1968 – året då allting hände

Olof Palme och têtoffensiven – januari 1968

Den 1 januari byter det svenska ecklesiastikdepartementet namn till utbildningsdepartementet – en banal men inte oviktig händelse. Ordet »ecklesiastik« som få kan uttala och ännu färre förstå förpassas därmed till de förflutna tider som det moderna Välfärdssverige har ett så kluvet förhållande till.

Han som från och med nu är utbildningsminister heter Olof Palme och kommer under året också att ta bort studenttentamina från läroverken/gymnasierna. Alla ska kunna ta studenten och ingen ska behöva smyga ut bakvägen. Vissa ser det som demokratisering, andra som förflackning. Vad Palme än tar sig för lämnas ingen oberörd.

Betydligt allvarligare än ett namnbyte: den 31 januari, det vietnamesiska nyåret (têt), inleder Nordvietnams armé och gerillarörelsen FNL en attack mot Sydvietnam som snart kommer att benämnas têtoffensiven. Det blodiga skeendet ska fortgå ända till september.

Konflikten mellan å ena sidan det kommunistiska Nordvietnam och det sydvietnamesiska FNL, å andra sidan Sydvietnam med militärt och ekonomiskt stöd från USA, kommer att prägla samhällsströmningarna i hela västvärlden under många år framöver. USA:s status som hjältenation blir kraftigt underminerad hos en generation allt radikalare västerlänningar.

I Sverige har DFFG, De Förenade FNL-grupperna, bildats 1967. Efter Têtoffensiven ökar medlemsantalet markant. På många svenska torg kan man hitta en ung människa med FNL-rockmärke och en bunt Vietnambulletinen i famnen, redo att diskutera »USA:s orättfärdiga krig i Vietnam« med förbipasserande. Att engagera sig mot Vietnamkriget blir på en gång en hederssak, en trend och ett sätt att leva.

På kollisionskurs med USA – februari 1968

En dag efter att Têtoffensiven inletts, 1 februari, skjuter Saigons polischef Nguyen Ngoc Loan en fånge från FNL, Nguyen Văn Lém, på öppen gata och inför fotografen Eddie Adams kamera. Det öppna våldet visas i teves nyhetssändningar och det annars så abstrakta kriget får konkret gestalt.

21 februari hålls ett fackeltåg i Stockholm, arrangerat av Svenska kommittén för Vietnam. Kommittén har bildats bara några veckor tidigare, huvudsakligen av socialdemokratiska intellektuella. I tåget går Sveriges unge utbildningsminister Olof Palme, sida vid sida med Nordvietnams ambassadör i Moskva, Ngyuen Tho Chan. Fotografiet av de båda kablas ut över världen.

Högerpartiets ledare Yngve Holmberg kräver Palmes omedelbara avgång. Washington kallar tillfälligt hem sin ambassadör i Sverige, William Womack Heath. Olof Palme har hamnat i det internationella blickfånget och fördjupat sin status hos Sveriges unga vänsterradikaler. Under tiden framöver kommer relationen mellan Palme och vänstern vara ytterst komplicerad.

Nyfiken blå och mods – mars 1968

Den 11 mars har Vilgot Sjömans film Jag är nyfiken – blå premiär. Det är en händelse som ger eko långt utanför kulturvärlden.

Året innan har Sjöman presenterat Jag är nyfiken – gul för världen. Filmerna är resultatet av en och samma långa associativa inspelningsprocess där Sjöman blandat allt provokativt han kunnat komma på: än får Lena Nyman samla dokument att lägga i den stora säcken »Socialdemokratins dåliga samvete«, än får hon stå naken på S:t Görans hud- och könsklinik och duschas mot skabb.

Formen är lika lös som ämnesvalen och mixar hejvilt en sorts gerillareportage med dokumentärliknande spelscener och rena sketcher.

De båda Jag är nyfiken-filmerna är typiska barn av sin tid. Å ena sidan är de ett slags kulmen på den sexliberalism som blivit à la mode i decenniets början, och som inledningsvis hade finkulturellt kodade anförare som regissörerna Ingmar Bergman, Mai Zetterling och Vilgot Sjöman.

