När bonden fick aga sin häst
Länge var det fritt fram att behandla sina djur hur som helst. Den första lag som förbjöd misshandel av kreatur kom 1857. Men var synen på djur annorlunda förr?
Det var en kall januarieftermiddag år 1861. Bonden Andersson i Lillvik hade äntligen lastat färdigt ett lass med kvistar från sommarens lövtäkt och nu återstod bara körningen hem till stugvärmen. Hans två stutar, som ännu inte var ordentligt inkörda, fick ekipaget i rörelse och allt gick bra ända tills de skulle upp på vägen som kantades av stora snödrivor.
Stutarna började krångla och den ena fick en skackel vrängd över ryggen så att den fällde sig själv. I stundens uppvällande ilska glömde Andersson kylan och började slå stuten i huvudet för att få den att resa sig.
Samtidigt stod den unga Maja Jönsdotter i fönstret i föräldrarnas torp som löd under Lillvik. Hon led svårt med djuren och gråtande av vånda vankade hon av och an innan hon bestämde sig för att agera. Andersson var ju hennes husbonde, men avskyn mot den pågående misshandeln tog till slut överhanden.
Hon gick ut på vägen och bad den nu rasande Andersson att skona sina djur, varvid denne svarade ”åt helvete med dig tjäring ty det är mina kreatur”, vilket åföljdes av ett hot om stryk. Dagen därpå återvände Maja till platsen, där blod och gödsel vittnade om misshandeln. Hon bestämde sig för att anmäla händelsen.
Sörgårdsidyll lyfts fram
I dag dominerar två perspektiv på hur vi ser på djur och djurhållning i det äldre svenska bondesamhället. Enligt det första, i efterhand präglat av flera folkkära barnboksförfattare, behandlades djuren med omtanke och respekt, i kontrast till industrisamhällets köttfabriker. I Sörgårdsidyllen fanns en självklar och oproblematisk närhet mellan människa och husdjur som vi saknar i dag.
Enligt det andra synsättet hade djuren det tvärtom mycket sämre förr där de stod instängda i mörka smutsiga ladugårdar hela vintern.
Vilket perspektiv ligger egentligen närmast sanningen?
Den första lagen om djurmisshandel kom 1857.
Första motionen om djurmisshandel
Den första motionen om att olagliggöra djurmisshandel inkom till riksdagen 1844 och var författad av adelsmannen Nicolaus Roos. Roos menade att det behövdes en lag för att skona djur – särskilt hästar – från främst de lägre klassernas grymma behandling. Även om det fanns undantag så kunde man förutsätta att de bildade klasserna hyste så mycket känsla för djur att de inte skulle plåga dem, menade Roos.
MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV
Efter att ha malts i byråkratins kvarnar avslogs dock motionen. Behovet av att med våld tillrättavisa vissa djur ansågs för stort – det var omöjligt att lagstifta om ”den olika stränghet, hvarmed serskilda djur måste behandlas för att bringas till lydnad”.
Frågan var emellertid väckt och när den första lagen mot misshandel av lantbrukets djur slutligen antogs 1857 hade den föregåtts av flitigt debatterande. Bland annat hade utredare noterat att de flesta grannländer redan hade infogat djurskydd i lagen. Sverige var alltså inte en föregångare i detta avseende.
Husdjuren till för människan
Under hösten 1856 hade inte mindre än sex motioner lagts fram i riksdagen, varav fyra kom från bondeståndet och en vardera från adeln och prästerskapet. Alla hade gemensamt att de på olika sätt, till exempel vid exemplifiering av djurmisshandel, fokuserade på dragdjur och i synnerhet hästar. Det är dock viktigt att se att det inte var djurens egenvärde som betonades av de tidigaste djurskyddsivrarna.
Att hästar, kor och andra husdjur i grunden var människans tjänare ansågs självklart. Därmed var den senares behov alltid överordnat. En sådan djursyn kan beskrivas som instrumentell, i bemärkelsen att djurmisshandel kunde rättfärdigas eftersom produktionens syften alltid var överordnad djurens välbefinnande. Om ett djur inte uppförde sig enligt människans önskan förtjänade det tillrättavisning.
Vad djurvännerna pläderade för var att husbondeväldet måste brukas med förnuft, så att ingen slog eller svälte sina djur i onödan.
