tempeltjänare står lutad över lamporna medan han försiktigt fyller på bränsle. Lågorna lyser upp hans ansikte. 

Ett ögonblick blir Dalai lama stående i dörröppningen medan han försöker inpränta den fridfulla scenen i sitt minne. Sedan går han fram till Buddhastatyn mitt i salen, böjer sig och lägger försiktigt ned ett vitt sidenband.

Ingen av munkarna höjer blicken när Dalai lama lägger det mjuka tygstycket vid statyn men de är införstådda med vad som nu ska ske – offret är en religiös, tibetansk ritual som betyder att givaren ska ge sig ut på en lång resa. 

Dalai lama vet att templets munkar inte kommer att avslöja hemligheten om hans flykt men det är också en av väldigt få saker han är säker på denna­ marskväll 1959 då han gör sig redo att fly från sitt hem på den tibetanska högplatån. 

Målet är ovisst. Han tänker bara sätta sig i säkerhet så att han kan inleda förhandlingar med den kinesiska ockupationsmakten. 

Kinas ledare Mao (tvåa från höger) under ett möte med Dalai lama (längst till höger).  I början av ockupationen samarbetar de två ledarna om förhållandena i Tibet. 

© Ullstein Bild

Dalai lama fruktar för sitt liv

Nästan nio år har gått sedan kinesiska trupper gick över gränsen till Tibet år 1950. Ända sedan dess har Dalai lama i egenskap av Tibets politiska och religiösa överhuvud verkat för en fredlig lösning av ockupationen för sitt folk. 

Genom att hålla sig på god fot med Kinas regering har han försökt få regimen att respektera tibetanernas traditionella sätt att leva och låta folket tillbe sina buddhistiska gudar så som de gjort i hundratals år. Kineserna har emellertid varit allt annat än lyhörda. 

Med förtryck och brutalt våld har de försökt påtvinga tibetanerna den maoistiska läran. Samtidigt har de vid officiella möten lovat Dalai lama att ingenting ska komma att förändras i Tibet, ett tomt löfte, visar det sig. 

Kinas ­regering med Mao i spetsen pressar Dalai lama att i allt högre grad tjäna kine­siska intressen på Tibets bekostnad.

I slutet av 1950-talet ber Mao personligen Dalai lama att slå ned den motståndsrörelse som har vuxit fram i Tibets stamsamhälle. Först då inser Dalai lama att hans samarbete aldrig kommer att kunna bringa fred åt Tibet – bara kommunism.

När han den 10 mars 1959 avböjer att komma till ett möte i det kinesiska högkvarteret i Lhasa blir konflikten uppenbar. 

De kinesiska ämbetsmännen blir ursinniga och tusentals tibetaner samlas utanför Norbulingka, Dalai lamas sommarpalats i huvudstaden Lhasa – dels för att hindra honom från att ändra åsikt, dels för att hindra kineserna från att angripa palatset och ta Tibets överhuvud till fånga.

Nu, sju dagar senare – den 17 mars – hotar kineserna att bomba palatset. Dånen från granatkastarna och uppgifter om att kinesiska trupptransportfordon och tunga kanoner är på väg mot Lhasa övertygar Dalai lama om att de mordhot som förekommit mot honom bör tas på allvar. 

Han ser bara en utväg. Om han ska rädda sig själv, sina närmaste och i slutänden Tibet måste han fly, nu i natt.

Utsmugglad med gevär på axeln

Efter besöket i tempelrummet går Dalai lama tillbaka till sitt rum för att byta om. Han tar av sig munkkåpan och tar för första gången i sitt liv på sig ett par byxor och en lång soldatrock. Hans rörelser är ovana. Över ena axeln hänger han ett gevär och över den andra en hoprullad thangka.

Thangkas, överdådigt utsmyckade ikoner med mönster och gudabilder, följer alltid med Tibets resande munkar. Målningarna är lätta att rulla ihop och hänga upp på nya platser. Denna thangka är alldeles speciell för den har tillhört den 2:e Dalai lama och är cirka 500 år gammal.

