Odjuret i Loch Ness vägrar att dö

En stor haj, en stör eller en gammal dinosaurie? Otaliga ögonvittnen har sett odjuret som gömmer sig i den skotska sjön Loch Ness. Men så fort en forskare viser sig, försvinner sjöodjuret i det mörka djupet.

En stor haj, en stör eller en gammal dinosaurie? Otaliga ögonvittnen har sett odjuret som gömmer sig i den skotska sjön Loch Ness. Men så fort en forskare viser sig, försvinner sjöodjuret i det mörka djupet.

Keystone/Stringer/Getty Images & Shutterstock

Om man kör en tur längs sjön Loch Ness på skotska höglandet och lyckas pricka in en av de få soliga dagarna, är det svårt att föreställa sig att det stilla vattnet som återspeglar bergen och de gula blommorna skulle kunna dölja ett odjur.

Men när de tunga regnmolnen tornar upp sig över de frodigt gröna kullarna och bergen som omger sjön, och vattnet ser mörkt och kallt ut, kan man börja fundera på vilka hemligheter som gömmer sig i sjöns svarta djup.

Det sägs att det alltid har bott ett odjur i sjön – eller odjur och odjur. Att döma av alla de souvenirer som finns att köpa vid sjön, är Nessie, som besten kärleksfullt kallas, en ganska gullig blandning av drake och dinosaurie.

Alla de turister som varje år bidrar med omkring 350 miljoner kronor till traktens näringsliv kommer hit först och främst på grund av det berömda sjöodjuret, även om naturen i sig är värd besöket även utan mytologiska väsen.

Sedan 1968 har företaget Royal Scot kört runt turister på Loch Ness i jakt på odjuret – utan framgång.

© Shutterstock

Den stora sjön i Skottland är omkring 37 kilometer lång och sträcker sig genom en vacker, grön sänka som bildades under istiden. Och trots alla besökare är trakten kring sjön fortfarande ödslig och naturen oförstörd.

Men när man står ensam och blickar ut över det orörda landskapet och vet att sjöns botten ligger 200 meter under den grumliga, mörka ytan, kan man mycket väl föreställa sig att sjöns djupa vatten ruvar på en hemlighet.

Det bäst kända fotot av Loch Ness-odjuret är från 1934. Sedan det publicerades har turister strömmat till området.

© Granger/Imageselect

Nessie är mindre än 100 år gammal

Historien om Loch Ness-odjuret började spridas för snart 100 år sedan.

År 1933 trycktes en insändare från en man vid namn George Spicer i tidningen -Inverness Courier, som ges ut i de skotska högländernas inoffi-ciella huvudstad Inverness några kilometer norr om sjön. Spicer beskrev hur han och hans fru hade skådat ”det närmaste en drake eller ett förhistoriskt djur som jag sett i hela mitt liv”.

Spicer berättade att djuret som han hade observerat i Loch Ness var omkring åtta meter långt och saknade synliga lemmar men hade en lång hals.

Till Spicers stora förvåning hade varelsen lämnat sjön och korsat vägen framför honom med en fisk eller något liknande byte i gapet.

Tidningen angav inga bevis för att Spicer hade mött detta vilda väsen, men snart började breven välla in till redaktionen.

Bland invånarna i Inverness pratade man nu om monsterfiskar, drakar och sjöormar, men till slut enades man om att kalla varelsen för Loch Ness-odjuret.

”Gå inte längre, rör inte denna man, försvinn omedelbart!” Munken Columba, när han möter Loch Ness-odjuret, enligt boken ”The Life of St. Columba”.

Samma år dök den första bilden av Inverness nya turistmagnet upp.

Fotot var en tämligen suddig bild tagen av en man vid namn Hugh Gray. Och året efter kom den kanske mest berömda bilden, där man kan ana något som ser ut som en lång hals sticka upp ur vattnet.

Bilden fick namnet ”Surgeon’s Photograph”, eftersom den påstås ha tagits av en gynekolog från London vid namn Robert Kenneth Wilson.

Wilson ville gärna vara anonym, men namnet hängde kvar eftersom det ökade bildens trovärdighet om Loch Ness-odjuret hade fångats med kamera av en läkare.

Nu bröt Loch Ness-febern ut på allvar, och en lokal skotte vid namn Mackenzie kunde plötsligt berätta hur han redan 1871 eller 1872 – han var inte helt säker – hade sett något som liknade en trädstam eller en kantrad båt som vred sig i vattnet och rörde sig långsamt för att sedan försvinna ned i djupet med en väldig fart.

Inom kort rasade hundratals berättelser in om det skotska odjuret.

Den äldsta berättelsen kom från år 565 e.Kr. och gav stöd för idén att odjuret alltid hade varit en del av sjöns historia, även om dessa gamla berättelser sköljdes upp ur djupet först genom den stora våg av intresse som observationerna 1933 förde med sig.

Forskarna har bland annat analyserat vatten ända nere från botten av den 200 meter djupa sjön.

