Ottars kamp för sexualupplysning
Journalisten Elise Ottesen-Jensen förde under 1930-talet kampanjer mot de lagar som förbjöd information om preventivmedel. Hon gjorde det för att hjälpa de fattigaste kvinnorna till ett bättre liv.
Under föreläsningsturnéerna i Norrland höll Elise Ottesen-Jensen även separata möten för män.
Kvällen före det tyska riksdagsvalet 1933 talar den norska journalisten Elise Ottesen-Jensen om sexualupplysning i ett fullsatt Folkets hus i Hamburg.
I publiken sitter arbetare och andra radikala tyskar som vill veta mer om tabubelagda ämnen som abort och preventivmedel. När Elise avslutat sitt tal och är på väg att lämna talarstolen stoppas hon av en funktionär:
"Fortsätt, fortsätt. Nazisterna demonstrerar utanför och vill provocera fram kravaller. Ni måste hålla kvar publiken så att den inte går ut."
Elise återvänder till talarstolen och talar vidare, nu om kyrkornas inställning till behovet av sexualupplysning. Talet fortsatte ända tills en funktionär kunde rapportera att de nazistiska demonstranterna tröttnat och dragit vidare till ett av stadens arbetarkvarter för att provocera fram bråk där.
Elise och hennes danske vän Joyce Leunbach reste dagen därpå till Köpenhamn. På vägen dit såg de hur nazisterna delade ut valsedlar och på tåget mötte de tyskar som redan var på flykt. Valet stärkte Hitlers makt och nu skärptes tonen mot alla som inte anpassade sig till den nazistiska ideologin.
Systern tog sitt liv
Elise Ottesen-Jensen hade dragits in i sexualupplysningsrörelsen via en tragedi i familjen. Hon var näst yngst av 18 barn i en norsk prästfamilj.
När hennes lillasyster Magnhild blev med barn utan att vara gift tvingade hennes far, prosten Immanuel Ottesen, sin yngsta dotter att flytta till Köpenhamn och föda barnet i hemlighet där för att familjen inte skulle drabbas av skammen av ett "oäkta barn".
Efter födseln adopterades barnet bort och Magnhild återhämtade sig aldrig psykiskt. Till slut tog hon sitt liv. Systerns tragiska öde fick Elise att revoltera mot fadern och den kyrkliga dubbelmoral hon vuxit upp med. Hon engagerade sig inom den norska arbetarrörelsen och började arbeta som journalist.
Ottar – Elise Ottesen-Jensen – och Joyce Leunbach.
Kvinnosida i Arbetaren
När hon fick ansvar för en kvinnosida i den svenska syndikalistiska tidningen Arbetaren började hon propagera mot de lagar som förbjöd information om preventivmedel.
Hon visste att de stora massorna av fattiga, utarbetade kvinnor aldrig skulle få det bättre om de inte fick möjlighet att själva bestämma hur många barn de skulle få. Artiklarna undertecknades med signaturen Ottar. Under det namnet skulle hon snart bli berömd både i Sverige och utomlands.
Världsligan för sexualreform
Av en sympatiserande läkare fick hon 1924 lära sig att prova ut pessar på
kvinnor. Sedan satte hon igång med att resa runt i Sverige och hålla sexualupplysande föredrag. Ofta följdes de upp av att hon i hemlighet delade ut kondomer eller satte in pessar, trots att information om preventivmedel fortfarande var ett lagbrott.
1928 hade Elise Ottesen-Jensens verksamhet blivit så känd att hon blev inbjuden till ett möte i Köpenhamn där en grupp radikala läkare, ledda av den tyske sexologen Magnus Hirschfeld, skulle grunda Världsligan för sexualreform.
Till mötet kom 70 deltagare från elva länder, de flesta av dem läkare. En av dem var dansken Joyce Leunbach, som valdes till organisationens generalsekreterare och som också skulle bli en av Elises bästa vänner.
Mottagning för fattiga kvinnor
Bland sina vänner kallades han Joyce men hans fullständiga namn var Jonathan Høegh von Leunbach. Han var utbildad läkare och engagerade sig tidigt i sociala frågor. Redan 1924 upprättade han, i samarbete med Kommunistisk kvindesekretariat, en gratis mottagning för fattiga kvinnor i Köpenhamn.
