Svartkonster gav sex och framgång

Häxeri och trolldom genom­syrade antikens folktro, och det var inget man skojade med. Allt från impotens till mord kunde tillskrivas övernaturliga krafter.

Den romerske poeten Ovidius misstänkte under första århundradet före Kristus att häxkonster kunde vara orsaken till hans bristande älskogsork: ”Är jag ett stackars offer för trollformler och örter, eller har en häxa stuckit nålar mitt i levern på en röd vaxbild av mig?”

Magi tar livet av tronföljare

Att magin till och med kunde vara dödsbringande framgår av historikern Tacitus nedteckningar från år 19 efter Kristus, då fältherren Germanicus, som var kejsare Tibe­rius tronföljare, precis hade avlidit.

”Undersökningar av golv och väggar i hans hus visade upp rester av människokroppar, trollformler, förbannelser, blytavlor ingraverade med Germanicus namn, blodig aska och andra av de ingredienser som man enligt utsago kan sända en levande själ ner i graven med”, står det i de antika källorna.

Den romerska domstolen lät avrätta en trollkvinna vid namn Martina för mordet på tronarvingen, medan senator Gneus Culpurnius Piso och hans hustru Plancina, som ansågs ha varit de drivande krafterna bakom dådet, tvingades begå självmord.

En samling tavlor som var ingrave­rade med trollformler och ofta ett namn hörde till trollkvinnornas magiska rekvi­si­ta. Forskarna känner till över 1500 av dessa tavlor, som härstammar från 400-talet före Kristus och tusen år framåt.

De flesta har man hittat i Grekland, och de gamla gre­kernas beteckning för tavlorna var ”för­bannelser som binder hårt”. Syftet med tavlorna var att åkalla de över­naturliga makter som kunde troll­bin­da en människas handlingar eller hälsa.

För att åstadkomma en bindande förbannelse skulle man gravera in offrets namn och en trollformel på en blytavla, som man sedan vek eller rullade ihop och ofta slog en spik igenom.

Tavlan placerades sedan i en grav, i en brunn eller i en källa så att den fanns inom räck­håll för de underjordiska demoner eller gu­dar som skulle verkställa förbannelsen. Tav­lor­na är antagligen en grekisk uppfinning, som romarna tog med sig när de erövrade riket i öster.

Band motståndares tunga

De flesta tavlor handlar om konkurrens på kapplöpningsbanan och i domstolen. En romersk blytavla som hittats i Karthago ber till exempel gudarna eller demonerna att ”binda varenda en av Victorius lemmar och varenda en av hans senor, tävlingsryttaren i det blå laget”.

Även i rättssalen var bindande förbannelser ett mycket utbrett fenomen, men här var det offrens sinne och talförmåga snarare än kropparna som man siktade in sig på.

Sålunda kan man på en blytavla från Aten läsa hur författaren önskar att motparten skall bli stum: ”Theagenes, slakta­ren. Jag binder hans tunga, hans själ och det tal han producerar.”

Förbannelsen ­stänger munnen på ytterligare ett antal namngivna personer och slutar: ”Alla dessa binder jag, gömmer jag, be­graver jag, spikar jag fast. Om de ställer motkrav inför skiljedomaren eller rätten, låt dem då framstå som utan betydelse, både i ord och i gärning.”

De flesta blytavlor från perioden före romartiden har antagligen graverats av amatörer, för de är bristfälligt skrivna och fulla med stavfel och grammatiska fel. Ett avsnitt från Platons Republiken tyder emellertid på att det redan år 400 före Kristus fanns professionella magiker och tavelmakare, i varje fall i Aten.

Det bekräftas av att forskarna har hittat en rad voodoodockor, som med säkerhet daterats till Platons tid. Dessa dockor är långt mer konstnärliga än de bindande förbannelser som man känner från blytavlorna.

Till exempel har varje docka graverats med ett eller flera namn, varpå den sedan packats ner i sin blyask, där även locket försetts med minst ett namn.

För över fyrtio år sedan hittade fors­karna den första av dessa voodoo­dockor, som låg i en grav på en av Atens forn­tida begravningsplatser. Dockans högra ben har namnet Mnesimachos, och på askens lock nämns nio män, inklusive Mnesimachos.

Antagligen för att gardera sig har avsändaren dessutom tillfogat: ”och alla andra som antingen är advokater eller som skall vitt­na för honom”.

