Solen doldes fortfarande bakom de grå fjällen, när bonden Snorri i gryningen lämnade sin avsides belägna gård i nordvästra Island. Denna lördag i början av 1200-talet var precis som så många andra, då han begav sig ut på den ett dygn långa vandringen för att ta sig till gudstjänsten i kyrkan.
Den idylliska gryningsstunden förvandlades dock till ett tumult, när han plötsligt knuffades omkull av en trollkäring, som bet och slogs, så att han knappt kunde skydda sig med sin käpp. Hon hade tidigare hindrat honom från att nå kyrkan, och den här gången tog Snorri inga chanser.
”Det är inte mycket som är värre än troll”. Okänd skald från Orkneyöarna, cirka år 1200
Han snubblade iväg med trollet i hälarna. De kom allt längre upp på fjället, där han miste all tidsuppfattning.
Under den halsbrytande flykten blev Snorri så utmattad att han till slut inte längre kunde hålla trollet på avstånd. Han kände hennes kalla klor borra sig in i hans tröja, och med ett våldsamt ryck slet hon honom bakåt, redo att utdela nådastöten.
Precis när Snorri tappade fotfästet, ropade han i desperation på den mäktigaste man han kände till – biskop Gudmund Arason. I samma stund blev allt ljust omkring honom, och trollkäringen var som uppslukad av jorden.
Diktare avvärjde döden
När samtidens skandinaver hörde historien om bonden Snorri, omtalad i sagan om biskop Gudmund, blev de mest förbluffade över det kraftiga himlasken som på mirakulöst vis räddat honom. Det kvinnliga trollet gjorde däremot inget större intryck på åhörarna, för troll var vanliga på den tiden!
På samma sätt som dagens människor föreställer sig att det finns varelser på planeter ute i universum, var de gamla skandinaverna övertygade om att de många outforskade skogarna och fjällen vimlade av ondsinta troll.
Omkring år 1200 sammanfattade en skald på Orkneyöarna den utbredda inställningen till oknytten: ”Det är inte mycket som är värre än troll”.
Vikingatidens och medeltidens människor levde med en helt annan föreställningsvärld än den vi har i dag. För dem var naturen något okänt och omöjligt att genomskåda – och fyllt med skrämmande och farliga väsen.
Sedan vikingatiden hade Norden plågats av dem. Det första visade sig för människorna på 800-talet, då den norske skalden Brage den gamle var tvungen att stanna sin kärra mitt i en mörk skog, för att ett troll spärrade vägen för honom. Hon nämns i Den yngre eddan, nedskriven på 1200-talet, och beskrivs som en stridig om än välformulerad trollkäring, som utmanade Brage till en tvekamp på vers.
Skalden fick utnyttja hela sin begåvning som diktare, innan han till slut segrade över trollet och tryggt kunde köra vidare genom skogen. Trots att historien inte berättar något om hennes utseende, ger den ändå en klar bild av ett väsen som lever utanför människornas värld.
De första trollen uppträdde i många olika skepnader – och hade inte mycket annat gemensamt än sitt bittra hat gentemot civilisationen. Dessutom var de flesta av dem kvinnliga.
Landnamsboken, som beskriver vikingarnas kolonisering av Island efter år 870, nämner dock ett manligt troll. I en av bokens historier måste bonden Einar fly från sin granne, vars hustru han hade anklagat för häxeri.
Medan den ilskne grannen jagade Einar längs halvön Snæfellsnes kust, passerade de ett gigantiskt troll, som satt på de båda Lóndrangarklipporna och plaskade med fötterna i bränningen. Trollet läste upp en vers om alla de fartyg som han ”hade gjort våta”.
Klipporna är 61 respektive 75 meter höga och ger en fingervisning om trollets enorma storlek, som det utnyttjade framför allt för att göra livet surt för Islands många sjöfarare.
Kristus var den store fienden
Inte ens kristendomens ankomst till Norden kunde skrämma bort trollen – eller sopa undan den vidskepelse som gav näring åt befolkningens rädsla. Från Danmark berättar folksagorna att stora troll på nätterna kastade sten på kyrkorna, som långsamt höll på att ersätta vikingarnas gamla helgedomar.
Trollen hade nämligen hittat en ny gemensam fiende i Vite Krist och hans döpta anhängare. En av dessa tidiga kristna var den norske kungen Olav I Tryggvason, som år 997 grundade staden Trondheim.
