Vampyrer var inte bara fiktion
En dag någon gång under 1600-talet samlades invånarna i det lilla samhället Drawsko i nordvästra Polen på kyrkogården för en begravning. Den döda var en kvinna i trettioårsåldern, och de flesta av de närvarande kände sannolikt henne.
Det var dock långtifrån någon vanlig begravning invånarna hade planerat denna dag. Innan liket sänktes ner i den fuktiga graven pressade en av de närvarande in en liten medaljong med helgonet Benedictus av Nursia i den avlidnas mun, i hopp om att hon skulle bita i metallen – i stället för i de levande.
När liket låg i graven placerade någon annan en vass klinga från en lie över den dödas hals. Om kvinnan försökte resa sig ur graven skulle hon bli halshuggen. Därefter skyfflade invånarna igen graven – och bad innerligt att de aldrig skulle få se den döda igen.
Cirka fyrahundra år senare blev polska arkeologer de första som återsåg den döda kvinnan, när de åren 2008–2012 grävde ut Drawskos kyrkogård. Det visade sig att kvinnan inte var den enda som ortens invånare hade fruktat skulle hemsöka dem efter döden.
År 2012 fann arkeologer skelettet av en kvinna i staden Drawsko. Hon hade begravts med klingan från en lie över halsen, så att hon inte skulle bli en vampyr.
I ytterligare fem av kyrkogårdens gravar fanns det tydliga tecken på att någon hade försökt hålla kvar de avlidna i jorden.
Enligt forskarna berodde de kusliga begravningsritualerna på att invånarna var oroliga att de döda skulle återuppstå som ”vampyrer” och bringa olycka över de levande. Drawskos invånare var långtifrån de enda som desperat försökte hålla de döda från dörren.
Arkeologerna har funnit många hundra så kallade vampyrgravar i stora delar av Öst- och Sydeuropa. Gravarna bevisar att för dåtidens människor var vampyrer inga fantasifoster, och för att rädda sig själva från de döda var de levande tvungna att ta till extrema åtgärder.
Slavarnas vampyr var en zombie
När vi i dag tänker på vampyrer går tankarna gärna till Hollywoods bleka, blodtörstiga varelser, som letar efter offer att sätta huggtänderna i.
De östeuropeiska folksagorna om vampyrer skiljer sig dock markant från filmerna och romanerna. Forna östeuropéer var övertygade om att vampyrer var onda varelser, som reste sig ur sina gravar för att bringa sjukdom och död till sina offer.
Deras vampyrer kan emellertid mer liknas vid ett slags zombie än en transsylvansk greve utan spegelbild. Enligt forskarna härrör de tidigaste historierna om vampyrer i den slaviska delen av Östeuropa från tidig medeltid.
Ordet vampyr har sannolikt sitt ursprung i de slaviska orden vampir och upir, som betecknade en död person som återuppstått – ett levande lik.
I århundraden har man i framför allt Östeuropa gjort allt för att hindra vampyrer från att resa sig ur graven.
När forskarna i dag talar om vampyrer syftar de på avlidna som man i samtiden fruktade kunde återuppstå. Enligt slavisk folktro med rötter i förkristen tid var kroppen och själen två olika enheter, som skiljdes åt vid döden.
Efter döden stannade själen kvar bland de levande i fyrtio dagar, då den kunde ställa till problem för tidigare fiender, men bortsett från det var den fredlig. Därefter fortsatte själen sin resa till nästa liv.
Ett litet antal själar stannade dock kvar i sina kroppar och vägrade lämna dem. De blev i stället vampyrer. Det gällde i synnerhet avlidna som inte hade fått en ordentlig begravning i vigd jord.
”Det effektivaste sättet att hindra de döda från att återuppstå var att ’neutralisera’ liket med hjälp av riktiga begravningar och ritualer – eller genom att döda liket igen”, säger den amerikanska antropologen Tracy Betsinger, som specialiserat sig på vampyrbegravningar.