Häxkonster tände begäret

Sedan dess har forskarna funnit tre näs­tan identiska dockor i en grav precis i när­heten. Av de fyra män som nämns på dessa dockor har tre oerhört sällsynta namn, nämligen Theozotides, Mikines och – Mnesimachos.

Sannolikt rör det sig om tre framträdande atenska politiker, som samtliga omkring år 400 före Kristus ställdes inför rätta och lagsöktes av män, vars anklagelser författats av en av dåtidens bländande talare – Lysias.

I dag går det inte att reda ut, men det kan mycket väl ha varit samma förmögna person som anlitade Lysisas för att skriva anklagelserna som även betalade en trollkvinna för att kasta förbannelser över dessa politiker.

Målet var att på magiskt vis binda dem och göra dem oförmögna att försvara sig i rätten. En av de vaxdockekistor som forskarna har hittat under Piazza Euclide bär inskriptionen Antonius. Kanske har det varit namnet på en motpart i rätten eller en motståndare på kapplöpningsbanan.

Vaxdockorna och blytavlorna har även an­vänts i ett helt annat sammanhang, nämligen att få en kvinna att fatta begär till en man. Så kanske var Antonius i själva verket en desperat och kärlekskrank herre, ute i kärlekens ärenden.

Vann kärlek med nålstick

I Egypten har forskare grävt ut en vax­docka från 200-talet eller 300-talet före Kristus. Dockan knäböjer med fötterna hopbund­na och med bakbundna armar, och man har stuckit tretton nålar genom henne: en i huvudet, en i munnen, en i varje öga och varje öra, en i solar plexus, en i slidan, en i anus, en i varje handflata och en under varje fotsula.

Dockan var inslagen i en graverad blytavla och förseglad i en kruka. Inskriptionen avslöjar att en man, Sarapammon, gjort eller låtit göra dockan för att tvinga en kvinna, Ptolemais, att ge sig till honom:

”För Ptolemais, född av Aias och dotter till Horigenes, till mig. Hindra henne från att äta och dricka tills hon är hos mig, Sarapammon, född av Area, och tillåt inte henne att vara till­sammans med någon annan man än mig. Dra henne i håret, i hennes in­älvor tills hon inte längre är mig fjärran.”

Ibland nöjde man sig inte med att framställa enbart en docka, för i Egypten har forskarna även hittat ett par som om­sluter varandra i en erotisk omfamning. Dockor­na är inlindade i ett papy­rus­ark, och på insidan av arket hittar man denna högst passionerade besvärjelse:

”Grip Euphemia och för henne till mig, Theon, att älska mig med vilt begär, och bind henne med olösliga länkar, starka länkar i kärlek till mig, Theon, och låt henne inte äta, dricka, sova, skämta eller le, utan få henne att resa iväg och lämna sin far, mor, bröder och systrar … Bränn hennes lemmar, lever, kvinnokropp tills hon kommer till mig, älskar mig och inte är olydig mot mig.”

Det kan se ut som om avsändaren av dockan med nålar var en ganska brutal friare, men även om tillvägagångssättet var omilt, var han ute i exakt samma ärende som mannen som lät tillverka det älskande paret: för båda gällde det att få drömkvinnan att känna ett totalt och fullständigt villkorslöst begär till mannen.

Häxan förblev anonym

Än så länge har de italienska arkeologerna lyckats tyda endast ett namn, Anto­nius, på de blyaskar som hittades vid utgrävningen under Piazza Euclide.

Askarna hittades i närheten av en brunn helgad åt den romerska gudinnan Anna Perenna, som förknippades med årets gång. Romarna bad till henne för att det kommande året skulle bli bra. Sannolikt skulle alltså magin verka inom ett år.

Om det rör sig om förbannelser mot en rival eller en hatad person, oavsett om denne var en politiker eller motpart i rät­ten, finns det endast ett namn med i askarna: offrets.

Handlar det däremot om erotisk magi, finns det alltid två namn, både offrets och besvärjelsens avsändares. Demonerna eller gudarna var ju tvungna att veta vart de skulle skicka den sexgalna kvinnan.

Den romerska häxa som tillverkade dockorna av bland annat mjöl och vax och som sedan placerade dem i små askar förblir emellertid anonym. Till skill­nad från kollegan Martina som greps och avrättades för mordet på Germanicus efterlämnade hon bara sitt hantverk och ett enstaka tumavtryck.