Nordens slott kryllar av spöken

Celestine är bara en av flera vita fruar och spöken eller andra övernaturliga väsen som hemsöker Nordens slott och borgar.

Berättelserna om det övernaturliga – eller det paranormala, som fenomenen också kallas – är så många att de inte bara väcker intresse hos historieintresserade. Även vetenskapen har nu börjat titta på oförklarliga händelser med nyfikna glasögon.

För vad är spöken? Varför ser vi dem? Och varför tröttnar vi aldrig på att höra de fascinerande och skräckinjagande berättelserna om gengångare?

Älskare halshöggs

Det finns gott om berättelser att ta itu med för de naturvetare och psykologer som arbetar på att förklara de mest utbredda paranormala fenomenen. I Norden vimlar det nämligen av spökhistorier.

De övernaturliga fenomenen uppträder i olika skepnader men verkar ändå följa ett ganska enkelt mönster. En argsint hund, en halshuggen adelsman eller en kvinna klädd i vitt är de typiska spökena, och några av de mest välkända uppenbarelserna finns på det danska slottet Rosenholm.

Där börjar gobelängerna på tornrummets norra vägg fladdra oförklarligt varje natt runt midnatt, varpå en ung kvinna träder fram ur väggen. Spöket är en gengångare av en ung adelsfröken, som till sin olycka förälskade sig i godsförvaltaren. Det förtäljer historien, som går tillbaka till 1700-talet.

Kärleksparet höll förhållandet hemligt så länge de kunde, men när flickan blev gravid kunde hennes far inte undgå att märka hur det låg till. Rasande förklarade adelsmannen att förvaltaren skulle avrättas snarast, men först skulle han dubbas till riddare. En simpel förvaltare kunde nämligen inte vara far till hans barnbarn.

Adelsmannen beordrade ut förvaltaren på borggården, greppade sitt stora svärd och genomförde ceremonin som gick ut på att tre gånger vidröra den blivande riddarens axel med svärdet.

Förvaltaren fick inte lov att njuta av sitt adelsstånd speciellt länge, för så snart adelsmannen hade slutfört ceremonin högg han huvudet av sin dotters älskare. Flickan behövde dock inte sörja länge.

Den unga kvinnan blev nämligen inmurad levande i tornrummets gamla fönsternisch, där hon led en ensam, utdragen och kvalfylld död.

När slottsklockan slår midnatt återvänder adelsfröken och förvaltaren, insvepta i ljusa skynken. Personer som vågar sig ut i korridoren vid det här klockslaget kan se dem – den vita frun och den huvudlösa förvaltaren – förenade i en evig, kärleksfull omfamning utanför tornrummets dörr.

Förälskade kvinnor blev inmurade

En ung kvinna som blir förälskad i en man under sin egen samhällsklass och hamnar i stora svårigheter är också temat i en spökhistoria från medeltidsborgen Olofsborg i Nyslott i Finland. Den robusta byggnaden har sedan 1475 stått emot flera ryska belägringar.

Under en av belägringarna förälskade sig slottsherrens dotter Ingel i en officer från de ryska belägringstrupperna. Intresset var ömsesidigt, och en natt släppte flickan in ryssen i slottet. Den förslagne officeren utnyttjade möjligheten att öppna borgens portar, så att fiendesoldater kunde strömma in.

Försvararna agerade snabbt, och efter en hård strid lyckades de jaga fienden på flykten. Slottsherren förlät dock inte Ingel utan lät mura in henne som straff. När fullmånen lyser upp natten kommer hon och hennes ryske älskare ut tillsammans på en av borgens balkonger, lyder spökhistorien.

Sensmoralen är uppenbar: Den som gifter sig under sitt stånd eller sätter sig upp mot sina föräldrar är dömd till evig olycka.

Olycklig kärlek är drivkraften bakom många av spökerierna. Den danske kungen Fredrik II kom enligt berättelserna aldrig över att han inte kunde få adelsfröken Anne Hardenberg, som han var förälskad i som ung.

Anne var tillräckligt förnäm för att bo på Svaneholms slott, ett renässansslott i Skåne som vid den här tiden tillhörde Danmark – men inte fin nog för att gifta sig med en kronprins.

I stället gifte Fredrik sig 1572 med den brud som familjen hade valt till honom, hans 15-åriga kusin Sofia av Mecklenburg, och levde olycklig i alla sina dagar. Efter mer än 400 år verkar kungen fortfarande inte ha gett upp hoppet om Anne, utan letar efter henne på Svaneholms slott.