Drawskos vampyrer var lokala
De sammanlagt sex vampyrgravar som grävdes ut på Drawskos kyrkogård har – till skillnad från de flesta andra vampyrgravar – undersökts och analyserats noggrant av forskarna.
Kyrkogården innehöll totalt 285 gravar, som forskarna utifrån myntfynd har kunnat datera till 1600- och 1700-talet. De sex gravar som pekats ut som vampyrgravar såg vid en första anblick ut som de andra gravarna. De låg utspridda på olika platser på kyrkogården och var inte avskärmade från de andra. När arkeologerna öppnade dem stod det emellertid klart att de döda i gravarna avvek markant från resten.
Ingen av de så kallade vampyrerna hade spetsats med en påle av trä, som man ofta kan se i filmer. Å andra sidan hade fem av de döda begravts med klingan från en lie placerad över antingen halsen eller bukregionen.
Om den döde försökte resa sig skulle han eller hon i teorin antingen bli halshuggen eller få magen uppsprättad. Vid begravningen hade någon dessutom på två av de döda placerat en sten på halsen strax under käken – enligt forskarna möjligen för att hindra dem från att bita de levande.
Undersökningar av skeletten visade att det bland de misstänkta vampyrerna fanns tre vuxna kvinnor, en vuxen man, en ung flicka samt en tonåring, vars kön inte gick att bestämma. De begravda tillhörde alltså vare sig ett visst kön eller en viss åldersgrupp.
Ytterligare analyser av kvarlevorna visade inga tecken på missbildningar eller sjukdomar, som kunde ha fått lokalbefolkningen att frukta dem.
”Dessa individer utsattes för en vampyrbegravning av helt andra orsaker än fysiska”, förklarar doktor Lesley Gregoricka, som undersökte skeletten.
Personer som stack ut från mängden misstänktes ofta för att vara vampyrer. Om den misstänkte redan hade begravts grävdes liket upp och ”dödades” ännu en gång.
En annan av forskarnas hypoteser var att de döda valts ut för att de inte tillhörde lokalbefolkningen. På 1600-talet upplevde Polen invandringsvågor från alla väderstreck utom norr, och forskarna funderade på om det var invandrare, som lokalbefolkningen fruktade skulle återuppstå som vampyrer.
Strontiumanalyser, som utifrån bland annat tänderna kan visa var de begravda växte upp punkterade emellertid den hypotesen: ”De kom alla från området och växte upp i trakten”, säger Gregoricka.
Forskarna antar därför att vampyrerna i Drawsko har avvikit från resten av samhället på något annat vis.
”Kanske var de inte döpta, eller så misstänktes de för häxkonster. Eventuellt kan de ha begått självmord”, spekulerar Lesley Gregoricka.
Även om forskarna kanske aldrig får reda på exakt varför just dessa sex personer fick en vampyrbegravning, står det klart att de var långtifrån de enda.
Liknande vampyrgravar har på senare år hittats i bland annat Bulgarien, Tjeckien, Slovakien och Italien, medan gamla berättelser om vampyrbegravningar är vanliga i bland annat Rumänien, Serbien och Ungern. Frågan är varför befolkningarna i dessa områden var så rädda att de döda skulle återuppstå som vampyrer.
Vampyren har uråldriga anor
Enligt forskarna står orsaken till rädslan för vampyrer att hitta flera tusen år tillbaka i tiden. Berättelser om vampyrliknande varelser förekom redan i sumerernas Mesopotamien för omkring fyratusen år sedan. Enligt sumerisk mytologi hemsökte ett demonliknande väsen vid namn Lilitu sina offer på natten. Den kvinnliga demonen, som hade vingar och fågelklor som fötter, jagade framför allt mödrar och deras nyfödda, vars blod hon drack.
Myten om Lilitu spred sig under nya namn till bland annat egyptierna och judarna för att till slut hamna hos antikens romare, där det blodtörstiga väsendet fick heta strix (striges i plural). Den romerska versionen liknade en uggla, och liksom Lilitu hade den en förkärlek för småbarn och deras mödrar.
