År 2019 reste ingenjören Celso Garcia Vargas till Peru och Bolivia för att undersöka de mer outforskade delarna av inkafolkets gamla rike. I närheten av inkastaden Ollantaytambo fann Vargas en ring, som vid ett första ögonkast inte var så mycket annorlunda än andra inkaringar.
Smycket pryds av en primitiv figur av en kondor med tre stjärtfjädrar och det var repigt och grönt av beläggningar. Men det var framför allt storleken som fick Celso Vargas att spärra upp ögonen.
Med en inre diameter av 2,7 centimeter passar ringen ingen normalstor person. En snabb uträkning visade att en person skulle behöva vara 2,3–2,5 meter lång för att ha så stora fingrar.
Vargas hade hört lokala ättlingar till de infödda peruanerna tala om ett gammalt folk av jättar, och här hade han kanske beviset.
Den stora ring som hittats i Peru väcker liv i frågan om det faktiskt fanns en stam av särskilt stora människor i området.
Enligt berättelserna hade jättarna varit starka och skickliga byggherrar, som lämnade efter sig åtskilliga spår. Det kan låta som skrönor, men historierna kom inte enbart från lokalbefolkningen.
De kan härledas ända till 1500-talet, då flera spanska kolonisatörer hävdade att de med egna ögon hade sett de stora människorna.
Erövrare berättade om jättarna
Berättelser om jättar förekommer i många kulturer, men just i Peru är historierna extra seglivade.
”En del av dem var så långa att män av normallängd knappt nådde deras knän.” Historikern och conquistadoren Cieza de León.
Den första nedtecknade berättelsen skrevs av den venetianske upptäcktsresanden Antonio Pigafetta, som deltog i Fernão de Magalhães resa runt jorden. Omkring år 1520 nådde de Sydamerikas kust, och där beskrev Pigafetta mötet med en jätte:
”En dag såg vi plötsligt en gigantisk, naken man, som stod vid flodstranden. Han dansade, sjöng och kastade sand på huvudet Han var så lång att vi bara nådde honom till midjan, och hans proportioner var som en människas.”
Enligt Pigafetta mötte Fernão de Magalhães jätten, som var vänligt sinnad. Kaptenen kallade folket för ”de patagoniska jättarna”, och än i dag kallas södra Sydamerika för Patagonien. Jättarna började även förekomma på många kartor över Nya världen.
Det var emellertid framför allt i och med kolonisatörernas ankomst som berättelserna om enorma människor i Peru fick fäste i Europa. Den spanske conquistadoren och historikern Pedro Cieza de Léon skrev år 1609 om en upplevelse med jättemänniskorna. Han hade visserligen hört historien från en annan spansk kolonisatör, men han var övertygad om att den var sann.
Enligt Pedro Cieza de Léon hade en timmerflotte lagt till vid stranden i närheten av spanjorernas läger, och på den var människor så stora att ingen av spanjorerna hade sett något liknande.
”En del av dem var så långa att män av normallängd knappt nådde deras knän. Deras stora huvuden med axellångt hår var monstruösa. Deras ögon var stora som tallrikar, och deras ansikten saknade skägg”, berättar Pedro Cieza de Léon.
Han berättade att även om han inte själv hade sett de långa människorna, så hade han sett spåren efter det läger som de slog upp i närheten av spanjorerna. Där stod fortfarande en stenugn, som jättarna hade uppfört. Den var så stor att vanliga människor inte kunde använda den.
Byggkonst väckte förundran
Spanjorerna kunde även konstatera att det i landskapet fanns många imponerande byggnader, som inte såg ut att ha kunnat uppföras av vanliga människor. Det gällde inte minst Sacsayhuamán, en enorm fästning uppförd av stora stenar och belägen i norra utkanten av inkas huvudstad Cuzco.
Fästningen Sacsayhuamán uppfördes på 1400-talet helt utan murbruk.
”Stenarna satt så tätt ihop och var så väl anpassade att det inte gick att trycka in en nål mellan dem”, skrev den spanske historikern och conquistadoren Pedro Pizarro.
”Det fanns stenar så stora och tjocka att det verkade omöjligt för människor att sätta upp dem”, konstaterade han.
I dag vet vi att de tyngsta stenarna i Sacsayhuamán väger 60 ton. Det är fortfarande osäkert hur inkafolket har byggt den imponerande fästningen, men en hypotes är att stenarna rullats på stockar.
Byggnaderna var dock långt ifrån de enda tecknen på jättarnas existens. En del spanjorer rapporterade om fynd av stora människoben och bitar av tänder.
”Ett ben har från knäet och nedåt samma längd som en man.” Missionären Fernando de Montesinos
Missionären Fernando de Montesinos skrev i slutet av 1500-talet om några underliga mänskliga kvarlevor som han hade hittat: ”Ett ben har från knäet och nedåt samma längd som en man”, skrev han.
”Det var en mycket stor grotta, och resterna av jättar låg i den. Bland dem fanns tre jättars kroppar med deformerade huvuden (långsmala kranier, red.) insvepta i ceremoniella tyger”, berättade jesuitprästen och missionären Pablo José Arriaga år 1620.
Antropolog höll liv i myten
Fynd av några levande jättar har dock aldrig bekräftats, och om de har existerat så tyder det mesta på att de dött ut kort efter kolonisatörernas ankomst.
På 1800-talet började flera arkeologer och antropologer på nytt intressera sig för den gamla myten.
Många peruanska folk före inka surrade träbitar runt huvudet på spädbarn för att på så sätt tvinga huvudet att bli avlångt.
”Den amerikanska kontinenten verkar vara en plats där det kryllade av stora människor, för där har det hittats många rester av människor, som är mycket större än de nuvarande invånarna”, skrev till exempel tidningen New York Tribune efter fynd av kranier som var större än den vanliga befolkningens.
Antagligen var de stora benen dock fossil av urtidsdjur, medan de långsmala kranierna troligen var ett resultat av inkafolkets sedvänja att forma huvudena på överklassens barn.
Trots 500 år av olika fynd och historier är de flesta forskare i dag eniga om att berättelserna om jättarna är överdrifter och peruansk folktro.
Med fyndet av ringen anser emellertid den chilenske historikern Rafael Videla Eissmann att det mycket väl kan ha funnits ett isolerat folk av stora människor i 1500-talets Peru.
Något ovedersägligt bevis för deras existens kan ringen nog inte kallas, men säkert är att fascinationen för Perus jättar kommer att leva vidare.