En dag seglade han ned längs Norges kust för att inspektera sitt rike. Utanför Numedal fick kungen och hans män reda på att skaror av troll hade gjort området obeboeligt för människor.
GALLERI – Förstenat trollpar på Färöarna:
HERR OCH FRU TROLL: Enligt en gammal folksaga är de två klippor som står vid ön Eysturoy i Färöarna ett förstenat trollpar. De försökte en gång ta med Färöarna med till sitt hem på Island, men solen gick upp och förstenade dem på stället.
Trollkvinnan försökte rycka loss Färöarna från havsbottnen, så att hon kunde binda ihop dem.
Hennes man väntade på att frun skulle kasta upp Färöarnapå hans rygg.
På natten, när långskeppet låg för ankar, smög två män iland för att spionera på en flock troll, som hade tänt ett bål vid en grottingång. Där satt de och talade om hur den kristne guden höll sin hand över den förbannade kung Olav, så att de inte kunde döda honom.
Trollens hat gentemot kristna – som närdes av deras förmåga att känna doften av kristet blod – är känt än i dag, men temat härrör från övergången till kristendomen.
I takt med att kyrkan slog rot även i Nordens avlägsnaste hörn likställdes trollen med djävulen och hans anhang. När katolikernas latinska texter nämnde ett ”monstrum” eller en ”demonum”, fann de skandinaviska skriftlärda det naturligt att översätta orden med ”troll”. Därmed bidrog de till att hålla kvar trollen som en verklig del av människors begreppsvärld.
Simtur slutade med gårdsbrand
”Måtte trollen ta dig!” När en skandinav fick den meningen slungad efter sig var det allt annat än vänligt menat. Under både vikingatiden och medeltiden betraktades troll som varelser som människor till varje pris skulle undvika. Ett exempel på hur rädda alla var för trollen finns i sagan om islänningen Grettir.
När han bankade på dörren till en norsk gård för att få värma sig – efter att ha simmat över en fjord i storm – trodde bönderna att han var ett troll. Det ledde till ett slagsmål, som slutade med att gården brann ned.
Att de skrämmande varelserna var mer än bara underhållande skräckhistorier, berättade runt elden under mörka vinterkvällar, vittnar dåtidens lagtexter om. Troll betraktades som ett synnerligen påtagligt hot mot samhällsordningen.
I den svenska bokserien ”Bland tomtar och troll” från 1907 liknar trollen de sötaste nallebjörnar.
Underhållning för de minsta
En gång i tiden var de Skandinaviens mest fruktade invånare. I dag förekommer de i folksagor och tv-program för barn.
Från 1800-talet blev berättelser om troll barnsligare och mer harmlösa, så att trollen kom att likna gulliga figurer snarare än skrämmande monster.
Den norske författaren Peter Christen Asbjørnsen (1812–85) berättar till exempel om bonden Johannes Blessom. Han får lift från Köpenhamn till Vågå i Norge bak på en häst, som kan springa ”tolv steg per mil”.
Den vänlige ryttaren visar sig till slut vara ett troll.
Den finlandssvenska författaren Tove Jansson gav 1945 ut den första boken om Mumintrollen, som till skillnad från andra troll är sociala och trevliga. Sedan dess har söta troll dominerat barnrummen.
Troll i fantasyböcker, som ”Hobitten”, är i regel även mer komiska än farliga.
I en rad norska lagar nedtecknade på 1100–1300-talet betraktas att ”sitta ute och väcka troll för att utöva hedendom” nämligen som ett allvarligt brott fullt i klass med exempelvis våldtäkt.
Som avskräckande exempel nämner Borgartinglagen – från området vid Oslofjorden – en kvinna som utövade hedniska shamankonster.
Såvida en sådan ”trolsk” kvinna inte kunde samla ihop nog med vittnen för att övertyga tinget om sin oskuld, skulle hon genast lämna trakten. Sina ägodelar fick hon ta med sig, eftersom hon inte själv kunde rå för att hon var ”ett troll”.
Att det var en allvarlig sak att anklagas för att vara ett troll framgår av den berömda Gulatingslagen från Bergen. Enligt lagtexten kunde en man förklaras fredlös om han utan fog kränkte någon annans heder genom att kalla honom troll, träl eller homosexuell.