Klockan är tio på kvällen när Dalai lama lämnar sitt palats. Två vakter följer honom genom den mörka parken som omgärdas av höga murar. Större delen av sitt liv har Dalai lama bott i Norbulingka. Här i parken har han tillbringat många av sin barndoms mest sorglösa stunder. 

Hit kom han för att titta på påfåglar och guldgäss och för att mata­ fiskarna i de små dammarna. I tjänstebostäderna i parken bodde ”gatsoparna” – de äldre tjänare som under de ensamma pojkåren var hans enda lekkamrater och förtrogna.

Men nu har Dalai lama inte tid att dröja sig kvar i det förflutna för vid porten väntar hans kammartjänare och två andra betrodda med­arbetare. 

Med myndig stämma säger kammartjänaren till vaktposterna att de fyra ska ut på inspektionsrunda. Respektfullt gör de honnör och öppnar den tunga dörren.

Ingen upptäcker laman

Utanför palatset får Dalai lama se tusentals tibetaner som ropar slagord i den iskalla natten. Han och hans följe rör sig målmedvetet bort från folkmassan. Dalai lama märker att de flesta har blicken riktad mot porten till Norbulingka.

Han betraktar det som självklart att det även finns kinesiska spioner i folkhavet och att de bara­ väntar på en chans att gripa honom. Andra personer från palatset har kroppsvisiterats och förhörts när de vågat sig ut. Men ingen visar minsta intresse för honom. 

När han och hans sällskap kommit ut på vägen mot floden Kyichu stoppas de av en liten skara människor som hört talas om att laman tänker fly. 

Dalai lama skickar fram en av sina ämbetsmän för att tala med gruppen medan han själv håller sig på avstånd och försöker se ut som en soldat.

Det är mörkt och han kan inte se om någon verkar känna igen honom men efter en liten stund får hans följe lov att gå vidare. Förtröstansfulla fortsätter de längs den ödsliga vägen medan rösterna tonar bort i mörkret bakom den. En timme senare glider gruppen i skinnbåtar över den femtio meter breda floden. På andra sidan väntar Dalai lamas mor, syster och lillebror. 

De lämnade Norbulingka tidigt på förmiddagen, förklädda till stamfolk. Även hans religiösa lärare­ och flera av ministrarna har smugglats ut, gömda under presenningar på lastbilsflak. Till sin glädje ser Dalai lama även ett 30-tal beväpnade medlemmar av khampa-stammen – kärnan i den tibetanska motståndsrörelsen. De har med sig en flock ponnyer. 

Dalai lama ska först och främst bort från Lhasa. När han hunnit iväg kommer situationen att lugna ned sig så att ­tibetanerna kan återuppta förhandlingarna med Kinas regering i Beijing. 

Gruppens mål är i första hand de folktomma vägar som leder söder­ut genom Transhimalaya. I det oländiga området finns bara smala stigar som använts i århundraden av köpmän på väg mot Indien.

Området är en högborg för motståndsrörelsens gerillatrupper och det är omöjligt för kineserna att patrullera sina fordon i terrängen. Färdvägen går längs smala stigar via otaliga bergspass. 

Förutom att de flyr från de kinesiska trupperna måste Dalai lama och hans följe även kämpa mot det lynniga tibetanska vårvädret med drivsnö och temperaturer under fryspunkten.

Under sin flykt skyddas Dalai lama av trettio män ur Tibets rebellrörelse Khampa. De följer laman överallt.

© Ullstein Bild

Glidtur nedför sandsluttningar

Utan dröjsmål sadlar de sina ponnyer och snart leds de söderut av gerillamän som känner till trakten. Porten till Transhimalaya går över det nästan fem kilometer höga bergspasset Che-La – ”Sandpasset”. 

