På varvet i 8 generationer
År 1781 kom Johan Törnström till Karlskronavarvet, handplockad för att snida galjonsfigurer till örlogsskeppen. Sedan dess har släkten Törnström varit varvet troget, dock med modernare arbetsuppgifter.
Varvsbild från Karlskrona, troligen från 1782, ett år efter att den första Törnströmaren börjat arbeta på varvet.
I nästan ett halvt sekel arbetade Arne Törnström på Karlskronavarvet, numera Saab Kockums, en av Sveriges äldsta ännu existerande industriarbetsplatser. Nu är han pensionerad men sonen Marcus har gått i pappas fotspår och arbetar på varvet där Sverige i över trehundra år byggt många av sina örlogsfartyg. Och även Arnes far Egon Törnström var på varvet, liksom hans far och farfar och farfarsfar och så vidare.
– Faktum är att jag var sjunde och min son Marcus är åttonde generationen som jobbat på varvet, säger Arne Törnström.
Skapade galjonsfigurer från 1781
Den törnströmska historien på varvet började redan 1781 när den 43-årige västmanlänningen Johan Törnström flyttade till Karlskrona med sin fru och fem barn.
– Han hade fått tjänsten som amiralitetsbildhuggare och hans jobb var att skapa galjonsfigurer till fartygen som byggdes på varvet, berättar Arne Törnström.
Stamfadern Johan Törnström var född 1744 på en gård i den lilla byn Ekeby i Tortuna socken. Törnström hette från början Johan Andersson och var son till bonden och rusthållaren Anders Persson och hans hustru Maria Persdotter. Inte så mycket är känt om Johans uppväxt och unga år, men han ska tidigt ha visat konstnärliga anlag, bland annat genom att skapa i lera.
FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!
När Johan Andersson var 17 år dog hans far och modern gifte snart om sig. Ungefär vid den tiden ska Johan ha lämnat hemmet och i äldre biografiska anteckningar talas det om att det var en besökare på gården som upptäckte pojkens talang och rekommenderade honom för konsthantverkare i Stockholm.
Bytte till Törnström
Han hamnade i ornamentsbildhuggarlära hos J G Fast, en mästare inom sitt yrke. Som så småningom färdigskolad bildhuggare passade det inte att heta Andersson så därför tog sig Johan namnet Törnström, ett namn som hans farmors bror använde.
I många år arbetade Törnström vid Kungliga slottet i Stockholm där han såg kronprinsen Gustav, som var åtta år yngre än han själv, växa upp.
Huset där Johan Törnström (infälld till höger) och hans stora familj bodde revs omkring 1960. Till vänster Arne Törnström som släktforskat om familjen.
Inlåst under Gustav III:s statskupp
År 1772 blev kronprinsenkung och i samband med Gustav III:s statskupp den 19 augusti året därpå var Johan Törnström bland en grupp hantverkare på slottet som av någon anledning hölls inlåsta tills det att kuppen var genomförd.
Senare samma dramatiska år gifte sig Johan Törnström, 28 år gammal, med den ett år yngre Margareta Lovisa Löfberg.
I ytterligare ett par år arbetade Törnström främst vid Kungliga slottet, därefter tros han ha verkat som bildhuggare vid Djurgårdsvarvet i Stockholm, där han sannolikt utförde sina första galjonsfigurer. Under dessa år föddes sex barn i den unga familjen, varav fem nådde vuxen ålder.
Flyttade till Karlskrona
I början av sommaren 1781 anlände familjen Törnström till Karlskrona. Kung Gustav hade klagat på svenska örlogsfartygs dåligt utförda galjonsfigurer och det hade 1776 bestämts att ett krav på framtida amiralitetsbildhuggare skulle vara att de var medlemmar i Konstakademien.
Det var inte Törnström men ändå fick han i uppgift att skapa galjonsfigurer – sannolikt var han handplockad. Och i hela fyrtiofem år skulle västmanlänningen, inspirerad av antika konstideal, leverera figurer till kungars, amiralers och folkets belåtenhet.
Under sina första cirka tio år i Karlskrona arbetade Johan Törnström mer eller mindre dag och
natt i sin ateljé. Detta var under Karlskronavarvets blomstringstid på 1780-talet. Under ledning av den berömde skeppsbyggaren af Chapman byggdes på några få år ett tjugotal stora skepp – alla skulle de längst fram ha galjonsfigurer.
Bodde i Västerudd – och på jobbet
Familjen Törnström, som hela tiden växte, hade ett för tiden rymligt hus i den nu rivna varvsarbetarstadsdelen Västerudd, bara ett par hundra meter från bildhuggareverkstaden. Ändå kunde Johan Törnström vara borta i veckor hemifrån – när det var som mest att göra bodde han helt enkelt på jobbet.
Först efter sin död fick Johan Törnström sitt stora erkännande. På Marinmuseum i Karlskrona kan man se många av hans verk.
Johan Törnström och hans galjonsfigurer hyllas idag med en hel sal på Marinmuseum i Karlskrona, men Törnström fick under sin levnad endast få formella erkännanden. År 1793 tilldelades han Vasaorden men avböjde med orden ”den skulle inte passa bra på min slitna gamla rock”. Törnström frågade om han inte kunde få en penningsumma i stället och det fick han.
Invald i Konstakademien
1803 invaldes Johan Törnström till slut i Konstakademien – efter tjugotvå år av storslaget skapande uppfyllde han äntligen de formella kraven för befattningen han hade. Törnström deltog dock aldrig i någon sammankomst med akademien, förmodligen hade han inte råd och tid att resa till huvudstaden där mötena ägde rum.
