Tor var son till Oden
Ingen gud var starkare än Tor. Han bekämpade gudarnas fiender och höll ordning i universum.
Guden Tor är känd från vikingatidens runinskriptioner samt sagalitteraturen från 1200-talet. Hans far ska ha varit den enögde Oden, gudarnas konung, och i verket Den prosaiska Eddan från cirka år 1220 skildrar islänningen Snorre Sturlasson guden:
”Tor är (efter Oden, red.) den förnämaste av dem .... Han är den starkaste av alla gudar och människor ... Tor äger två bockar, vid namn Tanngnjoster och Tanngrisner, och en vagn, vari han åker: bockarna drar vagnen”.
Tors enorma styrka gjorde att det var hans uppgift att försvara gudarna i Asgård och människorna i Midgård mot jättarna – väsen i den nordiska mytologin som representerade kaos.
Enligt traditionell forskning såg vikingarna även Tor som en åskgud, som stod bakom oväder med åska och blixtar.

Enligt Snorres Edda uppstår åska, när Tor kör över himlen i sin vagn som dras av två bockar.
Tor förknippades med skörden
Medan Oden var framför allt krigarnas gud tyder runstenar och sagor på att Tor var gud för den del av befolkningen som skulle odla jorden.
Ett exempel finns i den norska dikten Vellekla från 900-talet. I den berättas att kristendomen har spridit sig i Norge, och att åkrarna ger dåliga skördar. Först när Håkon Sigurdsson tillåter användandet av Torkultens heliga platser igen ”gror jorden som förr”.
Enligt den tyske krönikeskrivaren Adam av Bremens berättelse från omkring år 1070 förknippades Tor även i Sverige med lantbruket.
Vid hungersnöd och sjukdom hällde befolkningen enligt Adam en dryck på marken framför en staty av guden i ett tempel i Gamla Uppsala. Offret skulle göra att det växte på åkrarna.

Tor var en viktig gud för bönderna under vikingatiden.
Vikingarna offrade gårdens getter till Tor
Forskarna anser att vikingarna blotade (det vill säga offrade) till Tor – något som nämns i den norska dikten Vellekla. I den prisas härskaren Håkon Sigurdsson för att han återinvigt gudens helgedomar.
Troligen kunde offer även ske hemma på gårdarna eller på offerplatser i heliga lundar.
Själva offerdjuret var gärna en bock eller något annat husdjur, men i sällsynta fall kan även människor ha offrats: Prästen Dudo från St. Quentin skrev omkring år 1000 att vikingarna i Normandie offrade en man till Tor för att försäkra sig om en lyckad invandring från Skandinavien.
Flera städer och trakter stoltserar med gudens styrka
- Torshamn – Färöarnas huvudstad.
- Thorsø – sjö i Jylland, Danmark.
- Torsjön – sjö i Småland, Sverige.
- Torsbjerg – plats i Jylland, Danmark.
- Torsberg – område i Sverige.
- Þórshöfn, Þórsnes, Þórsmörk, Þorsá (Torshavn, Torsnæs, Torsmark, Torså) – ortsnamn på Island.
Runor gav skydd från Tor
Omkring år 900 reste Ragnhild på ön Fyn en runsten till minne av sin make Alle. Hon lät texten sluta med orden ”þur uiki þasi runaR” – ”(må) Tor (in)viga dessa runor”.
Liknande formuleringar är kända från en rad andra danska och svenska runstenar. Syftet med att åkalla guden tycks ha varit att skydda stenarna mot vandalism.
Enstaka runstenar avbildar även Tor, som fiskar efter Midgårdsormen. Bildstenarna bevisar att berättelsen var känd under vikingatiden och inte är något som senare sagaförfattare har hittat på.

På Öland har arkeologer även hittat en amulett, som åkallar Tor – sannolikt för att skydda bäraren mot sjukdom.
Tor var vikingarnas favorit
Tor var sannolikt den populäraste av de nordiska gudar. När Norges kung Olav Tryggvason på 990-talet försökte kristna regionen Trøndelag, vägrade befolkningen till exempel att överge Tor, som enligt kungens egen saga var ”den mest ansedde av alla gudarna”.
Till skillnad från alla andra figurer i det lokala templet var Tor dekorerad med guld och silver, och kungen fick själv slå ner den prålige guden från altaret med sin yxa.
Enligt Adam av Bremen var Tor även den populäraste i templet i Gamla Uppsala, där han satt på en tron
omgiven av Oden och Frej, som fick stå upp.

