TOR var vikingarnas mäktigaste gud

Tor förknippades med skörden

Medan Oden var framför allt krigarnas gud tyder runstenar och sagor på att Tor var gud för den del av be­folk­ningen som skulle odla jorden.

Ett exempel finns i den norska dikten Vellekla från 900-talet. I den berättas att kristendomen har spridit sig i Norge, och att åkrarna ger dåliga skördar. Först när Håkon Sigurdsson tillåter användandet av ­Torkultens heliga platser igen ”gror jorden som förr”.

Enligt den tyske krönikeskrivaren Adam av Bremens be­rättelse från omkring år 1070 förknippades Tor även i Sverige med lantbruket.

Vid hungersnöd och sjukdom hällde be­folk­ningen enligt Adam en dryck på marken framför en staty av guden i ett tem­­pel i Gamla Uppsala. Offret skulle göra att det växte på åkrarna.

Vikingarna offrade gårdens getter till Tor

Forskarna anser att vikingarna blotade (det vill säga offrade) till Tor – något som nämns i den norska dikten Vellekla. I den prisas härskaren Håkon Sigurdsson för att han återinvigt gudens helgedomar.

Troligen kunde offer även ske hemma på gårdarna eller på offerplatser i heliga lundar.

Själva offerdjuret var gärna en bock eller något annat husdjur, men i sällsynta fall kan även människor ha offrats: Prästen Dudo från St. Quentin skrev omkring år 1000 att vikingarna i Normandie offrade en man till Tor för att försäkra sig om en lyckad invandring från Skandinavien.

Flera städer och trakter stoltserar med gudens styrka

• Torshamn – Färöarnas huvudstad.
• Thorsø – sjö i Jylland, Danmark.
• Torsjön – sjö i Småland, Sverige.
• Torsbjerg – plats i Jylland, Danmark.
• Torsberg – område i Sverige.
• Þórshöfn, Þórsnes, Þórsmörk, Þorsá (Torshavn, Torsnæs, Torsmark, Torså) – ortsnamn på Island.

Runor gav skydd från Tor

Omkring år 900 reste Ragnhild på ön Fyn en runsten till minne av sin make Alle. Hon lät texten sluta med orden ”þur uiki þasi runaR” – ”(må) Tor (in)viga dessa runor”.

Liknande formuleringar är kända från en rad an­dra danska och svenska runstenar. Syftet med att åkalla guden tycks ha varit att skydda stenarna mot vandalism.

Enstaka runstenar avbildar även Tor, som fiskar efter Midgårds­ormen. Bildstenarna bevisar att berättelsen var känd under vikingatiden och inte är något som senare sagaförfattare har hittat på.

Tor var vikingarnas favorit

Tor var sannolikt den populäraste av de nordiska gudar. När Norges kung Olav Tryggvason på 990-talet försökte kristna regionen Trøndelag, vägrade befolkningen till exempel att överge Tor, som enligt kungens egen saga var ”den mest ansedde av alla gudarna”.

Till skillnad från alla andra figurer i det lokala templet var Tor dekorerad med guld och silver, och kungen fick själv slå ner den prålige guden från altaret med sin yxa.

Enligt Adam av Bremen var Tor även den populäraste i templet i Gamla Uppsala, där han satt på en tron
omgiven av Oden och Frej, som fick stå upp.

Tor slog jättar

Vikingatidens pojkar såg upp till Tor och strävade efter att bli lika manliga som han.

Tor var enligt vikingarna den perfekte krigaren. Till skillnad från sin ledsagare Loke, som ansågs vara svag och kvinno­aktig, betedde han sig som en maskulin viking borde: Tor handlade i stället för att prata, han var målmedveten, och slogs till sista blodsdroppen.

Inte ens utan sin hammare, Mjölner, backade Tor från en utmaning – och han var svår att slå. Under ett obeväpnat besök hos jätten Geirrød var Tor enligt en myt nära att krossas, när jättens båda döttrar pressade gudens stol mot taket. I sista stund sköt Tor från med en trästav, varpå han krossade jättekvinnorna under stolen.

För att locka bort vikingarna från Tor framställde kristna missionärer Jesus som en muskulös krigare – det syns till exempel på Harald Blåtands stora Jellingsten från cirka år 965.

Tors hammare blev modern

• Flera bildstenar från vikingatiden av­­bil­­dar gudens mest kända kännetecken – hammaren. Enligt eddorna kallades den Mjölner, och när Tor ­kas­­ta­­de hammaren träffade den alltid sitt mål. Vapnet var oumbärligt
  i kampen mot Utgårds jättar.

• Bland vikingarna var det populärt att bära en liten smyckeshammare ­formad som Mjölner. Amuletten skulle sannolikt ge bäraren Tors skydd. ­Arkeologer har funnit omkring 50 ­sådana torshammare tillverkade av bland annat guld, silver, brons och järn. Många av smyckena är från 900-talet, och vissa arkeologer tror därför att de ska ses som ett svar på kristen­domens smyckeskors.

• Enstaka forskare anser att de smyckeshammare som hittats inte alls har med Mjölner att göra. Ett ar­gu­ment är att liknande smycken från järnåldern hittats i bland annat Frankrike, Tyskland och Rumänien. I vikingastaden Hedeby har man hittat järnspik, som bortsett från den spetsiga änden liknar flera av tors­ham­marna.

LÄS OCKSÅ: Vikingarnas symboler – de dolda betydelserna

Hyllningsdikter till Tor

Enstaka historiker har hävdat att vikingarna under religiösa ceremonier sjöng hymner som hyllning till Tor. Beviset är resterna av två kväden från 900-­­­talet, i vilka Tor med direkt anföring hyllas för att ha besegrat flera jättar: ”Du bröt benen på Leikn, krossade Trivalde, störtade Starkad, dräpte Gjalp”.

Eftersom direkt anföring förekommer även i andra mytologiska ­dikter har flera forskare kritiserat teor

Romantiken väckte liv i Tormytologin

I takt med att Norden blev kristet försvann Tor ut i periferin. Historierna om honom fördes emellertid vidare muntligt och skrevs sedermera ner.

På 1800-talet fick de gamla berättelserna en renässans – bland annat tack vare den svenske författaren Viktor Rydberg, som skrev boken Fädernas gudasaga, med illustrationer av John Bauer.

Sedan dess har Tor varit föremål för flera tolkningar – från den hetsige familje­fadern i seriealbumet Valhall till en av figurerna i Marvels värld av superhjältar.