I fabeldjurens spår

Myterna om stora ödle- eller ormliknande väsen finns över hela världen. Landdrakarna är blida och kloka, men kan även vara onda och besvärliga.

Drakarna hör till de mest välkända och mäktiga fabeldjuren. De återkommer i berättelser över hela världen och i alla kulturer, om än i olika skepnader.

Deras ursprung är oklart, men gränsen är ofta flytande mellan drakmyter och historier om kända kräldjur som krokodiler och boaormar. Många drakar är intresserade av guld och ädelstenar, och de lägger ner mycket tid på att samla dem på hög. Det kan sluta med väldigt stora rikedomar eftersom drakar kan bli mycket gamla.

Tron på drakar är i dag mest utbredd i Kina, där de anses vara gudomliga väsen som för med sig lycka och rikedom.

Det finns nästan lika många symboliska betydelser för drakarna som det finns drakar, men i grova drag är land­drakarna i västvärlden ofta onda och besvärliga, medan de i Fjärran Östern oftast är visa och goda.

Kentaurer, en blandning av människa och häst, har genom den grekiska mytologin varit kända i flera tusen år. Dessa varelser som sägs leva i de grekiska bergen uppstod när kung Ixion i förvirring våldtog en dimstod som liknade Zeus hustru Hera.

Kentaurer och människor har aldrig stått på god fot med va­randra. De har utkämpat otaliga krig eftersom kentaurer lätt blir aggressiva när de dricker vin.

Det största slaget ägde rum när kentaurerna försökte föra bort samtliga kvinnor vid kung Peirithoos bröllop. Efter detta dödades eller fördrevs alla kentaurer.

Både i den grekiska mytologin och i senare litteratur har kentaurerna varit symboler för det otämjda och ociviliserade, även om enstaka kentaurer även har spelat rollen som läromästare för grekiska hjältar.

Historier om människor som förvandlas till vargar – varulvar – är vanligast i Europa, men har även spritts till andra delar av världen.

Det råder stor oenighet om hur myten har uppstått, men tanken att människor kan förvandla sig till djur finns djupt rotad i många religioner och mytologier. Därför kan det tänkas att myterna har uppstått oberoende av varandra.

Det vanligaste är att varulvarna sägs vara vanliga människor som förvandlats till djur genom en förbannelse.

Varulvarna har sällan någon symbolisk betydelse, men i vissa sammanhang sägs de visa att Djävulen rör sig mitt ibland oss och kan drabba de mest oskyldiga med sina förbannelser.

Hästliknande varelser med horn i pannan förekommer särskilt i europeiska berättelser, men är även kända i Asien och Afrika. Grekiska författare var de första att beskriva enhörningarna. Under antiken uppfattades de som verkliga djur.

De mer magiska egenskaperna, att hornen kunde neutralisera gift och genomborra allt, tillkom först under medeltiden. Då uppstod också enhörningens klassiska utseende – en vit häst med ett horn i pannan.

I tidigare beskrivningar var hornet det enda gemensamma draget. Marco Polo beskriver till exempel ett djur som mest låter som en noshörning.

Under vissa perioder har enhörningar symboliserat mod och styrka, men oftast stod de för dygder som renhet och jungfrulighet.

Historier om drakliknande varelser som lever i hav eller sjöar är kända från nästan alla kulturer.

I den nordiska mytologin kan man till exempel hitta den största vattendraken av dem alla: Midgårdsormen, vars kropp når kring hela jorden.

Vattendrakar ser ofta ur som ormar, men kan ibland även ha fenor. Medan havsdrakar ofta är mycket farliga för skepp och sjömän visar sig sjödrakar väldigt sällan uppe vid ytan.

De vakar i stället över ingången till ett sjunket slott, en bottenlös brunn eller en stor skatt.

Det finns flera mycket gamla berättelser om kraken och liknande jättelika havsvarelser men den första detaljerade beskrivningen av sjö­djuret kommer från mitten av 1700-talet.

Då berättar den norske biskopen Erik Pontoppidan att man i havet utanför norska kusten kan stöta på ett djur som är så enormt att sjömännen i många fall tror att det är en ö när djuret ligger stilla uppe vid havsytan.

Kraken har många långa armar, och även om djuret är tillräckligt starkt för att dra ner de största skeppen under ytan, är det som farligast när det dyker ner under vattnet. Då skapas nämligen en virvelström som suger med sig alla skepp.

Men det är inte bara onda historier som förknippas med kraken. När den ligger på bottnen drar den till sig fisk i stora mängder. För en modig fiskare kan det därför finnas rika fångster att hämta om han sätter livet på spel och följer kraken.

I äventyrsböcker och romaner har kraken blivit en symbol för havets faror – bland annat i boken En världsomsegling under havet, där Jules Verne refererar till kraken flera gånger.

Förmodligen är kraken i själva verket ett mindre mytiskt djur. Redan under 1800-talet första hälft fastslog den danske zoologen Japetus Steenstrup att historierna om kraken troligen är överdrivna beskrivningar av tioarmade jättebläckfiskar, som kan bli upp till 13 meter långa.

När de första europeiska kolonisatörerna kom till Australien på 1700-talet hörde de talas om bunyipen.

De infödda beskrev monstret som ett vattendjur med hästsvans, fenor och valrossliknande tänder. Den åt upp alla som kom i närheten av sjöar och vattendrag på natten.

Kolonisatörerna trodde att träskmonstret var ett riktigt djur som bara inte hade upptäckts än, och år 1848 ställdes det till och med ut på Australian Museum i Sydney. Det visade sig dock senare att det i själva verket var ett missbildat hästkranium.

Bunyipen är en viktig del av de australiska aboriginernas mytologi och det finns gott om klippmålningar som föreställer bunyipar. Man räknar med att bunyiphistorierna går minst 10 000 år tillbaka i tiden.

