Olympens tolv grekiska gudar styrde Grekland

Gudakonung utan hämningar

Den mäktigaste guden i antikens Grekland var Zeus. Många av de grekiska stadsstaterna hade demokratiska styresskick, men det rådde ingen demokrati på Olympen, där Zeus härskade som kung över de grekiska gudarna.

Grekerna var utpräglat patriarkaliska, och befolkningen såg upp till Zeus som en sträng och rättvis fadersfigur, som upprätthöll stabila sociala relationer.

Från sin hemvist på Olympen kunde himmelsguden kontrollera molnen och straffa sina motståndare med blixtar. Zeus kunde vara överallt och anta vilken skepnad han ville – en förmåga som han ofta använde för att förföra kvinnor.

Enligt en av myterna lockade han till sig den nyfikna feniciska kungadottern Europa genom att anta skepnaden av en vit tjur. När prinsessan klättrat upp på hans rygg bar Zeus henne över havet till Kreta, där han antog mänsklig form och hade sex med henne.

Flera grekiska kungar utnyttjade myterna för att hävda att de härstammade från Zeus. Deras förhoppning var att undersåtarna skulle tro på det gudomliga arvet och inte kräva demokratiska reformer.

Hos romarna motsvaras Zeus av Jupiter.

Zeus är gud för

• himlen och molnen
• åska och alla andra typer av väderlek

De nio muserna

Zeus fick en uppsjö av barn – bland annat nio döttrar med Mnemosyne, inspirationens och minneskonstens gudinna. De nio döttrarna kallades för muser, och de ansvarade för varsitt område inom konstens värld.

• Kalliope: Musernas ledare och ansvarig för den episka diktningen.
• Klio: Historieskrivning och spel på stränginstrumentet kithara.
• Melpomene: Tragedi och sorgediktning.
• Erato: Erotisk diktning.
• Euterpe: Flöjtmusik.
• Terpsichore: Dans, körsång och lyrspel.
• Urania: Astronomi och lärodiktning.
• Thalia: Komedi.
• Polyhymnia: Sång, dans, pantomim och geometri.

Zeus hustru skapade Vintergatan

Hera var gudarnas drottning och bodde på Olympen med sin make Zeus. När Hera färdades genom världen satt hon i en vagn dragen av påfåglar.

Trots att gudinnans eget förhållande stundtals var lite skakigt, var hennes ansvarsområde äktenskapet och barnafödande. Hera dyrkades framför allt av grekiska kvinnor, som i de flesta fall var hemmafruar. Kvinnorna tog hand om barnen och skötte de dagliga sysslorna i huset.

För egen del hade Hera sönerna Ares och Hefaistos med Zeus, som ständigt var otrogen mot henne. Hera hade ingen lust att ta hand om de barn som makens utomäktenskapliga eskapader resulterade i, och enligt en myt skickade hon två ormar för att döda de gossebarn som Zeus fått med en vanlig, dödlig kvinna. Pojken, som hette Herakles, ströp emellertid ormarna i vaggan med sina bara händer.

En annan myt berättar hur Herakles lades vid Heras bröst, medan hon sov. Barnet bet så hårt att gudinnan vaknade och kastade honom från sig. Grekerna ansåg att den mjölk som då sprutade ut från Heras bröst blev till Vintergatans stjärnor.

I romersk mytologi motsvaras Hera av Juno.

Hera var gudinna för

• äktenskapet
• barnafödande
• allting kvinnligt

Havets härskare jonglerade med fartyg

För de många greker som färdades på Medelhavet i trierer – eleganta fartyg med segel och rader av roddare – var det av yttersta vikt att stå på god fot med Poseidon. Den grekiske guden för havet var lynnig och hämndlysten, och om han blev provocerad kunde han från oceanernas djup utlösa våldsamma stormar och jordskalv.

År 464 före Kristus förstördes Sparta av ett jordskalv, och de flesta greker tolkade det som havsgudens hämnd. Spartas invånare hade nämligen vanhelgat ett Poseidontempel genom att ta en grupp människor som sökt tillflykt i helgedomen till fånga.