Var livet på 1800-talets bondgårdar lika idylliskt som på Ljusbodarnas fäbodar
i Dalarna? Det är inte självklart. Dock levde man närmare djuren då än man gör i dag.
Förbud mot misshandel av vilda djur
I femtio år, mellan 1857 och 1907 behöll lagen mot djurmisshandel samma formulering: att det var straffbart att "med uppenbar grymhet" misshandla egna eller andras djur. 1890 justerades det maximala bötesbeloppet upp till 500 kronor och 1900 tillkom möjligheten att utdöma fängelsestraff på upp till sex månader.
1907 omformulerades lagen så att benämningen ”egna eller andras djur” ersattes med endast ”djur” vilket innebar att även vilda djur för första gången kom att omfattas. Detta ska ses i ljuset av ett uppvärderande av naturen kring sekelskiftet 1900, då både intresset för och kunskapen om vilda djur ökade. I ett bryskt uppvaknande hade svenskarna blivit medvetna om att vissa djurarter höll på att bli utrotade.
1921 skedde en mer omfattande omstöpning av lagen vilken också den föregicks av flitigt debatterande. Såväl djurskyddsvänner som vissa poliser, veterinärer och jurister menade att den nuvarande skrivningen om uppenbar grymhet var för trubbig. Den gjorde att bönder som vanemässigt misskötte sina djur gick fria, eller kom undan med böter.
Lagen omformulerades därför så att även ”undermålig skötsel” blev straffbart. Dessutom tillkom rätten att omhänderta vanvårdade djur.
Häradsrätterna dömde vid djurmisshandel
Lagstiftningen verkar tidigt ha förankrats i folks medvetande, vilket fallet med de misshandlade stutarna 1861 vittnar om. Dylika djurplågerifall på landsbygden hanterades av häradsrätterna och kan följas genom de domböcker som i dag förvaras i landsarkiven.
I Maja Jönsdotters fall finns en särskilt detaljerad beskrivning, inte bara av händelseförloppet utan även av flickans känslor. Maja gjorde en anmälan i form av ett brev, vilket tillsammans med hennes muntliga vittnesmål utgjorde ett viktigt bevismaterial.
Resultatet blev att bonden Andersson fälldes och fick böta tio riksdaler för att ha visat uppenbar grymhet då han kört med tungt lass samt slagit stuten. Torpardotterns avsky för djurmisshandeln vägde alltså tyngre än att hon var socialt underordnad mannen hon drog inför tinget. Hon kunde agera i trygg förvissning om att hon hade lagen i ryggen.
Kring sekelskiftet 1900 gjorde folklivsforskare studieresor på den svenska landsbygden. Nils Keyland var med när en gris försågs med en så kallad grissula, som skulle hindra rymning.
Underkände bondens försvar
Ett annat intressant fall gäller bonden Blid i Östergötland, som 1862 åtalades för att ha slagit sina svältfödda dragare. I ett brev till rätten försvarade Blid sig utifrån två punkter. För det första hänvisade han till hårda skatter och plikter under det gods till vilket hans gård hörde och för det andra åberopade han rätten att tillbörligt aga vanartiga djur.
Domstolen betänkte Blids försvar, men underkände det därefter. Bonden hade gått för hårt fram – han hade överskridit gränsen för vad som ansågs som tillbörlig aga. Böter utdömdes för djurmisshandel.
Fallet är ett exempel på det kontraktsförhållande som ansågs existera mellan människa och husdjur och som påminde om det mellan husbonde och tjänstefolk. Att inte uppfylla sin del av kontraktet kunde bli kännbart – ett djur riskerade fysisk bestraffning medan dess husbonde, om han gick över gränsen, kunde bli dömd för misshandel.
Forskare som har jämfört rättegångsprotokoll i djurmisshandelsmål från 1800-talets mitt och 1920-talet ser inga större skillnader i rättens bedömningar. Trots en omfattande omvandling av jordbrukets villkor under perioden förblev således djursynen utpräglat instrumentell, åtminstone i lagens ögon.