Här kunde de få information om hur de skulle undvika oönskade graviditeter och även få pessar utprovade. Han utförde också aborter trots att det var olagligt.
Under 1920-talet fortsatte han med att sprida sexualupplysning genom att hålla föredrag. Han var också en av grundarna till organisationen Sexpol, vars syfte var att ge de breda massorna ett "tillfredsställande sexualliv".
När Joyce Leunbach frigavs 1937 möttes han av en grupp tacksamma mödrar.
Dömdes till fängelse
1932 åtalades han för att ha genomfört olagliga aborter men frikändes efter en halvårslång utredning. Fyra år senare åtalades han igen för samma brott och dömdes nu till tre månaders fängelse och berövades sina medborgerliga rättigheter i fem år, däribland rätten att utöva läkaryrket.
Rättssaken blev väldigt omskriven och Leunbach kallades "fosterfördrivaren" i tidningarna. Efter avtjänat straff möttes han dock 1937 utanför fängelsemuren av en stor grupp kvinnor som tagit med sig sina barn i barnvagnar märkta med texten "jag är ett önskebarn".
För dem var Leunbach en hjälte som hjälpt dem att inte föda fler barn än de kunde ta hand om och de ordnade en fest för den frigivne läkaren.
Andra danskar gav honom ett betydligt hårdare bemötande. På hans fönster klottrades ord som "fosterslaktare" och "judesvin". Han fortsatte dock sin verksamhet genom att hålla föredrag och skriva artiklar om sexuella frågor. Bland annat deltog han på en turné i norra Sverige tillsammans med Elise Ottesen-Jensen.
Turné i norr
Somrarna 1938 och 1939 bilade de båda tillsammans upp genom Norrlands mindre samhällen och byar som Bispgården, Hoting och Ruskträsk. På den sistnämnda orten hade det samlats skogsarbetare från hela övre Norrland till ett syndikalistmöte. Efter att de fackliga frågorna avhandlats höll Elise Ottesen-Jensen sexualupplysande föredrag, först för barnen och sedan för de vuxna.
På många orter ledde hon separata möten för kvinnor och män för att kunna ta upp känsliga frågor. Mötena hölls i tält, skogsdungar, på ängar eller i lånade lokaler. Elise talade från provisoriska talarstolar till stora grupper människor som lockats dit med affischer som sänts ut i förväg.
Joyce Leunbach hjälpte till med rådgivningen men dokumenterade också resan med sin filmkamera. På de långa vägarna mellan orterna färdades de tillsammans med en reporter och en fotograf i Elises Chevrolet som hon skämtsamt kallade Sexapil.
Oftast avslutades mötena med att Elise tog emot kvinnor i olika avskilda utrymmen för att ge personliga råd eller sätta in pessar. Många gånger spydde hon efteråt i en hink. "Dels av trötthet, dels för att det var tabu att tvätta sig därnere", som hon senare skrev i ett brev.
De många mötena riktade sig till alla och var oftast gratis.
Bildade föreningar
Både Elise Ottesen-Jensen och Joyce Leunbach var pionjärer. Redan i mitten av 1920-talet hade Leunbach engagerat sig i Foreningen för sexuell oplysning. 1933 grundade Elise Ottesen-Jensen tillsammans med några sympatiserande läkare Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU).
De båda vännerna var tidigt engagerade i den internationella rörelsen för liberalare sexuallagar.
Den verksamheten försvagades under andra världskriget då nazistpartiet förföljde många radikala läkare. När Danmark ockuperades flydde Joyce Leunbach och flera av hans kollegor från ockuperade länder till Sverige.
Fri abort 1973–74
Efter kriget blev Elise Ottesen-Jensen en alltmer efterfrågad auktoritet med inflytande både i Sverige och internationellt, där hon var med och grundade International Planned Parenthood Federation 1952.
Joyce Leunbach mötte inte samma gensvar i sitt hemland och uttryckte på sin 70-årsdag 1954 besvikelse över att allt som skrevs om honom handlade om rättegångarna på 1930-talet. Han tog sitt liv innan han hann se några av de lagändringar han kämpat för så länge förverkligas.
Elise Ottesen-Jensen fick dock se lagen om fri abort antas i Danmark 1973 innan hon själv dog samma år. I Sverige infördes fri abort året därpå.
Elise Ottesen-Jensen dog i Stockholm 1973, 87 år gammal.