1969 blir pornografi helt tillåten i Sverige, och strax därpå blir det en fråga för entreprenörer och exploatörer snarare än för erkända regissörer.

Å andra sidan utgörs Jag är nyfiken-filmerna av ett gäng tydliga attacker från vänster på det regerande socialdemokratiska etablissemanget, något som kommer att eskalera under åren framöver när stora delar av kulturvärlden låter vrida sig vänsterut.

25 mars har även Stefan Jarl och Jan Lindqvist premiär på sin debutfilm, dokumentären Dom kallar oss mods. Kenta och Stoffe, två Stockholmsynglingar från trasiga sociala förhållanden, blir riksbekanta. Också i den filmen blandas sex (en autentisk samlagsscen hotades med att bli bortklippt) med kritik mot ett förljuget välfärdssamhälle som anklagas för att ha glömt bort sina svagaste medborgare.

Mordet på Martin Luther King – april 1968

USA är inte bara inblandat i internationella oroligheter. Även på hemmafronten präglas nyhetsrapporteringarna av demonstrationer, kravaller och rent fysiska krockar mellan grupper. Den 4 april chockas världen av budet att Martin Luther King, ledaren för den fredliga grenen av den svarta medborgarrättsrörelsen, skjutits till döds i Memphis, Tennessee.

Doktor King har hög status som talare och samlande kraft, inte minst i Norden. 1964 har han som 35-åring mottagit Nobels fredspris i Oslo, 1966 har han och sångaren Harry Belafonte medverkat vid föreställningen »Gränslös kväll på Operan« i Stockholm. Hasse & Tage var konferencierer och hela överskottet gick till Martin Luther King-fonden. Kung Gustav VI Adolf tog emot både King och Belafonte på slottet.

Som opinionsbildare har King, som är såväl teologie doktor som pastor, betonat fredlig civil olydnad. Andra delar av den svarta frigörelserörelsen tror istället på konfrontation.

Särskild lyskraft har socialistiska Svarta pantrarna, med frontfigurer som Angela Davis och Stokely Carmichael, och Nation of Islam, med ledaren Malcolm X och den profilstarka medlemmen boxaren Muhammad Ali. Mordet på Martin Luther King leder till en början till att radikaliseringen ökar i de svarta leden.

Några år senare är de flesta ledargestalterna mördade, fängslade eller på andra sätt oskadliggjorda.

Majrevolten, kårhuset och Grupp 8 – maj 1968

Under maj månad exploderar en del av de stämningar som pyrt i luften. Den 3 maj svänger busslaster med demonstranter in i den skånska tennisorten Båstad. En Davis Cup-match mot den rasistiska diktaturen Rhodesia har väckt frågan om hur stora eftergifter en demokratisk stat kan göra i sportens namn.

Konfrontationerna mellan de tillresta radikalerna och polis och Båstadbor dokumenteras av ett filmkollektiv med Bo Widerberg i spetsen och blir till filmen Den vita sporten.

Samma dag brakar det loss i Paris. Studenter vid Nanterre och Sorbonne går ut på gatorna, initialt för att protestera mot Vietnamkriget, men också med krav på revolution i landet och inom universitetsväsendet. Polisen går till våldsam motattack och demonstrationerna urartar i regelrätta belägringar av stora delar av Paris.

Kravallerna följs av strejker och leder i förlängningen till att president Charles de Gaulle i slutet av månaden upplöser nationalförsamlingen och utlyser nyval. Redan medan skeendet rullar upp får det namnet majrevolten i tidningar och det allmänna medvetandet.

Händelserna inspirerar till den enskilda incident som mest har fått symbolisera 1968
i Sverige: kårhusockupationen. Ett gäng vältaliga Stockholmsstudenter bestämmer sig för att inte lämna sitt kårhus förrän ett antal krav på förändringar av både universitets- och samhällsstrukturen införs. Revolutionsstämningen når kanske inte ut i hela landet, men med Paris i åtanke är händelsen något som tas på allvar av media och makthavare. Olof Palme dyker upp och buas ut.