Den romerske diktaren Ovidius berättar bland annat en legend, i vilken en romersk kungs spädbarn angrips av striges i sitt rum:”Dessa striges, när de smög in i hans kammare, flög fram till vaggan och började dricka hans hjärteblod”.
Enligt den romerske poeten Titinius var i synnerhet vitlök smort på barnets läppar ett effektivt medel mot strixen. Enligt andra källor kunde det blodtörstiga monstret dödas genom att man högg huvudet av det och placerade det mellan varelsens ben.
Sumerernas Lilitu hade vingar och klor som en fågel och förknippades därför med ugglan.
Historiens första vampyr kom från Irak
Föregångaren till medeltidens vampyrer kom från det gamla Mesopotamien – dagens Irak – där demonen Lilitu enligt sumererna jagade framför allt barn, mödrar och unga män.
Lilitu hade vingar och fågelklor och uppsökte sina offer på natten. Lilitu förekom sedan även i judisk folktro, där hon enligt tidiga texter under namnet Lilit härjade vid staden Edom och precis som Mesopotamiens Lilitu angrep framför allt småbarn och mödrar, vars blod hon drack.
Enligt den judiska Talmud, i vilken judiska lärda genom århundraden har tolkat de judiska religiösa texterna, var Lilit ursprungligen Adams första hustru, men hon lämnade honom i vrede över hans manschauvinism och förvandlades till en blodtörstig demon.
Lilitu spreds sedermera även till romarnas och grekernas mytologiska värld, där hon blev känd som strix.
När romarna på 100-talet efter Kristus införlivade Dakien – dagens Rumänien – i imperiet, exporterade de samtidigt myten om strixen till områdets folkslag, dakerna och geterna.
Dakiens befolkning hade sedan urminnes tider en stark tro på levande döda. Deras viktigaste gudom var enligt den grekiske historikern Herodotos guden Zalmoxis. Han var från början en människa, som lärde dakerna och geterna om livet efter döden.
Zalmoxis residerade i en stor, underjordisk sal och hade efter sin död återuppstått. Vart fjärde år skickade dakerna och geterna en slumpmässigt utvald budbärare till Zalmoxis med önskemål, men dessa gick i uppfyllelse endast om budbäraren spetsades under en ceremoni: ”Män ställer upp med tre spjut. Andra män tar han som ska skickas till Zalmoxis i armar och ben och kastar upp honom i luften över spjuten”, berättar Herodotos.
En del forskare tror att denna ritual senare gav upphov till myten om att en vampyr måste genomborras.
Under århundradena efter romarnas erövring av Dakien smälte myterna om Zalmoxis och strixen samman, och när kristendomen blev utbredd under tidig medeltid fick de gamla legenderna nytt liv.
Tidigare hade de slaviska folkslagen i området bränt sina döda för att på så sätt befria de dödas andar från kroppen, men de kristna begravde i stället sina döda, och det kan ha fått många att frukta att de döda kunde återuppstå. I varje fall är det vid ungefär samma tidpunkt som de första gravarna i vilka stenar läggs ovanpå liket för att hålla kvar det i marken dyker upp.
Sannolikt är det även vid denna tid som vampyren dyker upp i bland annat Rumänien under beteckningen strigoi, troligtvis besläktad med de romerska striges. Den rumänska strigoi var en avliden person som återuppstod ur sin grav, och varelsen sög inte enbart blod, utan bringade även olycka över sina offer. Snart spreds legenden om den kusliga varelsen även till de andra slaviska folkslagen i Syd- och Östeuropa.
Kampen mot vampyrerna
Enligt forskarna var ett av de allra vanligaste sätten att förhindra att en avliden person reste sig ur graven och förvandlades till en blodtörstig strigoi att genomborra den döda kroppen med ett spetsigt föremål av järn.
”Runt om i världen har människor ansett att verktyg smidda i eld, till exempel spett eller spjut, haft anti-demoniska egenskaper”, säger antropologen Tracy Betsinger, som forskat i legenderna.