Helt blind för andra kvinnor är Fredrik emellertid inte. När tre besökande skolflickor träffade på Fredrik II som spöke i slottets musiksal, stampade kungen glatt takten till musiken, medan han blinkade mot dem.

En grevinna på slottet hade precis samma upplevelse med den kungliga gengångaren.

Ilsken hund varslar om död

Alla spöken har inte mänsklig skepnad. Där den norska fästningen Akershus nu ligger, började man under medeltiden att bygga en kungaborg. Borgens kommendant befallde att en hund skulle begravas levande vid borgens port.

Det grymma dådet skulle säkerställa att hunden gick igen, så att den kunde vakta borgens ingång för evigt och därigenom skydda männen innanför. Om det beror på den döda hunden eller inte är oklart, men säkert är att Akershus aldrig har intagits med våld.

Däremot blev inte spökhunden någon trevlig bekantskap för norrmännen heller, för Malcanisen – den ondskefulla hunden – skrämde inte bara fienden.

Så snart den sista stenen var lagd 1299 började djuret yla och föra oväsen. Spökandet förekom särskilt i den mörka gången på slottets östra sida som ledde upp till den övre borggården.

Historien kulminerade när en del av gången av någon märklig anledning rasade ihop en dag 1550.

Den danske adelsmannen Peder Hanssøn Litle, länsherren som skötte borgen, måste mot sin vilja bege sig ned under fästningen för att skaffa sig en överblick över skadornas omfattning. Där väntade den blodtörstiga hunden med blottade tänder och ögon som lyste flammande röda i mörkret.

Peder Litle försvarade sig så gott han kunde mot den ohyggliga varelsen, som inte försvann förrän han kastade sin brinnande fackla mot den.

Peder tumlade ut på alla fyra, men var oskadd. Snart kunde han andas ut och sälla sig till kamraterna i de ombonade rummen ovanpå. Men lättnaden blev kort.

Vid påsk året därpå föll han av sin häst och slog sig illa. Peder återhämtade sig aldrig helt, och i september 1551 dog han till följd av skadorna. Alla andra som har sett Malcanisen har också mött ett liknande öde, enligt historien.

Hunden spökar fortfarande, trots att Akershus byggdes om på 1600-talet. Fästningen anses för övrigt vara den mest hemsökta platsen i Norge. Till exempel ska drottning Margaretas kammarjungfru också ha hemsökt korridorerna i Akershus.

Drottning Margareta (1353–1412) befann sig ofta i borgen, där en av hennes kammarjungfrur svalt ihjäl under en särskilt kall vinter. I dag säger flera personer att de har sett kammarjungfrun i Margaretasalen. Hon har inget ansikte och skrider oroligt fram och tillbaka i det mörka rummet.

Även om de allra flesta gengångare är flera hundra år gamla, är spöken inte alltid av äldre datum. På det kungliga slottet Skaugum sydväst om Oslo spökar den tyske rikskommissarien Josef -Terbovens osaliga ande.

Terboven utsågs till rikskommissarie direkt efter Nazitysklands ockupation av Norge i april 1940. Han lade beslag på slottet Skaugum och utmärkte sig snart genom sin oerhörda brutalitet.

Vid ett tillfälle 1942 beordrade Terboven till exempel att omkring 288 sjuka krigsfångar i lägret Beisfjord i norra Norge skulle avrättas. Fångvaktarna mejade ner de sjuka med kulsprutor.

De fångar som gömde sig i barackerna brändes levande. Rikskommissarien var så brutal i sina metoder att till och med den tyske propagandaministern Joseph Goebbels ansåg att han gick alltför hårt fram.

Terboven vacklade aldrig – inte heller när tyskarnas krigslycka vände. Hans personliga ambition var att se till att Norge som fästning skulle stå fast, även om alla andra tyska besittningar besegrades. Men den 8 maj 1945 kapitulerade Tyskland , och till och med Terboven insåg att allt hopp var ute.

Hellre än att leva med nederlaget – och möta de allierades befrielsestyrkor – valde rikskommissarien att runt midnatt spränga sig själv i luften med 50 kilo dynamit i en bunker intill slottet.

Det norska kronprinsparets nuvarande garde hävdar att de har sett Terboven vandra omkring rastlöst vid slottet. Kanske försöker han uppfylla ambitionen att hålla kvar Festung Norwegen. Kanske är det hans straff för de onda gärningar han begick.