Den engelske abboten Aelfric påstod på 900-talet att Tor var den gudom som ”danerna älskade mest”.
Tor slog jättar
Vikingatidens pojkar såg upp till Tor och strävade efter att bli lika manliga som han.
Tor var enligt vikingarna den perfekte krigaren. Till skillnad från sin ledsagare Loke, som ansågs vara svag och kvinnoaktig, betedde han sig som en maskulin viking borde: Tor handlade i stället för att prata, han var målmedveten, och slogs till sista blodsdroppen.
Inte ens utan sin hammare, Mjölner, backade Tor från en utmaning – och han var svår att slå. Under ett obeväpnat besök hos jätten Geirrød var Tor enligt en myt nära att krossas, när jättens båda döttrar pressade gudens stol mot taket. I sista stund sköt Tor från med en trästav, varpå han krossade jättekvinnorna under stolen.
För att locka bort vikingarna från Tor framställde kristna missionärer Jesus som en muskulös krigare – det syns till exempel på Harald Blåtands stora Jellingsten från cirka år 965.

Tors ärkefiende var Midgårdsormen, som han försökte fånga med ett oxhuvud på kroken.
Tors hammare blev modern
Flera bildstenar från vikingatiden avbildar gudens mest kända kännetecken – hammaren. Enligt eddorna kallades den Mjölner, och när Tor kastade hammaren träffade den alltid sitt mål. Vapnet var oumbärligt
i kampen mot Utgårds jättar.Bland vikingarna var det populärt att bära en liten smyckeshammare formad som Mjölner. Amuletten skulle sannolikt ge bäraren Tors skydd. Arkeologer har funnit omkring 50 sådana torshammare tillverkade av bland annat guld, silver, brons och järn. Många av smyckena är från 900-talet, och vissa arkeologer tror därför att de ska ses som ett svar på kristendomens smyckeskors.
Enstaka forskare anser att de smyckeshammare som hittats inte alls har med Mjölner att göra. Ett argument är att liknande smycken från järnåldern hittats i bland annat Frankrike, Tyskland och Rumänien. I vikingastaden Hedeby har man hittat järnspik, som bortsett från den spetsiga änden liknar flera av torshammarna.
LÄS OCKSÅ: Vikingarnas symboler – de dolda betydelserna

Enligt Yngre Eddan smiddes Mjölner av en dvärg vid namn Brok.
Hyllningsdikter till Tor
Enstaka historiker har hävdat att vikingarna under religiösa ceremonier sjöng hymner som hyllning till Tor. Beviset är resterna av två kväden från 900-talet, i vilka Tor med direkt anföring hyllas för att ha besegrat flera jättar: ”Du bröt benen på Leikn, krossade Trivalde, störtade Starkad, dräpte Gjalp”.
Eftersom direkt anföring förekommer även i andra mytologiska dikter har flera forskare kritiserat teor

Forskarna har endast begränsade kunskaper om hur Tor i praktiken tillbads.
Romantiken väckte liv i Tormytologin
I takt med att Norden blev kristet försvann Tor ut i periferin. Historierna om honom fördes emellertid vidare muntligt och skrevs sedermera ner.
På 1800-talet fick de gamla berättelserna en renässans – bland annat tack vare den svenske författaren Viktor Rydberg, som skrev boken Fädernas gudasaga, med illustrationer av John Bauer.
Sedan dess har Tor varit föremål för flera tolkningar – från den hetsige familjefadern i seriealbumet Valhall till en av figurerna i Marvels värld av superhjältar.

Marvels version av Tor uppträder i dag i stora blockbuster-filmer, och fans kan köpa merchandise med hjälten på.

Historikern Lasse Sonne arbetar vid Köpenhamns universitet och har skrivit om Torkulten under vikingatiden.
Tor var åskgud utan åska
VÄRLDENS HISTORIA har intervjuat historikern Lasse Christian Arboe Sonne, som är expert på vikingatidens Torkult.
Vem var vikingatidens Tor?
Guden Tor var en beskyddare, som befolkningen kunde åkalla i sina ritualer, när särskilt viktiga saker skulle säkras eller skyddas – till exempel en runsten.
Har Torfiguren från sagorna något att göra med vikingarnas gudom?
Nej, det anser jag inte. Sagaberättelserna är skrivna flera hundra år efter vikingatiden. Perioden ska i stället utforskas mot bakgrund av samtida skriftliga källor och arkeologiska lämningar.
Vilket är den senaste upptäckten forskningen har gjort om Torkulten?
Tor förknippas gärna med åskväder, men nyligen har det föreslagits att denna koppling kanske inte är så säker som vi har utgått från.