”Dhen som taar Trull för gull, han behåller Trullet, när borta är Gullet”. Gammalt svensk talesätt, okänt årtal
Utanför allfarvägarna tog människor lagen i egna händer. En isländsk saga beskriver hur den historiska personen Finnbogis båda söner – tre och fem år gamla – retade en gammal man. Enligt byskvallret var mannen en ”hamnbytare”, som kunde ta olika djurs form. När pojkarna kallade mannen för ett troll, slog han ihjäl dem på fläcken.
Kvinnor fördes bort till grottor
För medeltidens skandinaver var det i regel förknippat med fara att röra sig i den vilda naturen. På nätterna och i ödemarken härskade trollen, som hade för vana att bergta människor – vilket innebar att de förde bort dem till sina grottor i bergen.
Den danske folklivsforskaren H.F. Feilberg (1831–1921) räknade ut att två personer av tre som hade angetts som bergtagna i de muntligt traderade trollberättelserna var kvinnor.
I synnerhet unga mödrar var utsatta under de första sex veckorna efter förlossningen. I kyrkans ögon var kvinnan då oren. Först efter sex veckor kunde hon enligt den kristna traditionen på nytt tas in som en fullvärdig kyrkomedlem.
Tills dess betraktades hon inte som en del av den kristna församlingen, vilket minskade Guds skydd och gjorde det lättare för trollen att röva bort henne – enligt folktron.
Om en man kom hem och fann en träkvinna i den äkta sängen, kunde han räkna med att trollen hade varit på besök och lagt figuren som betalning för den bortrövade hustrun.
Andra gånger förälskade kvinnor sig i trollens rikedomar och blev frivilligt trollbrudar. Ett svenskt talesätt löd: ”Dhen som taar Trull för gull, han behåller Trullet, när borta är Gullet”.
En av de saker som kunde få troll att ge upp en kidnappning var ljudet av kyrkklockor. Från Norge och Sverige känner historikerna till flera exempel på att människor släpat ut kyrkklockor i naturen för att ringa med dem – medan det i Danmark i regel fanns en bykyrka inom hörhåll.
En bortförd kvinna kunde också försöka hålla trollet stången genom att distrahera det med prat. Om trollet var utomhus vid soluppgången förvandlades det nämligen till sten.
Folktron sade att de få som kom levande tillbaka från trollens rike aldrig blev sig själva igen. Tiden gick långsammare där. Även om den bortförda hävdade att hon varit borta bara en kort tid, kunde det hända att hennes familj redan dött av ålderdom.
Bortbytingar
Av trollens alla illdåd var det mest fruktade när de bytte ut ett nyfött spädbarn i vaggan mot sin egen lilla trollunge – en så kallad bortbyting eller skifting.
Det kunde vara svårt för föräldrarna att bedöma om de fått en bortbyting, eftersom den lilla till förväxling liknade ett vanligt barn. I takt med att barnet blev äldre avslöjade en rad saker dock sanningen. Trollungen var mentalt underlägsen i förhållande till ett vanligt människobarn, uppförde sig alltid illa och hade en glupande aptit.
För att bli av med ett bortbytt trollbarn sopade människor ut det genom dörren. Då hämtade trollen sin unge igen.
För att bli av med bortbytingen var föräldrarna tvungna att behandla ungen så dåligt att trollen fick medlidande med den. Då kom de tillbaka med det riktiga barnet för att rädda sitt eget.
Sanningen kom fram i ljuset
”När man talar om trollen står de i farstun”, sade man i Sverige. I Norden uppfattades troll som ”det dolda folket”, som ställde till med kaos och var osynliga. Endast människor med så kallad klarsyn kunde se dem.
I dag kan det verka underligt att människor trodde på troll, men faktum är att de var en del av ett slags folkvetenskap. Före 1500-talet var de flesta i Norden analfabeter, som bara kunde förklara världen utifrån sin erfarenhet.
När vandrare gick vilse och omkom i bergen, när kvinnor födde barn med funktionsnedsättningar, eller kor plötsligt slutade ge mjölk, så var troll en enkel och helt logisk förklaring.
Efter reformationen miste trollen sitt inflytande och blev harmlösa figurer i gamla historier. Med 1800-talets återupptäckt och romantisering av berättelserna fick trollen en förnyad popularitet, som lever kvar än i dag.
LÄS OCKSÅ: Därför firar vi Halloween