År 1526 satte en grupp förskräckta afrikaner fötterna på främmande mark.
Efter flera fasansfulla månader på Atlanten hade de anlänt till en portugisisk koloni i Brasilien – de första svarta slavar som transporterats direkt från Afrika till Nya världen ombord på ett slavskepp.
Spanska conquistadorer hade visserligen tagit med sig ett fåtal svarta slavar över Atlanten vid tidigare tillfällen, men den organiserade transatlantiska slavhandeln inleddes först när den spanske kungen Karl I år 1518 utfärdade en förordning som tillät att slavar fraktades direkt från Afrika.
Den spanska slavhandeln började i liten skala med fartyg som förde 20–40 slavar till Nya världen. Det var det portugisiska slavskeppet år 1526 som inledde den period, då européerna under de följande århundradena skickade cirka tolv miljoner afrikanska män, kvinnor och barn till ett liv som slavar på andra sidan Atlanten.
De afrikanska slavarna utnyttjades på framför allt plantagerna, där de bland annat slet med att odla och skörda sockerrör.
Brasilien var en slavstat
Mer än fem miljoner av de kedjade afrikanerna slutade sina dagar i Brasilien, som blev det land som hämtade flest slavar från Afrika.
De allra flesta av de afrikaner som hamnade i Brasilien fick ett hårt liv på plantager, där de odlade sockerrör, kaffe, kakao och tobak åt Europa – ett oerhört slitsamt arbete, som krävde många liv.
Trots århundraden av slavarbete frodades afrikansk musik, dans och religion på plantagerna. Med tiden uppstod de hybridkulturer och traditioner som kännetecknar Brasilien i dag.
Slavarbetet utgjorde den ekonomiska grundvalen i det brasilianska samhället, och landet blev därför det sista i Nord- och Sydamerika som avskaffade slaveriet. Det skedde först 1888.