Poseidon hade emellertid också en kärleksfull sida. Han förälskade sig i havsgudinnan Amfitrite, som skräckslagen flydde från den mäktige guden. Poseidon skickade en delfin efter henne, och den övertalade henne att återvända.

Poseidon och Amfitrite fick sonen Triton, som kunde styra havets vindar genom att blåsa i en snäcka. Även Poseidon kunde utlösa en storm genom att slå med sitt vapen, treudden.

Neptunus motsvarar i romersk mytologi Poseidon.

Poseidon var grekernas gud för

• havet
• jordskalv
• hästar

Blomstrande gudinna undervisade i lantbruk

I sin roll som fruktbarhetens och skördens gudinna var Demeter en av de viktigaste gudarna för de 80 procent av Greklands befolkning som levde av lantbruk – ett yrke som gudinnan ofta fick äran för att ha lärt grekerna.

I Aten hyllades hon på hösten under thesmoforier, en fest som endast vuxna kvinnor fick delta i. Kvinnorna sov i lövhyddor på en kulle och utförde ritualer, som skulle garantera nästa års spannmålsskörd och deras egen fruktbarhet.

De grekiska konstnärerna hyllade Demeter genom att avbilda henne tillsammans med blommor, frukter och sädesax. Gudinnan hade en dotter, Persefone, som enligt ”Demeterhymnen” från 600-talet före Kristus rövades bort av dödsguden Hades. I sorg över sin försvunna dotter försummade Demeter åkrarnas grödor.

För att förhindra hungersnöd övertalade de andra gudarna Hades att frige Persefone från dödsriket – men först fick dödsguden henne att äta fyra granatäpplekärnor. På magiskt vis band kärnorna Persefone till dödsriket och tvingade henne att återvända till Hades i fyra månader varje år, då marken låg bar.

Ceres motsvarar hos romarna Demeter från den grekiska mytologin.

Demeter var grekisk gudinna för

• fruktbarhet
• skörd
• lantbruk

Atens beskyddare föddes ur sin fars panna

Grekerna betraktade Athena som en aktiv gudinna, som ofta lade sig i människornas liv. Utöver att vara gudinna för krig, konsthantverk och visdom var hon även stadsstaten Atens beskyddare.

Den rollen fick hon genom att besegra Poseidon i en gåvotävling. Medan havsguden skänkte atenarna en oanvändbar saltvattenkälla, som ingen kunde dricka ur, gladde Athena folket med ett olivträd rikt på frukt. De tacksamma invånarna helgade Akropoliskullen till gudinnan, som i sin visdom hade insett precis vad atenarna helst ville ha.

Att Athena betraktades som klok berodde på att hon enligt legenden föddes ur en hjärna. Athenas mor Metis hade enligt myten slukats av sin älskare Zeus, som var rädd att Metis skulle föda en son som skulle mörda honom. Efter det fick Zeus så ont i huvudet att smideskonstens gud Hefaistos var tvungen att hugga hål i gudakonungens panna. Ut kom Athena – fullvuxen och med vapen i hand.

Minerva hos romarna motsvarar Athena hos grekerna.

Athena var grekisk gudinna för

• visdom
• krig
• konsthantverk

Lyrspelare använde kemisk krigföring

För vanliga greker förknippades Apollon – spådomskonstens, musikens och läkekonstens gud – framför allt med oraklet i Delfi, där han enligt myten hade besegrat den stora ormen Python.

I Delfi kunde människor ställa frågor till Pythia, en prästinna som i trans kanaliserade Apollons svar direkt till frågeställaren. Vart fjärde år arrangerades de pythiska spelen till den populäre spådomsgudens ära. De idrottsliga festspelen var kända framför allt för sina kappkörningar.

Apollon framställdes med en pilbåge, med vilken han kunde avfyra sjukdomsbärande pilar. Han bar dessutom på en lyra, som guden Hermes hade gjort av en sköldpaddas skal.

