Idén att avlägsna planeter bebos av små, gröna varelser, blev populär i 1950-talets USA, då tidningar och tv ofta rapporterade om personer som sett ufon.
Emellanåt berättade ”ögonvittnen” att de träffat rymdvarelser, som liknade små människor med grå-grön hud.
Medier beskrev ofta rymdvarelser som små, gröna figurer – en bild som fick fäste inom populärkulturen, där gröna rymdvarelser förekom i spelfilmer och tecknade filmer.
Små, gröna varelser är emellertid inget modernt fenomen. Redan på 1100-talet beskriver en engelsk folksaga två barn med grön hud, som hittades nära byn Woolpit.
De gröna varelserna – en pojke och en flicka – talade ett främmande språk, och när de lärde sig engelska, berättade de att de kom från ”Sankt Martins land”, som beboddes av liknande gröna varelser.
Det berättades att varelsernas gröna hud falnade med tiden, varpå pojken dog, medan flickan giftes bort.
Omkring sjuhundra år senare blev rymdvarelser mer explicit gröna i boken A History of New York från 1809.
I den besöker en grupp månmänniskor jorden och berättar för sina artfränder att människor är ”förfärligt vita i stället för ärtgröna”.
Denna beskrivning av rymdvarelser blev vanligare på 1900-talet, då rymdvarelser blev fasta inslag i de första science fiction-böckerna; till exempel nämns ”gröna män från Mars” i boken A Princess of Mars från 1912.