Bara 9 släkter har styrt Norden

Hade inte kontroll

1200-talet, då själva företeelsen kungligt styre hade hunnit bli väl etablerad i Norden. Under Haralds tid hade ingen nordisk kung kontroll över ”länder” eller ”stater” i modern bemärkelse.

Harald Blåtand var son till Gorm den gamle och berömmer sig på den välkända Jellingestenen av att han ”vann sig hela Danmark och Norge och gjorde danerna kristna”.

Ända sedan dess har det danska kungahusets band till Gorms ätt bevarats även om man ofta tvingats gå långt tillbaka för att hitta sådana kopplingar till tronföljaren.

##

Släktfejd i Sverige

Sagorna berättar också om kungar i områden som i dag ingår i Sverige – Erik Segersäll, Olof Skötkonung och några till.

Inge den äldre erkändes som kung i Götalandskapen om­kring 1080 och var även den förste svenske kung som hade brevkontakt med påven i Rom.

Efter en långvarig kamp mellan de sver­kerska och erikska ätterna fick Sve­rige sin förste krönte kung i Erik Knuts­son år 1210. I slutet av 1300-talet samlade Margareta I Norden i en union som grundades i staden Kalmar, även om den kom att styras från Köpenhamn.

Under det följande seklet varierade dock unionskungarnas inflytande över Norge och Sverige en hel del.

Här presenterar vi i tur och ordning de nio kungaätter som styrt Nordens länder under merparten av de cirka tusen år de existerat

1. Gormsläkten: Grep makten efter brytning med Norge

Styrde i Danmark 934–1412 (samt i Kalmarunionen)

Kända regenter: Valdemar Atterdag, Margareta I

Denna mycket långlivade danska ätt kallas även Jellingdynastin. År 1047 grep Sven Estridsen, som var dotterson till till Harald Blåtands son Sven Tveskägg, makten i landet.

Han hade utsetts av Norges kung Magnus­ den gode till jarl av Danmark men bröt med honom och lät sig själv väljas till kung. Detta ledde till ett långvarigt krig med Norge, där Estridsson fick svenskt stöd.

Valdemar Atterdag uppfostrades i Tyskland efter att hans far Kristoffer fördrivits från tronen. År 1340 återtog han makten i Danmark.

I Sverige är han framförallt känd för sin brandskattning av Visby år 1361 och i egenskap av far till Margareta, som skulle bli den första regenten över den nordiska union som bestod mellan 1397 och 1520.

2. Bjälboätten: Jarlen överlät riket till sina söner

Styrde i Sverige 1248–1364 (samt i Norge 1319–80)

Kända regenter: Birger jarl, Magnus Ladulås, Magnus Eriksson

Bjälboätten är uppkallad efter släktens stamgods i Östergötland. Den förste av denna ätt som grep makten i Sverige var Birger Magnusson som utsågs till jarl av den unge kung Erik och blev Sveriges egentlige styresman.

Han grundade även Stockholm och det var också under jarlens tid som Finland på allvar började bli en del av Sverige. Två av Birger jarls söner, Valdemar och Magnus, blev kungar. I nästa generation utbröt en bitter maktkamp mellan kung Birger och hans bröder Erik och Valdemar.

Hertig Eriks son Magnus blev ättens siste man på tronen. Efter en lång regeringstid, präglad av kors­tåg och pest, avsattes han 1364 när landets stormän valde Albrekt av Mecklenburg till ny kung.

3. Pfalzisk-Neumarktska ätten: Importerade kungar styrde unionen

Styrde i Kalmarunionen 1396–1448

Kända regenter: Erik av Pommern, Kristoffer av Bayern

Erik av Pommern härstammade från en slavisk härskarätt och hette ur­sprung­­li­gen Bogislav. Erik fick han heta när han vid sex års ålder adopterades av Danmarks drottning Margareta, vars son Olof plötsligt avlidit.

14 år gammal kröntes han 1396 till kung av Danmark och Sverige men han fick vänta tills hans adoptivmor dog år 1412 innan han kunde regera självständigt.

Eriks övergripande mål var att stärka den nordiska unionens ställning gen­temot det tyska stadsförbundet Hansan. Det ledde till ett långt och utarmande krig som gjorde honom impopulär, bland annat i Sverige där ett uppror mot honom startades av Engelbrekt Engelbrektsson.

Missnöjet med Erik av Pommerns regering spred sig till Norge och Danmark och till sist avsattes han och efterträddes av sin systerson Kristoffer av Bayern. Denne kom att bli den siste kungen av den kort­livade pfalzisk-neu­marktska ätten.

4. Oldenburgske ätten: Regerade i ständig kamp med Sverige

Styrde i Danmark 1448–1863 (samt i Kalmarunionen till 1523)

Kända regenter: Kristian II, Kristian IV

Oldenburg är namnet på en liten tysk stad. Från denna här­stam­mar huset Oldenburg som har levererat kungar till Danmark, Sverige, Norge, Ryssland och Grekland.

