Douglas ”Wrong Way” Corrigan flög över Atlanten i ett ombyggt Curtiss Robin-plan.

© Polfoto/Granger

Pilot flög 830 mil fel och blev amerikanernas älskling

Piloten Douglas Corrigan sade att han tänkte flyga till Kalifornien, men 28 timmar senare stod han i Irland. Efter missen blev han berömd som USA:s flygande sensation.

”Hallå, du kör åt fel håll!” Ett par förbipasserande pekade skrattande åt det håll han kommit ifrån denna augustikväll år 1938.

Douglas Corrigan, 31, satt i en öppen bil med San Antonios borgmästare vid sin sida. Folket i staden stod och hyllade honom längs rutten.

De hade kommit för att se den där piloten: Han som skulle ha flugit från New York till Kalifornien, men som hamnade i Dublin på Irland i stället – över 8 300 kilometer från den planerade destinationen.

När bilen stannade hälsades Corrigan av tusentals personer, och borgmästaren överlämnade stadens nycklar. Corrigan tackade och berättade sedan hur han – den erfarne piloten – hade läst kompassriktningen fel.

”Alla skrattade. Och jag skrattade åt dem för att de trodde på den historia jag just hade berättat för dem”, skrev Douglas Corrigan senare i sin självbiografi That’s my story.

Trots att citatet tyder på det motsatta, vidhöll Corrigan att han hade hamnat i Irland av misstag. Han levererade dock alltid sin historia med ett brett flin. För, som flera påpekade, hade han många anledningar att upprätthålla fasaden.

Corrigan fick nej till soloflygning

År 1927 hade Corrigan hjälpt Charles Lindberg att bygga det plan som pionjären flög i under den första ensamflygningen över Atlanten.

Efter Lindberghs bedrift bestämde sig Corrigan för att även han skulle genomföra färden en vacker dag. Myndigheterna satte dock gång på gång käppar i hjulet för honom.

Första steget mot att förverkliga sin dröm tog Corrigan år 1933, då han köpte ett uttjänt Curtiss Robin-plan.

Motorn var inte tillräckligt kraftig för en tur över Atlanten och därför bytte Corrigan ut den mot en Wright J6-5 med 165 hästkrafter och fem cylindrar.

Samtidigt byggde och installerade han själv de ­extra bränsletankar som var nödvändiga under en så lång flygtur. Myndigheterna var dock inte imponerade, utan förbjöd honom att flyga över Atlanten.

Senare uppmanades han att installera fler bränsletankar men inte heller det hjälpte för att blidka statens inspektörer som nu ville att han skulle ta radiooperatörslicens – trots att hans plan inte hade någon radio.

År 1937 trodde Corrigan att han äntligen hade uppfyllt myndigheternas alla krav. Då försvann den kvinnliga piloten Amelia Earhart någonstans över Stilla havet, och ingen ville ge sitt samtycke till ännu en riskfylld soloflygning.

Året därpå fick han dock tillstånd att genomföra en nonstop-flygning tvärs över den amerikanska kontinenten, från New York till Long Beach i Kalifornien.

Men som det senare skulle visa sig, hamnade Corrigan någon helt annanstans.

Läste kompassen fel

Tidigt på morgonen den 17 juli 1938 dök Corrigan upp på flygplatsen Floyd Bennet Field i New York. Han hade sina papper i ordning, chokladkakor i provianten och en karta med rutten till Kalifornien inritad.

Med en ficklampa kontrollerade han motorn, och frågade sedan flygplats­chefen åt vilket håll han skulle starta.

”Det spelar ingen roll. Bara du inte flyger mot byggnaderna väster om startbanan”, löd svaret.

”Jag flyger österut”, deklarerade Corrigan och stängde dörren till cockpit.

Dimman låg tung över New York när planet långsamt lyfte från marken. De fulla bensintankarna tyngde ned planet, och Corrigan bestämde sig för att hålla kursen i ett par kilometer innan han tog av i riktning mot Kalifornien.

Uppe på 150 meters höjd upptäckte han dock att kompassen var trasig. Nu fick han lita på reservkompassen.

Den låg på golvet och var inställd på västlig kurs. Vad han inte visste, var att han läste kompassriktningen fel.

Det var i alla fall vad han senare berättade. Mycket lägligt fortsatte han i östlig riktning – mot Europa.

Under de två första timmarna kunde Corrigan då och då skymta träd mellan dimbankarna, sedan en stor stad, men sedan låg dimman tät både ovanför och under planet. Han styrde nu helt efter kompassen.

Bensintanken läckte

Efter tio timmar började han plötsligt känna sig kall om fötterna. Corrigan tittade ned och upptäckte att bränsletanken läckte och att fötterna var blöta. Läckan oroade honom inte. Sådant hade han upplevt förut.

Först när mörkret ännu en gång sänkte sig och han lyste med ficklampan under instrumentbrädan och fick se att bensinpölen nu blivit två centimeter djup, blev han nervös.

Vätskan riskerade att rinna ut ur kabinen och ned mot det brännheta avgas­röret där den skulle antändas.

Om det skulle hända på 1 800 meters höjd kunde Corrigan hälsa hem. Han fick tag på sin medhavda skruvmejsel och slog ett hål i golvet på höger sida i kabinen. Nu kunde bensinen rinna ut på säkert avstånd från avgasröret.

Faran var dock inte över än. Corrigan hade planerat att flyga försiktigt och bränsleekonomiskt, men med en läckande bensintank var det inte att tänka på. Därför ökade han hastigheten.

Douglas Corrigan blev efter sin märkvärdiga flygtur över Atlanten amerikanernas nye gunstling. Och Hollywood tog honom genast till sig.

© RKO

Landade på fel ställe

När morgonljuset kunde skönjas genom molntäcket nästkommande dag, hade inte Corrigan sett land på 24 timmar.

Eftersom han var rädd för isbildning på vingarna om han stannade kvar i molntäcket, började Corrigan gå ned. På 1 100 meters höjd kom han ut ur molnen – och till sin stora förvåning såg han bara vatten under sig. Åtminstone enligt hans självbiografi.

Corrigan visste inte exakt var han befann sig, men när han några minuter senare såg en liten fiskebåt, drog han slutsatsen att han inte kunde vara långt ifrån land.

Och mycket riktigt, snart såg han gröna kullar borta i horisonten.

Strax därpå landade Corrigan sydväst om Dublin. Han var väntad – en tidning hade redan skrivit om en vilsefaren pilot.

Corrigan fördes snabbt till den amerikanske ambassadören John Cudahy för att förklara vad han gjorde i Irland.

Corrigan satte sig ned och berättade att det hade varit dimmigt, och att han måste ha läst av kompassriktningen fel.

”Det var dimmigt när du gav dig av, säger du? Hm, din historia verkar också en smula luddig. Kom igen, berätta sanningen nu”, insisterade Cudahy.

”Jag vet inget mer.”

”Så du håller fast vid din historia?”

”Ja, det är min historia – men jag är minsann inte stolt över min navigering.”

Och denna historia höll han leende fast vid fram till sin död år 1995.