Under det trojanska kriget blev Apollon enligt “Iliaden” rasande, när kung Agamemnon tog en Apollon-prästs dotter till fånga. Guden avfyrade därför en skur av pilar mot de grekiska styrkorna, som omedelbart drabbades av pest. Först när Agamemnon lät flickan återvända till sin far upphörde Apollon med sitt skjutande.

Apollon går under samma namn i romersk och grekisk mytologi.

Apollon var grekernas gud för

• solen och ljuset
• spådomskonsten
• musik och poesi
• läkande och sjukdom

Naturens beskyddare krävde människooffer

Forskarna tror att jaktgudinnan Artemis härrör från en tid, innan grekerna blev bönder på allvar. Trots att alltmer av landet efter år 600 före Kristus var uppodlat – och jakt blev ett tidsfördriv för överklassen – glömde befolkningen inte bort Artemis.

I staden Efesos i nuvarande Turkiet stod Artemistemplet, ett av världens sju underverk. Templet var känt för sin staty av Artemis i guld och ebenholts.

Artemis var känd för sin jungfrulighet. I en myt berättas det att jägaren Aktaion en dag såg Artemis bada naken i en källa. Gudinnan straffade genast den oförskämde mannen genom att förvandla honom till en hjort, som dödades av hans egna jakthundar.

I likhet med sin tvillingbror Apollon hade Artemis en pilbåge och var utrustad med ansenliga krafter, som hon kunde använda mot plågoandar. När kung Agamemnon dödade en av hennes hjortar, hejdade Artemis enligt “Iliaden” vinden, så att kungens flotta inte kunde nå Troja. Först när Agamemnon hade offrat sin dotter Ifigenia släppte Artemis lös vinden igen.

Diana i den romerska mytologin motsvaras av Artemis hos grekerna.

Artemis var grekernas gudinna för

• jakt
• vilda djur
• kyskhet

Brutal krigsgud ställde till trubbel

När väpnade konflikter hotade att bryta ut mellan stadstaterna var grekerna övertygade om att det var krigsguden Ares som drog i trådarna. Ares älskade att så split och missämja. Därför var guden impopulär bland de andra gudarna, och han föredrog att vistas i provinsen Thrakien i stället för på Olympen, där han stod i skuggan av sina föräldrar – Hera och Zeus.

Medan grekiska konstnärer ofta framställde Ares som en beväpnad fotsoldat, färdades han enligt vissa myter i en stridsvagn dragen av eldsprutande hingstar. Han var ogift, men hade två söner med kärleksgudinnan Afrodite – Fobos (skräck) och Deimos (fruktan).

Grekland plågades i långa perioder av krig – både mot perserna och internt mellan stadsstaterna. Trots det drog sig många greker för att åkalla Ares, när de behövde skyddas från fiender. Det berodde på att han betraktades som gud för i synnerhet krigets brutala sidor som raseri och massakrer.

Många vände sig i stället till Athena, som förknippades med krigets strategi.

Ares motsvaras av Mars hos romarna.

Ares var grekernas gud för:

• krig
• mod

Halt smed utrustade gudarna

Smideskonstens gud Hefaistos hade en muskulös överkropp, men förkrympta ben. Enligt en myt blev hans far, Zeus, så besviken på att sonen var så ful att han kastade ner honom från Olympen till ön Lemnos i Egeiska havet. I en annan berättelse sägs det att modern Hera försökte dränka honom.

Sitt frånstötande yttre till trots var Hefaistos gift med den vackra Afrodite, som han konstant var svartsjuk på.

Vad Hefaistos saknade i utseende kompenserade han med hantverksskicklighet. Han hade bland annat smitt många av gudarnas attribut, till exempel Afrodites älskogsbälte, Hermes bevingade sandaler samt Zeus åskviggar. Hefaistos var gud för de talrika smeder som med eld, hammare och städ förvandlade brons till svärd, yxor och plogar.

Även om Hefaistos var långtifrån grekernas populäraste gud visar det välbevarade templet Hefaisteion från 449 f.Kr. att grekerna hyllade sin smidesgud. Det doriska templet ligger på en höjd nordväst om torget i Aten och hyste under antiken en bronsstaty av Hefaistos.