Den förste oldenburgske kungen av Danmark var Kristian I som var ättling till den danske 1200-talskungen Erik Klipping och efter Kristoffer av Bayerns död valdes till kung av det danska riks­rå­det.

Han härskade även över Kalmarunionen som alltjämt bestod av Dan­mark, Norge och Sverige. Men för­hållandet till de svenska undersåtar­na för­sämrades och när kungen ökade skatte­trycket var upproret ett fak­tum.

Till slut besegrades Kristians trupper i slaget vid Brunkeberg 1471 och unionen verkade vara nära att upplösas.

Hans sonson Kristian II drog i krig för att stärka sitt grepp om Sverige och lyckades, om än högst tillfälligt, genom att i samband med sin kröning i Stockholm år 1520 ställa till med blodbad på motståndarna till unionen.

Detta beredde vägen för Gustav Eriksson Vasas revolt som gjorde det möjligt för honom att slutligen klippa Sveriges band med Danmark.

Bland senare oldenburgska kungar kan nämnas Kristian IV, som försökte etablera Danmark som europeisk stormakt, bland annat genom att ge sig in i den omfattande europeiska konflikt som senare blev känd som trettioåriga kriget vilket ledde till ett stort misslyckande och ekonomisk kris.

Men han var också en stor byggherre och flera av hans skapelser som Rosenborgs slott, Holmens kyrka och Rundetårn kan fortfarande be­skådas i Köpenhamn. Under ättens tid vid makten förlorades flera krig och stora landområden till Sverige.

År 1665 lyckades kung Fredrik III genomdriva det kungliga enväldet, som sedan utövades i Danmark ända till 1848.

5. Vasaätten: Skapade en centralstyrd svensk stormakt

Styrde i Sverige 1523–1654

Kända regenter: Gustav Vasa, Gustav II Adolf, Kristina

Ätten Sture hade varit drivande i motståndet mot unionen med Danmark/Norge. När Kristian II låtit halshugga sturarna och deras anhängare ställde sig den unge Gustav Eriksson Vasa i spetsen för ett framgångsrikt uppror mot danskarna.

1523 lät han sig väljas till kung och under Vasas långa regeringstid började Sverige ta form med centraliserad byråkrati, effektivt skatte­väsen och protestantisk statsreligion.

Så småningom byggdes en stående armé upp som Vasas­ sonson Gustav II Adolf använde sig av när han gav sig in i trettio­åriga kriget.

Han hann bli hyllad som Lejonet från Norden av sina protestantiska bundsförvanter innan han stupade vid Lützen 1632. Regeringsmakten togs då över av förmyndarna till kungens sexåriga dotter Kristina.

Kristina uppfostrades som tronföljare och fick en för kvinnor osedvanlig bildning. Men det är uppenbart att hon som kvinna hade en ganska svår situation, eftersom det betraktades som självklart att hon skulle gifta sig och se till att ätten fortlevde.

Men hon vägrade ingå äkten­­­skap, och utveck­la­de med tiden ett starkt religiöst intresse som drog henne mot katolicismen – en otänkbarhet i tidens strikt lutheranska Sverige.

Därför abdikerade hon 1654 till förmån för sin kusin Karl Gustav. Kristina levde resten av sitt liv utomlands, främst i Rom. I och med hennes tron­avsägelse var Vasa­ättens tid över.

6. Huset Pfalz: Krigarkungarnas stormakt

Styrde i Sverige 1654–1720

Kända regenter: Karl X, Karl XII

Karl X Gustav som efterträdde sin kusin Kristina på Sveriges tron, hade faktiskt vasablod i ådrorna.

Hans mor Katarina var dotter till Karl IX medan fadern Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken härstammade från ett av Europas äldsta furstehus, ätten Wittelsbach med anor tillbaka till Karl den store.

Karl X Gustavs regering utmärktes av tämligen oavbrutet krigande med arvfienderna Polen och Danmark. 1658 tvingade hans anfall över bälten Danmark att ge upp Skåne, Halland och Blekinge.

Den mest namnkunnige av Pfalzättens­ kungar var Karl XII, som tillbringade en mycket stor del av sin re­ge­ringstid utomlands under oavlåtligt krigan­de, vilket medförde att Sverige åderläts på både vapenföra män och pengar.

Den sista pfalziska regenten var en kvinna, Ulrika Eleonora, syster till kungen som stupat 1718. Hon re­ge­rade bara i drygt ett år innan hon överlät kronan till sin man, Fredrik av Hessen, som i sin tur dog barnlös och lämnade plats för ytterligare en ny kungaätt.

