Nordens dåliga samvete

På 1960-talet hoppades läkare runtom i världen att det psykedeliska preparatet LSD skulle kunna användas för att bota psykiska sjukdomar. Ingenstans utfördes emellertid experimenten på ett mer okontrollerat vis än på Frederiksbergs sjukhus i Danmark.

Vid andra medicinska studier med LSD skrev försökspersonerna under på att de ville delta och fick därefter gå i terapi för att bearbeta sina upplevelser. Så gick det inte till på Frederiksbergs sjukhus. Där fick försökspersonerna bara ett glas vatten spetsat med LSD och lämnades sedan i en källarlokal, i vissa fall fastspända. Dosen var dessutom upp till tio gånger högre än i liknande experiment på andra platser.

De flesta försökspersonerna hade inte några allvarliga psykiska besvär, utan led av allt från ångest, stamning, trötthet till nervsvaghet. Vissa var homosexuella, vilket vid tidpunkten ansågs vara en psykisk sjukdom.

Experimenten var psykiskt nedbrytande. Många av försökspersonerna blev missbrukare eller begick självmord. Mellan 400 och 500 patienter fick LSD på Frederiksbergs sjukhus, av vilka den yngsta var endast 15 år gammal. År 1986 fick 154 av de överlevande försökspersonerna ekonomisk kompensation för de övergrepp de utsatts för.

Under första hälften av 1900-talet var läkare, politiker och opinionsbildare i Norden väldigt intresserade av eugenik. Tron på att samhället skulle kunna förbättra invånarnas arvsmassa genom att sterilisera personer med oönskade egenskaper ledde till att eugeniken praktiserades i verkligheten.

I synnerhet politiker i Sverige såg tvångssterilisering som ett undermedel, som kunde användas mot ”biologiskt mindervärdiga”, som det stod att läsa i en statlig utredning år 1929. Medan detta i andra länder oftast gick ut över ”sinnesslöa individer”, riktade Sverige sökljuset mot en hel etnisk minoritet: romerna.

Romerna betraktades som ett samhällsfördärvligt element, som staten gärna ville bli av med. Politikerna beslöt därför att använda sig av tvångssterilisering för att säkerställa att de med tiden skulle ”dö ut”.

Av en befolkningsgrupp om cirka 8 000 romer steriliserades officiellt omkring 700 av den svenska staten under åren 1934–1976, men historikerna tror att mörkertalet är stort.

Från år 2014 genomförde den finländska regeringen en stor undersökning av förhållandena inom landets barnomsorg under åren 1937–1983. Efter två år förelåg ett skrämmande resultat.

Alla de 299 intervjuade personerna hade utsatts för bristande omsorg, våld, psykiska trakasserier eller sexuella övergrepp. Barnen hade inte blivit avklädda, utan deras kläder hade närmast slitits av från kroppen. Felnäring var vanligt förekommande, så många av barnen hade både fysiska och psykiska skador.

Därtill kom direkt misshandel. Många hade dagligen utsatts för aga, hotelser, förödmjukelser och förlöjliganden.

För de barn som hade placerats hos fosterfamiljer var bilden den samma. Studien visade att samhällets kontroll av familjerna hade varit praktiskt taget obefintlig.

Efter det att slutsatsen offentliggjorts fick samtliga offer för den närmast systematiska barnmisshandeln en officiell ursäkt av den finländska regeringen. Under den här perioden placerades i runda tal 150 000 barn på barnhem eller hos fosterfamiljer.

År 1905 blev Norge självständigt efter 500 år i en oönskad union med först Danmark och sedan Sverige. I den unga nationen slogs det fast att Norge var till för norrmän, trots att det fanns en stor samisk befolkning i landet. Faktum var att samerna i de nordliga delarna av landet utgjorde en majoritet.

Stortinget, den norska riksdagen, stiftade flera lagar som riktades specifikt mot samerna. Syftet med lagarna var att assimilera samerna och motverka deras kulturella särart. Tusentals samer tvångsförflyttades från sina förfäders land för att etniska norrmän skulle kunna bruka jorden. Staten införde till och med en begränsning av hur stora hus samerna fick lov att bygga, och på vissa håll fanns det krav på att kunna tala perfekt norska för att få äga mark. Därutöver drevs tiotusentals av samernas renar till slakt. Enligt politikerna fanns det dels inte plats för djuren, dels förstörde de för bönderna.

Norrmännen var inte ensamma om att begå övergrepp mot samer. Även i Sverige och Finland stiftades diskriminerande lagar i början av 1900-talet, men förföljelserna var inte lika omfattande som i Norge.

Under åren 1923–1961 fanns det en särskild anstalt för kvinnor på den danska ön Sprogø, som ligger mitt i Stora Bält. Där skulle ”moraliskt defekta” kvinnor botas från sina samhällsfarliga sjukdomar. I själva verket hade kvinnorna bara fallit offer för den rådande samhällsmoralen.

Kvinnor riskerade att skickas till Sprogø om de till exempel tiggde, stal, inte hade en fast adress eller var ”sexuellt lössläppta”, det vill säga hade utomäktenskapligt sex eller fler än en partner. På den isolerade ön kunde de inte längre skada samhället med sitt omoraliska uppförande.