Folklivsforskare intervjuade bönder
Nationalromantiska strömningar kring sekelskiftet 1900 väckte ett nostalgiskt intresse för allmogesamhällets liv och traditioner. Folklivsforskare skickades ut på fältet med enkäter och intervjublock i syfte att samla berättelser från det hotade livet på landsbygden. Detta källmaterial, förvarat bland annat i Nordiska museet, har sedan använts flitigt av forskningen. Att det kan uppstå problem när svunna tider betraktas genom senare epokers glasögon ser vi inte minst när det gäller djurskyddet.
På 1920-talet besvarade den till åren komne bonden Albert Berntsson Nordiska museets frågelista om sin barndom. När han ombads att allmänt beskriva hur ladugårdarna såg ut gav han en på samma gång otvungen som detaljerad beskrivning av kornas vardag.
Berntsson skriver att djuren fram till 1800-talets slut vanligtvis stod i bås med huvudena vända mot väggen på var sida om en mittgång. Detta fick som följd att djuren blev understimulerade, fick dålig matlust och istället för att äta spred fodret i spiltorna så att det till slut hamnade under deras bakända.
Torka och brist på bete under sommaren ledde till att korna ibland var mycket magra när de togs in i ladugården för vintern. Bild ur boken Svensk allmogekonst från 1919.
När Berntsson jämförde med 1920-talets ladugårdar, där korna står med huvudena vända mot en fodergång och äter från ett gemensamt foderbord, menade han att korna fick bättre matlust när de måste kivas om maten. ”Nu” var alltså bättre än ”då”.
Svältfödning och foderbrist
Men när Berntsson längre fram i enkäten ombads besvara en fråga om vinterutfodring förr, berättade han att kreaturen utfodrades utomhus så länge betet räckte för att därefter stallas över vintern. När vinterfodret var slut tog man till takhalmen varefter djuren släpptes ut, oavsett om det fanns bete. Enligt Berntsson var djuren då ofta så svaga att de inte orkade stå.
Beskrivningar av svältfödning och foderbrist är vanligt förekommande och ofta likartat formulerade. Men Berntsson motsade ju faktiskt sig själv när han å ena sidan beskrev djur med dålig matlust som inte åt den mat som bjöds och å andra sidan svältfödda djur villiga att äta vad som helst. Kan det vara så att han lät sin bild av ett bättre ”nu” prägla bilden av ett sämre ”då”?
Den som synar uppteckningar från den här tiden hittar faktiskt få exempel där folk med egna ögon sett de extrema exempel på en svältfödning som de känner till förekommer hos andra. Slutsatsen kan dras att även om svältfödning förekom var det ovanligt, samt att det ansågs vara skamligt och inget som en djurhållare ville förknippas med.
Ritualer och tabun kring slakt
Slakten var ett omdiskuterat ämne från mitten av 1800-talet och framåt. I dagens djurrättsdiskussion och livsmedelsdebatt har det blivit extremt laddat och ofta möts man av föreställningen att människor i det gamla bondesamhället hade ett annat förhållningssätt till slakt och inte berördes av den på samma sätt som vi gör i dag.
Men att folk upplevde djurslakt på nära håll betydde inte automatiskt att de var eller blev mer okänsliga. I arkiven finns flera uppteckningar som vittnar om att slakt upplevdes som skrämmande och att djurens blickar, skrik och ångest berörde. Olika ritualer och tabun kring slakt, till exempel att hålla barn och gravida undan, kan därför ses som medel för att hantera ångesten inför att döda en annan varelse.
Slaktmask och stutafängsel. Stutafängslet sattes om oxens framben för att den inte skulle gå för fort.
Kvinnoförening slogs för slaktmask
År 1886 gav Svenska allmänna qvinnoföreningen till djurens skydd ut en skrift där man pläderade för användandet av slaktmask. Författaren beskriver slakten i termer av ett omoraliskt drama: ”Många, som ej varit vittne till dessa skådespel, der okunniga slagtare eller slagterskor med slöa verktyg och ännu slöare sinnen långsamt pina till döds sina hjelplösa offer, kunna derför i lugn förtära t ex en läcker biffstek, tillredd av dessa offers kött.”
Inlägget visar att aktivister vid den här tiden ofta satte sitt hopp till modern teknik och rationalisering för en mer etisk behandling av djuren. Det fanns en genomgående strävan efter att "städa upp" slakten på landsbygden, som idéhistorikern Karin Dirke påpekar i skriften De oskäliga kreaturen!
