De vises sten var ett magiskt ämne som var synnerligen eftertraktat bland alkemister. Stenen påstods kunna förvandla oädla metaller till ädelmetaller, exempelvis järn till guld.
Den kunde även användas för att göra ett särskilt elixir som skulle ge evigt liv.
Stenen nämns första gången på 300-talet av egyptiern Zosimos från Panopolis. Han var inspirerad av kinesisk och indisk alkemi, men till skillnad från dessa, som arbetade med medicin, försökte Zosimos skapa guld och silver.
Hans metod, en blandning av kemi, filosofi och spiritualism, kretsade kring ”en sten som inte är en sten”.
Vetenskapsmannen Isaac Newton lade en stor del av sin tid på att studera alkemi.
Newton letade efter de vises sten
Även Isaac Newton var intresserad av att hitta de vises sten. År 1936 såldes en stor samling av Newtons papper på auktion.
Omkring en tredjedel handlade om alkemi och nämnde bland annat de vises sten. Papperen hade hållits hemliga av Newtons familj efter hans död.
Zosimos beskrivning av stenen är kryptisk, men inte desto mindre övertogs hans idéer av arabiska och europeiska alkemister, som alla trodde att de vises sten var den avgörande pusselbiten i jakten på guld och evigt liv.
Stenen blev därför det mest centrala elementet i alkemi och kom att symbolisera alkemisternas strävan efter det perfekta. På så sätt hade stenen även en andlig aspekt, som handlade om upplysning och andlig insikt.
Hur de vises sten framställdes var alkemisterna inte eniga om. Recept skrevs i regel med tvetydiga formuleringar och innehåll obskyra ingredienser som solens strålar.
Redskap uppfunna av alkemisterna används än i dag av kemister, såsom retorten, som är en kolv för destillering.
Fosfor upptäcktes av en slump 1669 av alkemisten Hennig Brand, som kokade urin under ett försök att framställa de vises sten.
De vises sten ska förstås metaforiskt, enligt vissa alkemister. Tysken Michael Maier (1568–1622) skrev till exempel att stenen i själva verket handlade om förståelse av geometri.