Flickhemmet var inte något fängelse – det betraktades som en behandlingsanstalt – men i praktiken kunde flickorna inte ta sig därifrån, och vistelsen var inte tidsbegränsad. För att se till att kvinnorna inte kunde föra vidare sina dåliga gener tvångssteriliserades en stor andel av dem.

Under åren 1911–1961 hade Sprogøanstalten en manlig motsvarighet på Livø i Limfjorden. Sammanlagt placerades omkring 500 kvinnor och 740 män på de båda anstalterna.

På 1930-talet plågades Sveriges befolkning av dålig tandhygien. Inför utsikterna till svindlande höga tandvårdskostnader började myndigheterna leta efter en förebyggande lösning.

Det första steget var att komma fram till vad det var som orsakade karies. Misstanken riktades mot socker och godis. För att genomföra en kontrollerad studie valdes anstalten Vipeholm i Lund för ”sinnesslöa” (personer med funktionsnedsättningar) som en lämplig plats för experimentet.

Mellan åren 1945 och 1955 lades patienternas kost om till en sockerstinn diet – utan deras samtycke. Vissa fick klibbigt bröd med tillsatt socker, andra massor av choklad. I samarbete med godistillverkare utvecklades till och med en så kallad Vipeholmstoffee, en särskilt klibbig kola med extra socker som var gjord för att sätta sig mellan tänderna.

Resultatet var entydigt. Socker orsakade karies – patienternas tänder hade blivit helt förstörda. Försöket gav viktiga kunskaper om tandvård, men ingen vet hur patienterna upplevde experimentet. De tillfrågades aldrig.

Fram till och med år 1917 var Finland ett storhertigdöme som styrdes av den ryske tsaren. Efter den bolsjevikiska revolutionen i Ryssland år 1918 blev finländarna slutligen självständiga, men i det maktvakuum som uppstod utbröt ett inbördeskrig mellan ”röda” (socialisterna) och ”vita” (de konservativa).

Totalt samlade de konservativa omkring 80 000 finländska socialister i fångläger, som kan beskrivas som rena helvetet på jorden. Omkring 5 000 personer avrättades inom loppet av bara några månader. Kvinnor och barn ända ner till nio år dödades också.

När de vita hade vunnit inbördeskriget fick de röda sitta kvar i fångenskap. I lägren fanns det nästan ingen mat och hygienen var så dålig att internerna dog av dysenteri och smittkoppor. När spanska sjukan nådde Finland härjade även den i lägren.

Värst drabbat var lägret Dragsvik, där det i genomsnitt dog 30 människor om dagen under sommaren 1918. Totalt dog 12 000–14 000 fångar i lägren i Finland.

I många år försökte den finländska staten dölja dessa ohyggligheter. Först år 1973 betalades det ut ersättning till de överlevande.

Efter andra världskriget intensifierade Danmark sin strävan att göra Grönland till ett ”civiliserat samhälle”. I syfte att utbilda en ny generation beslutsfattare hämtade den danska staten på försök 22 grönländska barn i åldrarna sex till sju år till Danmark.

Under ett och ett halvt år skulle barnen få lära sig danska och stifta bekantskap med den danska kulturen. Sedan skulle de återvända till Grönland för att ”bygga broar” till det danska samhället.

Den ursprungliga tanken var att använda föräldralösa barn, men eftersom de ansvariga bara hittade sex användbara barn utökades rekryteringsunderlaget till att även innefatta barn till ensamstående föräldrar. I många fall visste inte föräldrarna vad de gick med på, och flera av dem såg aldrig till sina barn igen.

De 22 barnen placerades hos fosterfamiljer i Danmark. Sex av dem adopterades och återvände aldrig till Grönland. De som gjorde det fick gå i dansk skola, eftersom de hade glömt sitt modersmål.

I Danmark glömdes experimentet snart bort, men det kom att prägla barnen, som varken kände sig hemma i Danmark eller på Grönland. Hälften av dem blev missbrukare och led av psykisk ohälsa. År 2021 stämde sex av de grönländska barnen den danska staten. Processen slutade med förlikning, där de kompenserades med 250 000 kronor vardera.

Under andra världskriget dog omkring 13 000 sovjetiska krigsfångar i Norge medan de utförde slavarbete åt den tyska ockupationsmakten. Soldaterna begravdes på flera platser runtom i landet, men under kalla kriget befarade den norska regeringen att de döda kropparna skulle kunna ge sovjetiska spioner en ursäkt för att resa runt i landet under förevändningen att de var där för att besöka gravplatser.

Det ledde år 1951 till den så kallade Operation Asfalt. Kvarlevorna av tusentals soldater grävdes upp och transporterades till en massgrav på ön Tjøtta i Nordnorge. Den officiella förklaringen var att de gamla gravarna var i dåligt skick, men i själva verket vältes eller till och med sprängdes de ursprungliga minnesmärkena. Skelett- och likdelar skyfflades över i papperssäckar och det gjordes inga försök att identifiera soldaterna.

”Vi fyllde säckar med likdelar. Det stack upp benfragment överallt. Liken var fulla av maskar och stanken var hemsk”, berättade en av sjömännen som stod för transporten.

Massuppgrävningen ledde även till en diplomatisk kris med Sovjetunionen.