Så blev det också – både slakt och uppfödning kom i allt högre grad att bedrivas i industriliknande enheter långt borta från all landsbygdsromantik.
Ett exempel på denna utveckling är den svenska grisproduktionens tillväxt under framförallt 1950- och 60-talen, då stora slaktsvinstallar ersatte den gamla typen av svinskötsel med utegrisar och ladugårdsboxar ute på gårdarna. De mindre gårdar som ännu specialiserade sig på uppfödning av grisar sålde dem i späd ålder vidare till stora slaktsvinsproducenter.
Hygienregler för slakt
Med ökad köttkonsumtion växte även kraven på regleringar från hygienisk utgångspunkt och i städer och större tätorter; till exempel i Stockholm infördes redan på 1910-talet köttbesiktnings- och slakthustvång. Det var helt enkelt inte längre tillåtet att slakta djur för försäljning hemma på gårdarna.
En typisk livscykel för en oxe på 1800-talet omfattade tio år. Från år tre till cirka åtta nyttjades den för arbete varefter den såldes vidare, ofta till en herrgård eller annat storjordbruk, för stallning och utfodring under ett till två år varefter den slaktades eller såldes vidare som slaktdjur.
I slutet av livet drevs därför många oxar på en sista vandring som kunde sträcka sig många mil. Oxdrifter gick framförallt från Småland och Västsverige, ofta med slutdestination Stockholm eller Bergslagen. I det sistnämnda var behovet av läderremmar i gruvdriften omfattande.
Fram till slutet av seklet var det dessa före detta dragoxar som stod för huvuddelen av nötköttsproduktionen i Sverige. Därefter, sedan mjölkproduktionen stegrats och oxarnas betydelse som arbetsdjur avtagit, baserades nötköttsproduktionen istället på utgallrade äldre mjölkkor och gödkalvar.
Rackare, flåbuse eller wallackare
Hästar fick i regel betydligt längre liv än nötkreaturen, vilket bland annat kan kopplas till deras begränsade värde som slaktdjur och att ett slags kamratskap ofta tilläts växa fram mellan bonden och hans statusdjur. Att äta hästkött var dessutom starkt skambelagt. Men långtifrån alla hästar åtnjöt en fridfull ålderdom – ofta pressades de till sitt yttersta ända till slutet.
Att kastrera, avliva och flå hästar var en föraktad syssla som utfördes av lågt ansedda personer som många gånger även var bödlarnas biträden. Mest kända är de under benämningen rackare, men alltefter dialekt kunde de även kallas flåbusar, hudavdragare eller wallackare.
Avslutningsvis kan vi konstatera att synen på djur i bondesamhället – precis som i dag – var kluven. I källorna hittar vi många exempel på omotiverad misshandel och vanvård. Men det står också klart att djurmisshandel inte sågs med blida ögon av vare sig lagen eller medborgarna, samt att omtanke om djur inte bestämdes av klasstillhörighet.
De tidiga djurskyddsivrarna fanns till exempel i alla riksdagens stånd. Synen på djur var dock utpräglat instrumentell – produktionens syften var överordnade djurens egenvärde.
Kan vi då, utifrån dagens förhärskande djursyn, klandra den inställning som rådde inom bondesamhället?
Jämna plågor
Historikern Niklas Cserhalmi, som forskat om äldre tiders djuromsorg, har påpekat att länken mellan djur och produktion för de allra flesta människor i dag har brutits. Därigenom har det uppstått en möjlighet att välja förhållningssätt till djuren, och omsorgen om dem, utan att behöva konfronteras med konsekvenserna av valet.
Medan våra husdjur, som hundar och katter, fortsätter att uppvärderas till närmast medmänsklig nivå, accepterar vi den mest instrumentella formen av djursyn som köttindustrin representerar. Dagens djursyn kan därmed ses som antingen rationell eller dubbelmoralistisk på så vis att den tillåter oss att både äta djuren och samtidigt ha dem kvar.
Och om vi ska sammanfatta djurs lidande och situation som helhet utifrån en jämförelse av ”då” och ”nu”, ligger det kanske nära till hands att tala om jämna plågor.
Publicerad i Populär Historia 12/2013