Både gamla och nya spökhistorier är en del av en tradition som går tusentals år tillbaka i tiden. Redan den grekiske diktaren Homeros, som levde på 700-talet före Kristus, nämnde andar till avlidna som levde och umgicks i dödsriket Hades.

Under de följande århundradena uppstod föreställningen att den dödes ande svävade runt nära kroppens viloplats, och att den döde skulle hemsöka familjen om han eller hon inte begravdes enligt vedertagna ritualer.

Den romerske politikern och författaren Plinius den yngre skrev under det första århundradet världens första spökhistoria om en rastlös själ som aldrig fick en riktig begravning och därför hemsökte ett hus i Aten.

Vissa av berättelserna om slottsspöken går ända tillbaka till medeltiden, men många av de historier vi känner till fick sin form på 1800-talet.

Om religion och vidskepelse hade styrt vardagen tidigare, fick nu vetenskap och rationellt tänkande övertaget – åtminstone hos den tongivande delen av befolkningen. Som en reaktion på den nya rationalismen uppstod romantiken, som idealiserade historien, naturen och det mystiska.

Döden var en del av vardagen, eftersom läkekonsten ännu inte förmådde besegra infektionssjukdomar och andra dödliga farsoter, och historier om älskade avlidna som återvände från graven tröstade de efterlevande.

Andra kunde genom berättelserna och på säkert avstånd från farorna få uppleva lite skräckblandad förtjusning, ungefär som vi numera gör genom att titta på skräckfilmer.

Spiritistiska seanser, poltergeistfenomen och kommunikation via ”anden i glaset” var populära tidsfördriv. Samtidigt florerade berättelser om hemsökta hus och slott. Många av de berättelser som vi känner till i dag skrevs just på 1800-talet.

Forskare kastade sig också över spökhistorierna, som de försökte förklara utifrån naturvetenskapliga principer. I London bildades 1882 Society for Psychical Research i syfte att förklara vad som låg bakom de paranormala händelserna.

Medlemmarna var högt respekterade forskare. Society for Psychical Research existerar fortfarande och kan räkna flera nobelpristagare bland sina medlemmar. Sällskapet har avslöjat flera bedrägerier men även funnit att upplevelsen av att ha sett ett spöke är mycket vanligt förekommande. Att ögonvittnets psykiska tillstånd påverkar upplevelsen har också framkommit.

Andra försökte, med utgångspunkt i tidens nya teknik och kunnande, förklara de övernaturliga fenomenen som ”elektriska urladdningar” eller ”avfotograferingar av historien”.

Trä knarrar och mörkret luras

Nu – omkring 150 år senare – har vetenskapen ännu inte till fullo förklarat vad som ligger bakom alla tilldragelser som faller under kategorin paranormala händelser. Men forskarna har kommit väldigt långt med att förklara de mest utbredda ”övernaturliga” fenomenen. Och det finns oftast en helt naturlig förklaring.

Många spökerier kan förklaras med de gamla slottens och husens skick. De hade ofta dålig belysning, och det är lätt att inbilla sig att ”något” smyger i mörka vrår. Ljudet av träbjälklag som knarrar när det blåser kan mycket väl låta som mystiska fotsteg, men fenomenet kan också bero på mögelsvamp.

Ingenjören Shane Rogers, som arbetar som professor vid Clarkson University i USA, har under flera månader undersökt följderna av att andas in den mögelsvamp som trivs i fuktiga och försummade miljöer, exempelvis slottskällare.

Preliminära undersökningar tyder på att svampen inte bara irriterar luftvägarna och ögonen utan också påverkar hjärnan. Den som utsätts kan drabbas av oförklarlig rädsla eller förvirring, som han eller hon då tolkar som en övernaturlig upplevelse.

Om Shane Rogers har rätt kan hypotesen förklara varför spöken ofta syns till i gamla, förfallna hus.

Förutom svampsporer finns ett annat ämne i sökarljuset när forskarna letar efter förklaringar. Läkaren W.H. Wilmer publicerade 1921 en berättelse om ett hemsökt hus i tidskriften American Journal of Ophthalmology.

Familjen i huset upplevde underliga saker när de hade flyttat in. Möbler förflyttades på ett oförklarligt sätt om natten, viskande röster hördes i korridorerna och familjemedlemmarna kände ständigt att någon höll ögonen på dem.

Familjen kände till och med hur något höll fast dem i sängen. De hemska tilldragelserna fortsatte tills en tekniker undersökte familjens ugn.

Ugnen visade sig vara defekt, och varje natt fyllde den huset med kolmonoxid, som är en färglös och luktfri men extremt giftig gas.