© Shutterstock

Forskare analyserar sjöns vatten på jakt efter okända djur

Environmental DNA eller e-dna är en metod där forskarna tar prover och letar efter dna-rester. Proven får sedan genomgå dna-sekvensering, en process som visar vilken levande varelse dna-strängen kommer från.

Sommaren 2018 tog forskare från universitetet i Otago i Nya Zeeland en rad vattenprover från Loch Ness som de skickade till universitet i fem länder för analys.

Eftersom alla djur som rör sig i vattnet lämnar efter sig dna, kan forskarna med e-dna-metoden kartlägga vilka djur och bakterier som lever i den djupa sjön.

Eftersom Nessie ofta har beskrivits som ett kräldjur eller en överlevande dinosaurie, menar forskarna att kräldjurs-dna skulle vara ett tecken på att det ligger något bakom ryktena.

Forskarna utvann mer än 500 miljoner individuella dna-sekvenser och fann inga spår av reptiler i sjön. Det fanns dock gott om spår efter ål, så om det finns ett ”monster” i Loch Ness, anser forskarna att det troligaste svaret är en stor ål.

Munk varnade för ”ett monster”

I boken Life of St Columba som skrevs i slutet av 600-talet beskriver abboten Adomnán av Iona en händelse som verkar ha ägt rum 100 år tidigare: Den irländske abboten Columba gick förbi några lokalbor som höll på att begrava en man vid floden Ness.

De berättade att mannen hade simmat tvärs över floden då han attackerades av ett flodmonster som bet honom och drog ned honom under vattnet.

Columba beordrade snart en man i sitt följe att ge sig ut på floden, och när odjuret dök upp igen gjorde Columba korstecknet och uttalade orden:

”Gå inte längre, rör inte denna man, försvinn omedelbart!”

Varelsen stannade upp direkt, ”som om den drogs baklänges av ett rep, och flydde”, lyder den 1 400 år gamla berättelsen.

Människor som tror på Loch Ness-odjuret menar att historien som utspelar sig i floden Ness, som går från sjön, förbi Inverness och mynnar ut i havet norr om sjön, är ett bevis för att det i århundraden har bott ett vidunder i eller omkring sjön.

Skeptikerna menar däremot att historier om flodmonster som hålls i schack av någon som har tillräckligt stark tro är ett vanligt tema i hjälteskildringar från denna period – så kallade hagiografier.

Munken Columba påstås ha sett Loch Ness-odjuret redan på 500-talet.

© J. R. Skelton

Sedan 1933 har Loch Ness-odjuret ”observerats” åtskilliga gånger, och hoppfulla fotografer har tagit flera bilder och spelat in filmer som sägs visa det berömda odjuret.

Men alla bilder och filmer har dessvärre en sak gemensamt: motiven är suddiga och öppna för tolkningar – om de inte rentav är uppenbart förfalskade.

Exempelvis reste storviltsjägaren Marmaduke Wetherell till sjön på 1930-talet för att jaga det berömda vidundret, och han hittade – enligt egen utsago – tydliga spår efter Nessie.

Han tog några avtryck, men när Wetherell fick dem analyserade visade det sig att de kom från en flodhäst – en skojare hade gjort spåren med hjälp av ett paraplyställ gjort av foten från en flodhäst.

Fyrtio år senare, 1972, hittade forskare kroppen från ett mystiskt djur som vägde omkring 1,5 ton. Kadavret hade börjat ruttna och hade enligt de dramatiska beskrivningarna ett ”björnhuvud på en brun kropp med fjäll och fenor med klor”.

Djuret visade sig dock vara en sjöelefant som nyligen dött i en djurpark. En anställd hade rakat av säldjurets morrhår och vanställt den på andra sätt för att lura kollegerna.

Apple Maps fångade monstret

Medan en del bluffar enkelt kan avfärdas som bedrägerier är det svårare att tolka andra bilder som fotograferats – exempelvis undervattensbilder av något som mycket väl kan vara en stor fena eller ett huvud.

Bilder av pucklar och andra svårdefinierade delar som sticker upp ur vattnet har också visats upp, och konturer av något som liknade ett enormt djur, men nog snarare är svallvågor, dök upp när Apple Maps tog flygfotografier av sjön 2014.

En av de sjökaptener som kör runt turister i jakten på Nessie, George Edwards, tog 2011 en bild av tre pucklar efter att han enligt egen utsago hade jagat monstret 60 timmar i veckan under 26 år.

Edwards har därefter sökt efter Nessie med sonarutrustning och säger sig ha hittat en sänka på botten av Loch Ness där sjön är djupare än man hittills trott.

Sänkan kan förklara hur Loch Ness-odjuret gömmer sig och varför det är så svårt att hitta.

Kvaliteten på Nessie-bilderna varierar oerhört. Några av de värsta förfalskningarna gränsar till det komiska.

© Ad Meskens

Den skotske kaptenen har dock inte lyckats bevisa djupsänkans existens för någon annan.