Hefaistos i den grekiska mytologin motsvaras av Vulcanus hos romarna.

Hefaistos var grekernas gud för

• eld
• smeder
• vulkaner

Sexglad gudinna utlöste krig

Afrodite var kärlekens och skönhetens gudinna, men hennes tillkomst var minst sagt bisarr: Hon ska ha fötts utanför Cyperns kust, när den kastrerade titanen Uranos kön förenades med havets skum.

Gudinnan var så vacker att Zeus var rädd att de andra gudarna skulle slåss om henne. Han vigde henne därför med en man som ingen avundades – den halte Hefaistos. Den naive maken tillverkade ett magiskt älskogsbälte åt sin hustru, och med hjälp av det hade hon relationer med både dödliga och grekiska gudar som Ares och Hermes.

Kärleksgudinnans skönhet hotade att överskugga Hera och Athena, och enligt “Iliaden” bad de tre gudinnorna prins Paris av Troja att ge en av dem ett äpple med påskriften ”Till den vackraste”. Afrodite fick äpplet, och hon hamnade därmed i centrum för den strid som utvecklades till det trojanska kriget.

Att Afrodite kunde sätta känslorna i svall bekräftas av den romerske historikern Strabon, som på 100-talet före Kristus påstod att gudinnans tempel i Korinth sysselsatte mer än tusen prostituerade.

Venus hos romarna motsvaras av Afrodite i den grekiska mytologin.

Afrodite var grekernas gudinna för

• kärlek
• begär och sex

Gränsöverskridande tjuv uppfann lyran

Gudarnas budbärare, Hermes, var grekernas gud för vägar, gränser och övergångar. Han höll sin hand över resenärer, idrottare – och tjuvar. Redan som liten fick Hermes dåligt rykte, när han enligt en myt stal guden Apollons kor.

När Apollon krävde att få tillbaka sin boskap, började den listige Hermes spela på sin nya uppfinning – en lyra gjord av skalet från en sköldpadda. Tonerna från musiken var så vackra att Apollon accepterade lyran som betalning för den stulna boskapen – och dessutom gav Hermes den häroldsstav som blev hans kännetecken.

Med sin stav med två ormar slingrade runt sig, resehatt och bevingade sandaler for Hermes fram genom grekernas värld, Han var den ende som kunde korsa gränsen mellan de levandes och de dödas värld. Därför betraktade människor honom som psykopomp – själaledsagare – som förde de döda till Hades.

Trots att Hermes hade denna viktiga roll offrade grekerna sällan till honom. Å andra sidan var alla idrottsplatser flankerade av hermer – Hermesfigurer, som skulle inspirera idrottarna att göra sitt bästa.

Merkurius är romarnas motsvarighet till grekernas Hermes.

Hermes var grekernas gud för

• handelsmän
• tjuvar
• resenärer

Alla försökte undvika dödsguden

Grekernas dödsgud var Hades. Han hade delat upp världen med sina bröder Zeus och Poseidon, som fick härska över himlen respektive havet. Själv hamnade han i riket under jorden, som uppkallades efter honom.

Till skillnad från sina syskon fick Hades ingen tron på Olympen, vilket gjorde dödsguden bitter. Relationen förvärrades ytterligare, när han rövade bort gudinnan Persefone.

Hades var en grym gud, och grekerna var så rädda för honom att de inte vågade yttra hans namn. Till och med i samband med offer till underjordens härskare – gärna djur med svart päls – vände de bort ansiktet från avbildningarna av honom.

Grekernas respekt och rädsla för Hades berodde på att de trodde att de dödas själar dömdes i dödsriket. Elaka personer straffades med evig tortyr i Tartaros, de goda hamnade i det paradisiska Elysion, medan resten hamnade i en skentillvaro på en äng täckt av bleka så kallade asfodeler, eller liljor.

För att nå Hades skulle de döda fraktas över floden Styx av färjkarlen Charon. Många greker begravdes därför med en obol (ett mynt) i munnen, så att de skulle kunna betala för överfarten.