Den första delen av vägen är bara en smal, stenig stig som slingrar sig längs en bergsrygg högt över floden Kyichu. Ponnyer, bärare och Dalai lama kämpar sig fram i mörkret med den brusande floden långt nere under sig. 

Försiktigt leder rebellerna gruppen framåt i mörkret medan­ de anstränger sig för att kunna urskilja var stigen går.

Vid tretiden på morgonen slår de läger för natten men redan i gryningen, efter bara ett par timmars sömn, sätter sig Dalai lama i sadeln igen.

Vårsolen lyser vackert över bergstopparna när den dryga klättringen upp mot Sandpasset börjar. Varenda liten kulle på stigen måste de forcera genom att krypa på alla fyra. 

Det är lättare när det går nedför, då glider de på rygg längs de sandiga sluttningar som gett passet dess namn. Sent på eftermiddagen passerar den sista ponnyn Che-La och snart sprider sig lättnaden över att alla kommit välbehållna över passet och bort från Lhasa.

Tårfyllt avsked från laman

Området på andra sidan är en ödslig dal som kallas Lyckliga dalen. Vid ett litet färjeläge tar de sig över floden Tsang Po på en enkel pråm.

När den lilla färjan når motsatta stranden möts de av en stor grupp människor som hälsar Dalai lama välkommen. Många av dem är gerillasoldater och krigare från byarna – lätt igenkännbara på sin vita dräkt med gula emblem på armen. 

Byborna är oroade över den kinesiska ockupationen och över vad den kommer att innebära för dem och deras flera hundra år gamla sätt att leva. Flera av dem gråter när de tar farväl av sin ledare sedan många år tillbaka.

En av Dalai lamas anhängare, en gammal man, skänker honom en vit häst – en gåva som enligt tibetansk sed sägs vara lyckobringande. Dalai lama följs nu åt av 350 soldater och drygt ett femtiotal gerillamän.

Framåt dagen delar sällskapet upp sig i mindre grupper och motståndsmännen rider alltid i förväg för att rekognoscera och skaffa hjälp.

Kineserna förstör Norbulingka

Samtidigt växer ryktena om kinesernas jakt på Dalai lama. Dagsetapperna förlängs och varje dag tillbringar gruppen nästan arton timmar i sadeln – i raskt tempo med bara några få raster.

I fem dygn färdas de längs små, steniga stigar på väg in mot den del av landet där motståndsrörelsen har övertaget.

I staden Chenye söker gruppen skydd i ett kloster. Här kallar Dalai lama till sig sina rådgivare för att diskutera om de ska fortsätta eller inleda förhandlingar med kineserna härifrån. Gruppen bestämmer sig för att fortsätta till Lhuntse – en av bergsområdets mest avlägset belägna städer, gömd mellan branta klippor och djupa raviner. 

Där ligger Lhuntse Dzong, ett fästningsliknande kloster som i århundraden har varit centrum för regionens religiösa och politiska liv. Klostret blir en bra och säker utgångspunkt för förhandlingar med kineserna.

Dagen därpå, under marschen mot Lhuntse, hinner tibetanska ämbetsmän ikapp lamans följe. De kommer med chockerande nyheter från Lhasa. Huvudstaden har bombats av kineserna. Två dygn efter Dalai lamas flykt började kinesiska bomber hagla ned, först över Norbulingka sedan över hela Lhasa och över traktens kloster.

Husen i huvudstaden stod nu i lågor och i och omkring Norbulingka låg det tusentals lik. När attackerna avtog trängde kineserna in i ruinerna av sommarpalatset. 

Här granskade de noggrant ansiktet på vartenda lik för att se om Dalai lama fanns bland de döda. Ingen vet hur många liv som gått till spillo men en sak är säker: Norbulingka – Dalai lamas barndomshem – hade lagts i ruiner.

Dalai Lama är skakad men samtidigt är nyheterna så chockerande att han har svårt att förstå vidden av det hela. Envist står han fast vid sitt beslut att ta sig till Lhuntse Dzong och därifrån ta kontakt med kineserna. 