Hemma på Västeruddhade Törnström blivit änkeman år 1790. Han var nu ensam med åtta barn, men strax efter hustruns bortgång dog även de två yngsta barnen. Räddningen i det svåra läget blev en 24-årig kvinna från Karlshamn som hette Anna Katarina Ekelund. 1791 gifte sig den 47-årige bildhuggaren med Katarina. Paret fick fem barn.
Johan Törnström upprätthöll befattningen som varvets bildhuggare ända fram till 1825, då han hunnit bli 82 år. Det sista stora uppdraget han utförde i sin verkstad var galjonsbilden till linjeskeppet Carl XIII som sjösattes 1819.
Sonen tog över som amiralitetsbildhuggare
Johan efterträddes av sin son Emanuel Törnström som amiralitetsbildhuggare. Men denna befattnings storhetstid var då över. Förutom att det på varvet i Karlskrona byggdes få fartyg överhuvudtaget under större delen av 1800-talet så innebar detta sekel slutet för de stora seglande krigsfartygen. De sista bildhuggarna (befattningen avskaffades 1869) fick nöja sig med att skapa mindre utsmyckningar.
Av Johan Törnströms totalt fjorton barn nådde tio vuxen ålder. Av barnen arbetade fem hela eller delar av sina yrkesliv på varvet.
– Min förfader bland Johans barn är Per August Törnström. Han var styrman i flottan, men arbetade delvis också på varvet, förklarar Arne Törnström.
Bildhuggarverkstaden där Johan Törnström ibland arbetade dygnet runt.
Törnströms figurer på Galjonsudden
Per Augusts son Vilhelm Ferdinand Törnström, målare på varvet, tillhörde den generation som fick uppleva hur farfar Johan Törnström började få ett större erkännande av eftervärlden.
– Några av de finaste galjonsfigurerna hade tagits tillvara när segelfartygen höggs upp och ute på Lindholmen i varvsområdet var de från 1850-talet utställda i något som kallades Galjonslunden, säger Arne Törnström.
Lunden omnämns till och med i samtida guideböcker över Sverige.
En av Vilhelm Ferdinand Törnströms söner var Isidor Törnström (1870–1952). Han var inte på varvet utan blev professionell konstnär och var under lång tid en av Blekinges kända skildrare i olja men är idag relativt bortglömd.
När Karlskrona firade 250-årsjubileum som stad år 1930 så ordnades en konstutställning där gamle Johan Törnströms och Isidors verk ställdes ut gemensamt.
– Isidor var bror till min farfars far Ernst Törnström som liksom sin far var målare på varvet. Han slutade som måleriförman, säger Arne Törnström.
Ernst Törnström fick uppleva hur Karlskronavarvet till slut helt upphörde med att bygga segelfartyg i trä och i stället övergick till ångdrivna fartyg i plåt.
– Bland annat var vi tidiga med ubåtar, berättar Arne Törnström.
Bara Set Törnström fortsatte på varvet
Av Ernsts sju barn var det bara sonen Set Törnström som fortsatte familjetraditionen att arbeta på varvet.
– Set, min farfar, var också målare, alltså som hans far och farfar i sin tur. Alla var de konstnärligt lagda, säger Arne Törnström.
Set var också den som lämnade de trångbodda kvarteren närmast varvet och i stället byggde ett eget hus utanför innerstaden. Det var på Hästö, en av flera öar kring Karlskrona som blivit delar av staden.
Den konstnärliga ådran ärvdes i hög grad också av Sets son Egon Törnström (1917–2006), Arnes far.
– Särskilt efter sin pensionering från varvet målade han mycket.
Målarna på varvet i Karlskrona för omkring 140 år sen. Sittande längst till höger Ernst
Oskar Törnström och hans far Vilhelm Ferdinand Törnström står snett ovanför honom.
Egon arbetade med ubåtar
Egon Törnström var dock inte målare utan arbetade bland annat med plåtslageri och kontroll av ubåtar under sina tjugosju år vid varvet. Men de sista sexton åren av karriären arbetade han på den intill varvet belägna örlogsbasen.
Inte bara Arnes far Egon utan även tre av Arnes farbröder var anställda vid Karlskronavarvet. Mitten av 1900-talet var en händelserik tid för varvet som byggde allt fler typer av fartyg.
– Själv började jag 1958, fjorton år gammal. Pappa kom hem och sa att i morgon börjar du på varvet.
Arne arbetade under sina nästan femtio år bakom varvets höga murar, inte minst med plastfartyg.
– Först var det faktiskt en fritidsbåt i plast, segelbåten Karlskronaviggen på 1960-talet. Men sedan på 1970-talet byggde vi svenska marinens första plastfartyg, minsveparen Viksten. Och sedan, under mina sista år på jobbet, var det smygarfartygen i Visby-klassen som gällde, berättar han.
Sonen Marcus kvar på Saab Kockums
Idag arbetar sonen Marcus Törnström, född 1975, på varvet, som numera heter Saab Kockums. Han är anställd på kvalitetsavdelningen.
– Varvet har ju alltid varit en lite hemlig plats, en egen värld, men nu är det mer så än någonsin förut. Trots att jag i nästan fem decennier och fram tills för inte så längesen var arbetsledare där kan jag inte bara gå dit och hälsa på gamla kompisar. Säkerhetsbestämmelserna är väldigt stränga idag, säger Arne Törnström.
Som pensionär, men även långt tidigare, har Arne Törnström ägnat sig åt släktforskning. Och då inte bara på sin pappas sida. Även mamma Majkens släkt har utretts.
– Jag har nog hållit på i minst trettio år. Men nu de sista åren har det ju blivit lättare när allt gjorts tillgängligt via internet, säger Arne.
Publicerad i Släkthistoria 6/2017