Efter tre dagar upphävs ockupationen. Någon konkret förändring av samhället har inte infriats, men en känsla har planterats: något viktigt eller något fruktansvärt, beroende på var man själv står, är i görningen.

Den 8 maj bildas Grupp 8, den mest profilerade av tidens kvinnosaksgrupper (ordet »feminism« är ännu inte särskilt vanligt i debatten). Åtta kvinnor – journalister, akademiker, vänsterintellektuella – grundar föreningen, som kommer att verka genom seminarier, demonstrationer, tidningen Kvinnobulletinen och parollen »Det privata är politiskt«.

Robert Kennedy mördas – juni 1968

Bara två månader efter mordet på Martin Luther King skjuts även den demokratiska presidentkandidaten Robert Kennedy till döds i Los Angeles. Skotten faller den 5 juni, Kennedy dör på sjukhus morgonen därpå. Fem år tidigare har hans bror, president John F Kennedy, mördats i Dallas.

De tre har, rätt eller orätt, varit portalgestalter i vad man i Sverige uppfattat som ett resonablare USA – ett inte fullt lika krigiskt och aggressivt anti-kommunistiskt land som vad till exempel Kennedys republikanske motkandidat Richard Nixon representerar.

Icke-spridningsavtal undertecknas – juli 1968

Om Vietnamkriget är vad alla pratar om så är kalla kriget vad alla tänker på. USA och Sovjet ligger och spanar på varandra, håller koll på varandras minsta steg, sover med handen på revolverhanen. En oförsiktig rörelse kan innebära jordens undergång.

Ett av domedagsvapnen presenterades för världen i augusti 1945: atombomben. Ett annat provsprängdes av USA 1952 och Sovjetunionen 1961: vätebomben.

Även Frankrike deltar på sitt hörn i kapprustningen. Sedan 1962 har landet genomfört oregelbundna provsprängningar över Mururoaatollen, en ösamling i Stilla havet som har tillhört landet sedan kolonisationens dagar. Den 7 juli genomför de ännu en provsprängning av en kärnladdning och den 24 augusti testar de en vätebomb.

Även i Sverige har en intensiv diskussion förts om att införskaffa atomvapen. Ja-sidan har bland annat engagerat Dagens Nyheters karismatiske chefredaktör Herbert Tingsten och nej-sidan skriftställare som Barbro »Bang« Alving och Per Anders Fogelström.

Den 16 augusti undertecknar Sverige icke-spridningsavtalet om kärnvapen, ett avtal som innebär att endast fem länder har rätt till atomvapen (de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd: USA, Sovjetunionen, Kina, Frankrike och Storbritannien) och att länder som Sverige enbart får använda kärnenergi för fredliga ändamål.

Pragvåren krossas – augusti 1968

I slutet av sommaren är Pragvåren definitivt över – den regering som tillträtt i Tjeckoslovakien i april och som lovat »en socialism med mänskligt ansikte« slås ned av Warszawapaktens militärstyrkor. Tjeckoslovakiens partichef Alexander Dubček förs till Moskva för tillrättavisning innan han successivt fasas bort från alla maktsfärer.

Händelsen är symbolmättad. Sovjetkommunismen har visat sitt allt annat än mänskliga ansikte. Den svenska socialdemokratiska regeringen skickar en protestnot till Kreml: »Denna utveckling mot större frihet som pågått i Tjeckoslovakien avbryts härmed. En regim återinföres som för det tjeckiska folket representerar 20 års förtryck och ofrihet.«

I Sverige har riksdagspartiet Sveriges kommunistiska parti 1967 gjort en demokratisk orientering och en distansering från Sovjet med namnbytet till Vänsterpartiet kommunisterna.

Partiledaren CH Hermansson markerar mot Brezjnev, men många andra vpk-representanter – bland andra Hermanssons partiledarföreträdare Hilding Hagberg – försvarar halsstarrigt allt vad Moskvakoryféerna tar sig för. Vpk gör på hösten ett av sina sämsta val någonsin.