Hans grupp är nu på väg in i Transhimalayas mest otillgängliga trakter. Bergskedjan sträcker sig över drygt hundra mil och på vissa ställen är den mer än 200 kilometer bred.

Varje dag måste gruppen övervinna ett nytt bergspass. Många av passen ligger på omkring fem kilometers höjd och här är snön och isen fortfarande tjock. 

Längre ned är stigarna leriga och hala och ponnyerna har svårt att hålla sig på benen. Så småningom kommer de fram till staden E-Chhudhogyang, en stormig plats utan träd eller buskar och där marken består av askgrå sand. Själva staden har bara 400-500 invånare och alla är mycket fattiga. 

Byborna bjuder in Dalai lama och hans följe som gäster – ett erbjudande de med glädje tackar ja till även om några av dem får sova bland korna i stallet. 

Efter flera dagar på hästryggen är alla i sällskapet utmattade och ömma i hela kroppen och några av dem har dessutom fått skavsår av de hårda sadlarna.

Dalai lama utser sin exilregering

Under vistelsen i E-Chhudhogyang nås de av en nyhet som är lika dyster som det ökenliknande landskapet omkring dem. Kineserna har upplöst Tibets regering och därmed definitivt satt stopp för allt slags samarbete med Dalai lama. 

Han bestämmer sig därför för att utnyttja uppehållet i Lhuntse Dzong till att utse en exilrege­ring. På så vis kan han åtminstone visa för tibetanerna att han inte har lämnat ifrån sig makten frivilligt.

Efter ytterligare två dagars ritt, på resans elfte dag, kommer Dalai lama äntligen fram till Lhuntse Dzong. Med massiva, vita murar som är byggda för att stänga ute fiender och rövare och med ett svart, sluttande tak, reser sig klost­ret högt uppe på en klippa mellan Himalayas snötäckta berg.

Mer än tusen personer som vinkar med brinnande rökelse kantar vägen som leder upp till klostret. På terrassen står en munkorkester och spelar religiös musik. 

Tacksam över att ha kommit i säkerhet håller Dalai lama snart en buddhistisk ceremoni, följd av ett högtidligt utnämnande av den nya, tibetanska exilregeringen.

I ett kort uttalande tar Dalai lama avstånd från 17-punktsavtalet, det kontrakt som fram till nu har utgjort grunden för relationen mellan det officiella Tibet och den kinesiska ockupationsmakten. Därefter utnämner han en ny rege­ring som från och med nu ska vara den enda lagliga myndigheten i Tibet.

Dalai lama stannar i Lhuntse Dzong i två ­dagar och under den perioden kommer mängder av munkar och byäldstar för att träffa laman. Alla hyllar Tibets ledare och firar den nya rege­ringen.

Dalai lama är upprymd och glömmer nästan alla svårigheter och strapatser men då kommer ytterligare en dålig nyhet: kineserna har börjat flytta runt sina trupper i bergen och som buddhistiskt centrum löper Lhuntse Dzong stor risk att utsättas för direkta angrepp.

Dalai lama tar sig genast till ett kloster i närheten och till sin fasa inser den unge ledaren att han aldrig kommer att få fred så länge han är kvar i Tibet. 

Vid midnatt skickar han ett sändebud till Indien. Budet ska undersöka Dalai lamas möjlighet att få asyl i det stora grannlandet. Vid femtiden på morgonen ger han sig själv ut i spåren efter sändebudet – mot den indiska gränsen. 

Mer än 35000 soldater jagar Dalai lama när han i mars 1959 flyr från Norbulingka – Dalai lamas sommar­residens. Hans mål är Indien i söder.

© Ullstein Bild

Farväl till familjen

För säkerhets skull delar gruppen upp sig i tre mindre grupper. Tillsammans med sin bror tar Dalai lama vägen över ännu ett högt pass, Lagoe-La. Här rasar en häftig snöstorm som hejdar all framfart. Gruppen kämpar sig allt närmare gränsen på sina ponnyer medan stormen tilltar.