Genom att genomborra bröstkorgen eller hjärtat skildes den onda anden enligt folktron från kroppen. Även om det misslyckades skulle handlingen medföra att den döde var fastnaglad i jorden och inte kunde resa sig ur graven.
År 2004 grävde arkeologer i den bulgariska staden Debelt till exempel ut sex skelett, som förankrats i marken med järnspik. Åtta år senare dök två spetsade skelett från 1300-talet upp i den bulgariska staden Sozopol vid Svarta havet. Totalt har arkeologer funnit omkring hundra vampyrgravar i Bulgarien.
Tron på smidesjärns magiska kraft bidrog sannolikt även till att invånarna i den polska staden Drawsko lade klingor över de fem avlidna som de fruktade skulle förvandlas till vampyrer.
Liksom legenden om vampyrerna under seklens gång har utvecklats på olika sätt, har även försvaret mot dem varierat från region till region. På 1930-talet samlade den rumänske lingvisten Emil Petrovici berättelser om vampyrer från olika platser i Rumänien. Berättelserna visade att varje område hade sitt sätt att bekämpa strigoi på, och att många samhällen även en bra bit in på 1900-talet trodde fullt och fast på vampyrer.
I en av de byar som Petrovici besökte var det kutym att lägga en flaska brännvin i den grav där den misstänkte strigoi lagts, så att vampyren skulle dricka innehållet och stanna kvar i graven. I ett annat samhälle ansåg invånarna att det bästa motmedlet var vitlök: ”När liket lagts i kistan gnids det med vitlök och persilja. Det är viktigt, annars blir den döde till en strigoi”, löd förklaringen från de boende i trakten.
När invånarna i en tredje by misstänkte att en avliden man hade blivit en strigoi tillkallade de myndigheterna:
”Polisen besökte hans grav. De grävde upp honom och såg att han var uppsvälld och blodig. De försökte spetsa honom i magen med en hötjuga, men kunde inte genomborra honom. En soldat försökte slå honom med sitt gevär, men han träffade sig själv. Så till slut tillkallade de en kvinna med särskilda kunskaper”.
Enligt berättelsen, som visar att till och med ordningsmakten trodde på vampyrer, utförde kvinnan ett antal ritualer på den döde och stack därefter en kniv i likets mage. Enligt de boende i byn hade ingen efter det hört något mer om den misstänkte vampyren.
Möjliga vetenskapliga förklaringar
Forskarna har länge försökt förklara vampyrmyterna. En teori som möjligen kan förklara en del legender omfattar så kallade porfyrier, en grupp ärftliga sjukdomar som orsakar enzymbrist. Personer som lider av porfyri tål inte solljus och går därför ofta ut utomhus endast när solen gått ner. Om de utsätts för solljus får de blåsor och sår på huden.
Bristen på solljus gör dessutom att de är onaturligt bleka – vilket stämmer med mångas bild av en vampyr.
I dag kan porfyrier behandlas med injektioner av enzymer som är nödvändiga för att bilda blodets hemoglobin, men den möjligheten fanns inte förr i tiden, och det kan ha lett till misstankar om att den sjuke var en vampyr – i synnerhet eftersom ett av de enda sätten att lindra symptomen var att dricka blod.
Även om blodsjukdomar kan förklara varför en del personer utsattes för en vampyrbegravning anser Tracy Betsinger inte att de fungerar som en generell förklaringsmodell. ”Orsaken till att en person betraktades som en vampyr varierar från kultur till kultur, på samma sätt som mytologin bakom vampyren är kulturellt specifik”, förklarar hon.
Porfyrisjukdomar ger symptom som kan få den drabbade att likna en vampyr: huden får blåsor och sår, och naglar och fingrar kan – som framgår av bilden – bli deformerade.
En annan möjlig förklaring till att människor under vissa perioder började se vampyrer överallt kan ha varit okunskap om hur människokroppen förmultnar i jorden. På 1800-talet grävdes fyra avlidna upp i Serbien, eftersom man i trakten trodde att de var vampyrer:
”Läkarna undersökte de fyra misstänkta liken, som hade legat i jorden i mindre än tjugo dagar, och kom fram till att de inte hade förmultnat. På grund av rädslan för vampyrer högg byns invånare huvudet av liken och drev pålar genom hjärtat på dem”.