Efter detta drog läkarna slutsatsen att kolmonoxid i en viss mängd kunde leda till hallucinationer som påminde om spökhistorierna. Mycket riktigt upphörde ”spökandet” så fort ugnen reparerats.

Osynliga ”vågor” flyttar möblerna

Senare tiders forskare har angett infraljud som en möjlig orsak till de övernaturliga fenomenen. Infraljud är ljudvågor med en extremt låg frekvens.

Vissa djur, till exempel valar, flodhästar och elefanter, använder de lågfrekventa ljuden för att kommunicera med varandra, men det mänskliga örat kan inte uppfatta infraljuden. Vågorna är dock mycket kraftiga och kan under vissa omständigheter flytta tunga föremål eller krossa rutor och även människokroppar.

Oftast skapas infraljud av människan. Flygplan, raketer, biltrafik, satelliter och vindturbiner är viktiga källor till det bombardemang av lågfrekventa ljudvågor som människor och djur konstant utsätts för.

Forskare som har studerat effekten av vindturbiner eller trafikbuller nära bostäder har kommit fram till att lågfrekvent buller skapar en känsla av förvirring och panik och kan förändra hjärtrytmen och blodtrycket. Kroppen uppfattar omedvetet effekterna och tolkar dem som en ”påtagligt kuslig stämning”.

Vic Tandy, som är expert i informationsteknik vid Coventry University i Storbritannien, upptäckte på 1980-talet att infraljud kan skapa en illusion av att ett osynligt väsen är närvarande. Tandy arbetade i ett laboratorium som tillverkade medicinsk utrustning, och särskilt i ett av rummen kände Tandy ett stort obehag.

”Jag kallsvettades och drabbades av en svårgripbar känsla av nedstämdhet. Men det var något annat också. Jag kände att det fanns någon i rummet tillsammans med mig”, berättade Tandy senare.

I ögonvrån skymtade han en skepnad, men när han vände sig för att undersöka saken närmare var skepnaden borta. Förklaringen fick Tandy nästa dag. Forskaren brukade fäkta på fritiden, och när han skulle putsa sin värja i det rum där han dagen innan hade sett skepnaden, märkte han att klingan vibrerade.

Tandy kom fram till att vibrationerna berodde på ljudvågor på 19 hertz som kom från ventilationssystemet. Ljudet kunde inte höras, men det framkallade de skrämmande och spöklika effekterna. I ett amerikanskt försök delade forskarna upp en grupp försökspersoner i två grupper.

Den ena gruppen blev – utan att veta om det – utsatt för svaga infraljudvågor. Efteråt intervjuade forskarna grupperna om deras upplevelse i rummet.

Resultatet var tydligt. Större delen av de försökspersoner som hade utsatts för infraljud berättade att de hade upplevt kalla kårar längs ryggraden och känt att osynliga varelser befann sig i rummet med dem. Ytterligare studier bekräftar sambandet.

Enligt forskarna kan teorin förklara varför det ofta spökar i stormigt väder, då vinden framkallar den låga infraljudsfrekvensen.

Forskare från engelska National Physical Laboratory har dessutom undersökt varför vissa platser verkar mer mottagliga för spöken än andra och kommit fram till att infraljud samlas i fickor som exempelvis smala ingångar till större grottor.

Spöken kommer när vi sover

Medan det är bevisat att låga ljud kan skapa oro i kroppen har forskare länge frågat sig varför spöken nästan alltid visar sig när det är mörkt och precis innan vi somnar. Mötet med Celestine, Dragsholms vita fru, sammanträffar med just denna tidpunkt på dagen.

Tidpunkten är ingen slump, påpekar vetenskapsmän som arbetar med att kartlägga människors naturliga sömnrytm och har upptäckt att fenomenet ofta hänger ihop med så kallad sömnparalys eller sömnförlamning. Under sömnen genomgår hjärnan olika faser.

Den första är den lätta sömn som forskare kallar non-rapid eye movement-fasen (NREM). Därefter blir sömnen djupare tills vi glider in i den fas som kallas rapid eye movement-fasen (REM). Senare blir sömnen lättare igen, tills den övergår i vaket tillstånd.

Under REM-sömnen förekommer de livligaste drömmarna, men det är under den tidiga och sena sömnfasen – medan hjärnan håller på att somna eller vakna – som hjärnvågorna får det att spöka.

I dessa faser ser den sovande fenomen som fläckar, ljusa streck, geometriska figurer och mänskliga former. Ljud i form av skarpa knallar, viskningar eller skrik är inte heller ovanliga.