Erlanders bästa val – september 1968

Det svenska riksdagsvalet blir på många sätt både ett slut och en början – sedan 1946 har partiet, och landet, styrts av den sävlige Tage Erlander, som utgjort en samlande kraft trots sin ironisk-akademiska framtoning. Han gör nu sitt sista val som partiledare. Det blir också hans bästa någonsin – socialdemokraterna får för sista gången under 1900-talet egen majoritet. Dessutom slår valdeltagandet rekord (88,7 procent), vilket indikerar att en stor del av befolkningen ser det som ett ödesval.

Erlander ersätts 1969 av den av honom själv utsedde kronprinsen Olof Palme. Med sin hetsiga debattlusta och sin aggressiva partitaktik kommer han aldrig att bli samma landsfaderliga symbol som sin företrädare.

Black power i OS – oktober 1968

Att allt är politiskt, att inga områden går fredade för tidens ifrågasättande, understryks vid OS i Mexico City. Vid prispallsceremonin på 200 meter gör guld- och bronsmedaljörerna Tommie Smith och John Carlos black power-hälsningen. De båda afroamerikanerna sträcker varsin handskbeklädd näve mot skyn, en markering mot den systematiska rasism som svarta har utsatts för i USA under hundratals år.

Om detta skaldade den svenska rock- och teatergruppen Nationalteatern några år senare, med ett språkbruk som ingen reagerade över då: »Åh mister John Carlos, du grävde
din egen grav/För idrotten stod ovanför politiken/I din kista slog du själv in första spiken/Du borde ha nöjt dig med din stora seger/och tänkt på din framtid som trevlig och framgångsrik neger.«

Nixon blir president – november 1968

Under året har ett antal små steg tagits mot en lösning på Vietnamkonflikten: i augusti har fredsförhandlingar inletts i Paris och 1 november upphör tillfälligt USA:s bombningar av Nordvietnam.

Många förhoppningar kommer på skam när republikanen Richard Nixon väljs till USA:s president den 5 november. Tricky Dick, som hans många motståndare kallar honom, har sagt sig ha en plan för att vinna Vietnamkriget.

Planen handlar mer om att kalla hem amerikanska styrkor än att faktiskt lämna kriget. Nixon ökar biståndet till de sydvietnamesiska antikommunistiska styrkorna, men snart nog utvidgar han kriget till att också omfatta Vietnams grannland Kambodja.

Först 1975 lämnar de sista amerikanska soldaterna Indokina. Bakom dem ligger ett par länder sargade av bomber, växtgifter, politisk oro och allmän förödelse.

Alternativ jul – december 1968

På julafton ställer elever vid Konstfack och andra institutioner i landet till med »alternativ jul«. Hemlösa bjuds in att fira en högtid som anses ha kommersialiserats. Medarrangörer är en lös grupp av hembygdsaktivister, kristna radikaler, politiska aktivister och sammanslutningar med namn som Ny jul och Jul nu. Arrangemanget får förstås sina paroller: »Stoppa julterrorn!«, »Mer gemenskap – mindre överflöd«, »Friställ tomten!«

Begreppet »alternativ« är tidstypiskt och rymmer en del av 1968 års längtan och förväntan. Under en period då det svenska välfärdssamhället står på sin ekonomiska topp, samtidigt som världens konflikter flyttat in i vardagsrummens teveapparater, har många unga möjligheten att drömma om något annat. Något större. Något bättre.

Somliga går hela vägen och vill revolutionera samhället och upprätta ett nytt system, inspirerat av ideologer som Marx, Lenin och Mao, men många nöjer sig med att skapa alternativ i den lilla världen. Nya boendeformer, nya samlevnadsformer. Protester mot upplevda orättvisor i form av demonstrationer, pamfletter, tidskrifter.

Det är inte underligt att året 1968 fått den laddning det har. Det är ett år då de stora, världsavgörande skeendena trängs i almanackan med mindre symbolhändelser. Det är ett år då Sverige öppnar en dörr mot världen som aldrig stängts därefter.

Det är ett år som kanske bäst sammanfattas av en av dem som var med, Leif Nylén i proggbandet Blå tåget: »Sextiotalet kom och gick/öppet som ett ögonblick/Uppror och förförelse/Allt var liksom i rörelse.«

Publicerad i Populär Historia 1/2018