7. Huset Holstein-Gottorp: Rysk tsarinna valde Sveriges nya kungaätt

Styrde i Sverige 1743–1818

Kända regenter: Gustav III, Gustav IV Adolf

Valet av tronföljare efter den barnlöse Fredrik I var ingen renodlat svensk ange­lägenhet. Det krig mot Ryssland som startats av det regerande hattpartiet 1741 slutade illa för Sverige.

Den ryska tsarinnan Elisabet avstod från att annektera Finland på villkor att en släkting till henne skulle utses till kronprins. Han hette Adolf Fredrik och var furstebiskop av Lübeck. Den utvalde hörde till ätten Holstein-Gottorp, en gren av huset

Oldenburg, som nu åter kom på Sveriges tron när kung Fredrik avlidit 1751. Han gifte sig med Lovisa Ulrika, en syster till Preussens kung Fredrik den store, och de fick i sinom tid sonen Gustav, som uppfostrades till tronföljare.

Gustav III besteg tronen 1771 och visade genast ett stort intresse för kultur i alla dess former. Han sympatiserade med många av upplysningens idéer – men inte alla.

Gustav III:s förhållande till den svenska adeln försämrades gradvis under hans regering för att nå en bottennotering när han genomdrev sin Förenings- och säkerhetsakt vid riksdagen 1789.

Den gjorde honom i praktiken enväldig. Kung Gustavs i huvudsak misslyckade krig mot Ryssland ökade inte heller hans popularitet, och 1792 mördades han av sammansvurna motståndare.

Hans son i äktenskapet med den danska prinsessan Sofia Magdalena efterträdde fadern 1796, då han nått myndig ålder och regerade under namnet Gustav IV Adolf.

Men också han blev tvungen att lämna sitt ämbete i för­tid efter ännu ett misslyckat krig mot Ryss­land där Sverige definitivt gick miste om Finland.

Gustav IV Adolf avsattes 1809 och tillbringade resten av sitt liv i exil. Hans farbror, hertig Karl, tog över regeringen och utropades till kung. Men också han var barnlös och ovissheten var stor om hur tronföljden skulle säkras.

8. Huset Bernadotte: Revolutionär general blev konservativ kung

På Sveriges tron sedan 1818

Kända regenter: Karl XIV Johan, Gustaf V

Från Frankrike kom han, den nye tronföljaren. Namnet var Jean Baptiste Bernadotte. Av enkelt sydfranskt ursprung, buren av revolutionen till en position som marskalk i Napoleons armé, fick han ett lika oväntat som välkommet erbjudande att bli Sveriges tronföljare.

År 1818 avled Karl XIII och sedan dess har sju regenter av ätten Bernadotte suttit på Sveriges tron.

Under Bernadotternas tid har kungamakten undergått stora förändringar, från Karl XIV Johans tämligen självrådiga och konservativa styre till dagens huvudsakligen symboliska och representativa funktion.

Den siste Berna­dotten som på allvar försökte på­verka politiken var Gustaf V, som i ett tal på borggården vid Stockholms slott år 1914 med kunglig pondus krävde mer pengar till svenska försvaret.

9. Schleswig-Holstein-Sönderborg-Glücksburgska ätten

På Danmarks tron sedan 1863

På Norges tron sedan 1905

Kända regenter: Kristian IX, Haakon VII

Huset Glücksburg är en sidolinje till huset Oldenburg, uppkallad efter­ slottet och staden Glücksburg i norra Tyskland.

Där­ifrån härstammar de nuvarande danska och norska kunga­ätterna. Sonen till hertig Wilhelm av Schleswig-Holstein­-Glücksburg som både på faderns och moderns sida härstammade från det danska kungahuset gifte sig 1842 med en systerdotter till kung Kristian VIII av Danmark.

1863 blev han kung under namnet Kristian IX. Hans son Vilhelm blev kung av Grekland och två döttrar, Dagmar och Alexandra, var gifta med ryske tsaren Alexander III respektive Storbritanniens kung Edvard VII vilket gav Kristian IX namnet ”Europas svärfar”.

Prins Carl, en sonson till Kristian IX, valdes till Norges kung efter upp­lösningen av unionen med Sverige år 1905 under namnet Håkon VII.

Han var bror till kung Kristian X av Dan­mark, tillhörde en gren av huset Oldenburg och hade alltså rötter långt tillbaka i den nordiska historien samt var besläktad med det sven­ska kungahuset.

Håkon VII kom att regera länge och blev särskilt älskad för sina heroiska insatser under den tyska ockupationen under andra världskriget.

Han efter­träddes av sin son Olav, som avled 1991 för att i sin tur efter­trädas av Harald V. Samma ätt sitter allt­jämt på Danmarks tron, nu personifierad av drottning Marg­rethe, landets andra kvinnliga regent.