Försök visar att många i denna fas tror att de är vakna. Samtidigt är kroppen också förlamad, troligen som en skyddsåtgärd eftersom vi annars skulle kunna få för oss att leva ut våra drömmar fysiskt och skada oss själva, till exempel genom att försöka flyga och hoppa ut från ett fönster.

Hos personer som lider av sömnförlamning fortsätter REM-sömnen delvis in i den vakna fasen. De tror att de är vakna samtidigt som de har drömliknande hallucinationer, precis som när de håller på att somna.

Samtidigt är kroppen förlamad så att den drabbade är fången i detta ofta obehagliga tillstånd. Vissa känner ett tryck över bröstet, som om de hölls ned av ett osynligt väsen.

Fenomenet är ursprunget till uttrycket ”att ridas av maran” – känslan av att någon eller något sitter på ens bröst medan hjärnan förgäves försöker vakna. Tillståndet är relativt vanligt: hela åtta procent hävdar att de har upplevt det, visar undersökningar.

Forskare kan till och med framkalla tillståndet genom att manipulera människors sömn.

Otydliga vålnader som skymtas i ögonvrån i gränslandet mellan sömn och vakenhet och en plötslig känsla av melankoli är alla subjektiva fenomen, men de har med stor sannolikhet en naturlig förklaring.

Men hur är det med de plötsliga temperatursänkningar som infinner sig i hemsökta hus och som kan mätas med en termometer?

Även det har vetenskapen en förklaring till. Den engelske beteendeforskaren Richard Wiseman har med kameror, värmekänsliga skannrar, rörelsesensorer och andra mätinstrument undersökt slottet Hampton Court, som ligger två mil utanför London.

Slottet anses vara ett av Englands mest hemsökta, och besökare har i åratal berättat att de plötsligt känt en genomträngande kyla, och att de fått kalla kårar längs ryggraden under vandringar på slottet.

Richard Wisemans fuktmätningar visar att de platser som besökarna anger som de mest hemsökta på slottet, också är de fuktigaste.

Wiseman förklarar att fukten orsakar små temperaturförändringar som besökande upplever som kalla partier i slottets korridorer och rum, och att detta – också – är en del av förklaringen till att det övernaturliga ofta finns på vissa platser.

Hjärnan spelar oss spratt

De vetenskapliga teorierna kan förklara många av de spökerier som pågår runtomkring på Nordens slott och herrgårdar. Ofta är upplevelsen av de konkreta spökena bara en skugga eller en vit skepnad som man skymtat i ögonvrån.

Hjärnan kommer ovillkorligen att försöka förstå det oförklarliga sinnesintrycket och den som upplever ”spökandet” kommer att sätta in upplevelsen i ett sammanhang som bygger på kännedom om händelser på platsen – ännu en förklaring till varför spöken föredrar gamla hus.

Vakter som ser en oförklarlig skugga i slottsträdgården på Skaugum tänker på Terboven och drar slutsatsen att de har sett nazistens spöke. Berättelserna om Terbovens gärningar då han bodde på Skaugum är historiskt korrekta, men så är inte fallet med många av spökhistorierna.

Det gäller till exempel berättelsen om Celestine. Det finns inga källor som berättar om en kvinna som hette -Celestine -Mariann de Bayonne Gyllenstierna. Däremot beskriver historiska källor och skildringar riksrådet Mogens Gyllenstierna, den man som bör ha varit hennes far, om kronologin ska stämma.

Riksrådet var en skicklig amiral och tillhörde kretsen av betrodda adelsmän runt kung Fredrik I. Varken Gyllenstiernas dagböcker, den brevväxling han förde med hustrun Anne Krabbe eller berättelser som andra har skrivit nämner något om en dotter vid namn Celestine, och ingenstans står det att någon skulle ha murats in.

Dotterns namn är dessutom inte typiskt för tiden, påpekar historiker som inte tror på berättelsen.

Historien om Celestine är precis som andra spökhistorier fortfarande populär – kanske eftersom vi älskar att skrämmas och bli skrämda. Även det kan vetenskapen förklara. Förskräckelsen får nämligen hjärnan att utsöndra dopamin, en signalsubstans som framkallar en känsla av lycka och välmående.

Ett som är säkert är att det finns företeelser mellan himmel och jord som vi inte kan se och omedelbart förstå. Sådana företeelser kan vara infraljudvågor, särskilda sömnfaser och köldbryggor – och de är -vetenskapens verkliga spöken.