Kylan skär genom märg och ben trots att alla är klädda i tjocka skinn. De förlorar känseln i fingrar och tår. För att hålla värmen väljer de att leda djuren i stället för att rida. 

De har bara med sig lite foder till djuren och själva måste de klara sig på lite bröd och kondenserad mjölk som de haft med sig från Lhasa.

I staden Lhora återser Dalai lama sin mor och syster som några dagar tidigare gett sig av längs en annan rutt. Den natten sover de alla i en ­liten by och nästa morgon beger de sig i samlad trupp upp i Karpo-La-passet. Snön piskar som nålar mot ansiktet. 

Solen bländar och den vita snön får det att kännas som om ögonen var fulla med sand. Bara några få av dem har solglas­ögon med sig. De övriga försöker förhindra snöblindheten genom att täcka ögonen med tyg eller med de långa hårpiskor som de tibetanska männen har, uppsatta och lindade kring huvudet.

De har knappt hunnit lämna passet bakom sig förrän de hör ett kraftigt buller och sällskapet hukar sig instinktivt. Dånet från flygplansmotorer skär genom tyst­naden mellan bergen. 

Med hög fart och på låg höjd sveper ett stridsflygplan över gruppen ­bakifrån. Alla inser att den mörka karavanen i det snövita landskapet är ett tydligt mål från ­luften.

Alla kastar sig av sina ponnyer och försöker desperat gömma sig bakom stenar, träd eller på kala fläckar där snön blåst bort. Soldaterna höjer sina gevär, redo för ett utsiktslöst angrepp mot fienden.

Med en dån passerar planet över huvudena på Dalai lamas grupp och försvinner bort över bergslandskapet. 

Allt har gått så snabbt att ingen har hunnit se kännetecknen på vingarna, men Dalai lama är säker: det var ett kinesiskt plan. Han kommer nu att vara ett jagat villebråd tills han passerar över gränsen till Indien. 

Dalai lama tar sig över gränsen

När sällskapet kommer fram till Mangmang, den sista bebyggelsen i Tibet, återvänder sändebudet med besked om att Dalai lama är välkommen hos den indiska regeringen. 

I Mangmang känner sig Dalai lama äntligen trygg – det ödsliga området kan bara nås via en enda smal stig. Dessutom har de lämnat kvar soldater och motståndsmän som vaktposter på stigen.

För första gången under den nästan två veckor­ långa flykten funderar Dalai lama på att ta av sig kläderna innan han lägger sig att sova i det tält som byborna har rest åt honom. 

Men plötsligt drar det ihop sig till ett våldsamt oväder och alla drömmar om en god natts sömn spolas bort. Regnet piskar mot den tunna tältduken och trots att Dalai lama försöker sitta och sova blir han genomblöt.

Han är redan frusen och svag. Under de senaste dagarna har han haft feber, kroppen värker och han känner sig kraftlös. Nu kan sjuk­domen inte längre bromsas. 

När morgonen gryr kan Dalai lama inte stå på benen och magen knyter sig i diarréattacker. Några av männen hjälper honom upp på vinden i ett kostall där han kan ligga varmt och torrt men stanken där uppe är kväljande och hans mage gör uppror igen.

Fortfarande svag av dysenteri sitter han nästa dag upp på en dzomo – ett bredryggat och klumpigt djur som är en korsning mellan en vanlig ko och en jak.

Tillsammans med sin ­familj och sina närmaste män ska han försöka ta sig över gränsen till Indien. Han färdas mot en oviss framtid – medtagen och djupt olycklig över att ha tvingats lämna sitt land.

Läs mer

Dalai Lama: The Path to Freedom, Abacus, 2005. Tsering Shakya: The Dragon in the Land of Snows, Pimlico, 1999. Melvyn C. Goldstein: A History of Modern Tibet, 1913-1951, University of California Press, 1992.

Kanske är du intresserad av...