Forskarna tror därför att historierna kan handla om en djurart som nu är utdöd. Andra menar att bunyiparna helt enkelt var sälar som simmat vilse i Australiens flodsystem.

Havsfolk i olika skepnader är kända över hela världen. De kan vara vänliga och goda, men lockar också oaktsamma män på villospår.

Varelser med människokropp och fiskstjärt är kända över hela världen, men de har främst beskrivits i områdena kring Europas kuster.

Förmodligen har historierna om havsfolken sitt ursprung i det gamla Babylon för över 3 000 år sedan. En urgammal sägen från regionen berättar till exempel om havsguden Oannes, som hade människohuvud och -ben, men i övrigt såg ut som en stor fisk.

Med tiden började kvinnliga havsväsen dominera historierna – sjöjungfrur som ofta förebådade olycka. I det antika Grekland kunde de till exempel sjunga så vackert att sjömännen slängde sig i vattnet utan en tanke på om de kunde simma eller ej.

I senare tiders historier lockar sjöjungfrurna skepp på grund när sjömännen förtrollas av deras vackra utseende.

I de flesta delar av världen behandlades havsfolket med den största respekt. De kunde vara vänliga, förutspå oväder och hjälpa skeppsbrutna sjömän tillbaka till land, men minst lika ofta var de själva den direkta orsaken till katastroferna.

Luftdraken är den mest klassiska formen av drake: den uppträder i de mest välkända folksagorna och legenderna. Flygande drakar finns i olika skepnader och har olika funktioner beroende på vilken kultur de kommer ifrån.

Den central- och sydamerikanska quetzalcoatl är en stor, flygande orm som skänker visdom till mänskligheten, medan den australiska regnbågsormens främsta uppgift är att bära regnbågen på sin rygg och sätta upp den på himlen när det regnat.

I Kina och Japan är luftdrakar oftast visa och goda, om än stränga, beskyddare och de är inte helt oproblematiska att stöta på. Deras svans orsakar nämligen tromber och virvelvindar.

Luftdrakens symboliska betydelse är lika skiftande som de själva. De kan vara ondskan förkroppsligad, men även symbolisera visdom, godhet och ett långt liv.

Några av de värsta fabelväsen man kan hamna i klorna på är harpyjorna. De är onda, grymma och uppträder som bevingade hämnare. De straffar och torterar människor som dragit på sig gudarnas vrede. Det sker vanligtvis på deras väg till Tartars – dödsriket i den grekiska mytologin.

Antalet harpyjor skiftar mycket från legend till legend. I de äldsta berättelserna finns det bara två – senare ökar antalet till tre. De är systrar och går under namnen Aëllo, Kelaino och Okypete.

Harpyjornas namn förknippas med de olika vindarna, och därför har många uppfattat dem som personifieringar av vindarna – eller kanske snarare den förgörande kraft som vinden kan ha.

Den ursprungliga betydelsen av ordet ”harpy” är ”virvelvind”, och det sägs att harpyjor bara jagar när det är dåligt väder.

Ursprungligen hade harpyjorna inte fågelkropp och människohuvud, utan uppträdde som flygande andar som lockade resande i olycka. I andra sammanhang uppträder de som ondskefulla fågelflockar.

Enligt de nordamerikanska urfolken bildas åska och stormar när åskfågeln lämnar sitt bo för att flyga på jakt. Enligt forskarna kan myten om de jättelika fåglarna ha verklighetsgrund.

Bland de nordamerikanska urfolken är storm och åska inte några meteorologiska fenomen. Oväder beror snarare på de enorma åskfåglarna, som då och då lämnar sina hem på bergstopparna för att jaga över skogar och prärier.

Deras vingslag drar ihop himlen och när de slår vingarna mot varandra uppstår åskknallar som kan höras milsvitt omkring. Blixtarna är antingen gnistor som bildas när åskfågeln blinkar, eller kommer från lysande ormar som de bär i sina klor.

Åskfågelns ursprung är ovisst, men tron på dessa fåglar har varit vida utbredd bland nordamerikanska urfolk. Så sent som på slutet av 1800-talet fanns det många klippmålningar av åskfåglar – särskilt i västra Nordamerika – men i dag har dessa bilder försvunnit.

Åskfågelns viktigaste funktion var att ge en förklaring till ett obegripligt fenomen, uppkomsten av oväder, och på så vis göra tillvaron mer hanterbar.

I dag menar forskare att ursprungsamerikanernas myter kan vara det som levt vidare av berättelser om verkliga jättefåglar som är utdöda i dag. Det är troligt att fåglarna fortfarande fanns i Nordamerika när ursprungsamerikanerna invandrade till området för 12 000 år sedan.

Myten om fågel Fenix kommer från det gamla feniciska riket – dagens Libanon och Syrien. Härifrån har den förmodligen spritt sig till andra delar av världen, där man också berättar historier om den odödliga fågeln.

Det speciella med Fenix är nämligen att det bara finns en enda fågel som är vid liv åt gången. Den lever å andra sidan mycket länge – någonstans mellan 500 och 1 500 år, beroende på vilken myt man läser.

När fågelns tid håller på att rinna ut bygger den ett bål av kanelträdets grenar som den sedan sätter sig i och tänder eld på. När den gamla fågeln Fenix har brunnit upp, uppstår en ny Fenix ur askan.

Den legendariska fågel Fenix med vingar av guld och purpur har med tiden tillskrivits många magiska egenskaper.

Under medeltiden fick fågel Fenix en plats i kristen djursymbolik. Fågelns frivilliga död, återuppståndelse och eviga liv, samt den kyska fortplantningen, gjorde den till en given symbol för Kristus.