Genom åren har hoppfulla amatörer, precis som George Edwards, genomfört många mer eller mindre organiserade försök att hitta Nessie genom att fotografera sjöbotten och leta efter sprickor, håligheter och djupa gravar som kanske kan förklara varför odjuret är så omöjligt att hitta.

Den första eftersökningen började redan 1934, och den senaste ägde rum så sent som 2018.

I den sistnämnda undersökningen tog en internationell grupp av biologer prover från sjön för att dna-analysera livet i vattnet.

Metoden kan visa spår av kräldjurs-dna som kan komma från Loch Ness-odjuret och löser ett av de stora problemen i jakten på odjuret.

En svårighet med att dyka och filma i sjön är nämligen att vattnet innehåller stora mängder partiklar från torv, så sikten kan räknas i centimeter.

I staden Inverness nära sjön gör driftiga personer allt för att tjäna pengar på Loch Ness-odjuret.

© Shutterstock

Robert Rines, som har undersökt sjön med sonarutrustning och kameror med stora under-vattens-lampor 1972, 1975, 2001 och 2008, har via sonar fått kontakt med något som kan vara en svans eller hals. År 1972 fotograferade han vad han menar var en rombformad fena, och 1975 siktade han två simmande föremål i det grumliga vattnet.

Kritiker har dock avfärdat bilderna, som helt enkelt skulle kunna föreställa stenar eller fiskfenor, medan de simmande föremålen skulle kunna vara uttrar.

Efter att ha haft problem med att hitta obestridliga bevis för djurets existens lade Rines år 2008 fram teorin att djuret nu var utdött.

Sonar var forskarnas hopp

År 1987 undersökte en annan expedition, Operation Deepscan, sjön med 24 båtar utrustade med ekolod. De sade sig ha hittat ett stort föremål på 180 meters djup.

En sonarexpert som hade donerat utrustning till expeditionen drog slutsatsen att något okänt, som var större än en fisk, bodde i sjön. Någon närmare förklaring än så kunde han inte ge.

Experimentet fortsatte 2003 med 600 helt nya sonarer med satellitstyrning, men inget av intresse dök upp.

En av de mest långlivade teo-rierna är att Loch Ness-odjuret är en plesiosaurus – en långhalsad dinosaurie som dog ut i slutet av krit-tiden för 66 miljoner år sedan.

Turismen i Invernessområdet tog fart efter att ryktena om ett monster i sjön började spridas. År 1980 öppnade det stora Loch Ness Centre and Exhibition.

© Immanuel Giel

Det vet forskarna med säkerhet

Det lever inga dinosaurier i Loch Ness

  • Sälar förekommer i sjön, vilket kan förklara observationer av stora djur.
  • Sjöns form resulterar i en del unika vågor som kan misstolkas.
  • Loch Ness är Skottlands näst djupaste sjö med ett maximalt djup av 226,96 meter.
  • Sjön fryser aldrig, och temperaturen är tämligen konstant.
  • Det lever nio kända fiskarter i sjön.
  • I Loch Ness finns en konstgjord ö, som tros vara från järnåldern.

Problemet med teorin är Loch Ness geologi. Sjön är ganska ung och bildades ur en glaciär under den sista istiden för 10 000 år sedan, så plesiosaurus skulle alltså ha överlevt någon annanstans i miljontals år för att sedan ta sig in i Loch Ness då isen som täckte dalen försvann.

Forskare har tagit prover av botten där de i detalj kan kartlägga sjöns historia – exempelvis ett radioaktivt skikt från tiden efter Tjernobylkatastrofen – och det finns inga tecken på att saltvatten någonsin har trängt in i Loch Ness.

Hur den simmande dinosaurien skulle ha hittat dit är alltså höljt i dunkel. Dessutom var plesiosaurus kallblodig, så sjön som håller en konstant vattentemperatur av 5,5 grader skulle vara alltför kall.

Andra förklaringar har varit enorma karpar, som inte förekommer naturligt i Skottland men som har synts i brittiska farvatten. Fiskarna kan bli upp till fem meter. Enligt en annan teori är Nessie en stör.

Men kanske behöver förklaringen till det mystiska odjuret inte vara jättedjur som knappast kan gömma sig i århundraden.

Föremålen på många av de oskarpa fotona skulle mycket väl kunna vara mindre djur som uttrar, eller exempelvis trädstammar och annan drivved. Flera av de foton som föreställer vågor och svallvågor kan dessutom förklaras med att den avlånga sjön har unika ytförhållanden.

Eftersom det aldrig har hittats några fysiska bevis eller tagits några entydiga bilder av Nessie, och efter-som den största sonarundersökningen gav ett ne-ga-tivt resultat, är nog den mest troliga förklaringen att Nessie är en kombination av överdrifter, önske-tänkande och medvetna bluffar.

Inget konkret tyder på att det bor en jättebest i den skotska sjön.

©

Historiens största gåtor

Denna artikel kommer från bokserien ”Historiens största gåtor”. Varje band går på djupet med mysterier kring allt från tempelriddarna till nazisternas ockulta värld.

Se mer på: www.varldenshistoria.se/gåtor