Sanningen är emellertid att både jordens beskaffenhet och temperaturen har betydelse för hur snabbt ett lik ruttnar. Väldigt lerhaltig jord håller till exempel det syre som krävs för förmultningen ute. Det gör att förruttnelseprocessen tar mycket längre tid än i annan jord.
Det samma gäller om liket begravts på vintern, då den låga temperaturen kan hålla ett lik intakt i veckor eller månader. Under den långsamma förruttnelsen är det inte heller ovanligt att blod rinner ur kroppsöppningar som ögon och mun, så att det för den okunnige ser ut som om den döde har druckit blod.
Om något spetsar likets bröstkorg ger lungorna ifrån sig inspärrade gaser med ett högt ljud. Det är därför inte underligt om obildade människor antagit att den döde varit en vampyr.
Legenden om vampyren lever vidare
Trots den moderna vetenskapen är rädslan för vampyrer seglivad. Ett av skälen är författaren Bram Stokers berömda roman om greve Dracula, som sedan den gavs ut i slutet av 1800-talet har inspirerat till otaliga böcker och filmer om vampyrer.
I Syd- och Östeuropa tror många fortfarande på slavernas ursprungliga vampyrväsen. År 2012 exploderade försäljningen av vitlök, när myndigheterna i den serbiska staden Zarozje – kanske på skämt – utfärdade en officiell varning för att Serbiens mest kända vampyr, Sava Savanovic, möjligen hade väckts till liv.
Savanovic, som ska ha levt på 1700-talet, skulle enligt lokala folksagor ha hållit till i närheten av stadens kvarn, där han angrep sina offer.
Nu hade kvarnen, där Savanovic höll till på nätterna, emellertid rasat, så enligt Zarozjes borgmästare var det nu många som hade blivit rädda att vampyren letade efter ett nytt ställe att bo på. Historien spreds av nyhetsmedier runt om i världen, men det är än så länge oklart om Savanovic har hittat något nytt hem.
Bram Stokers Dracula (t.v.) är en historiens mest filmatiserade. Här ses skådespelaren Klaus Kinski som Dracula i filmen ”Nosferatu – Nattens vampyr” från 1978.
Författare gjorde vampyren läskigare
De myter och föreställningar vi i dag har om vampyrer avviker på flera punkter från den östeuropeiska folktron:
Historien om att vampyrer varje dag måste återvända till sin kista
förekommer inte i folksagorna. Idén uppfanns av romanförfattaren Bram Stoker, när han skrev historien om Dracula. Stoker ville på så sätt göra det lättare för romanens hjälte att döda den sovande vampyren.
Föreställningen om att vampyrer inte tål dagsljus
härrör inte heller från de ursprungliga vampyrmyterna, utan från stumfilmen Nosferatu från 1922. I folksagorna kan vampyrer mycket väl röra sig i dagsljus.
Huggtänder är påhittade
Idén om de sylvassa hörntänderna kommer från författaren John Polidoris berättelse The Vampyre från 1819.
Enligt Tracy Betsinger kommer legenderna om vampyrer sannolikt aldrig att dö ut helt och hållet:”Jag tror att vampyrmyten fortsätter att vara populär på grund av kopplingen till döden”, säger hon. ”Ingen vet ju vad som sker när vi dör, så hos alla folkslag har frågan fascinerat och skrämt. Dessutom har man inom många kulturer även spekulerat i vad som skulle ske om de döda kom tillbaka. Svaret lyder generellt: Inget som är bra”.
Enligt Betsinger kommer legenden om vampyren att leva vidare så länge det finns människor. Döden och blodet är de två essentiella aspekterna av människans existens. Döden är människans öde, medan blodet är hennes livsvätska. Vampyren förkroppsligar dessa båda element på paradoxalt vis. Han är ett lik som lurar döden genom att dricka livets blod.