I det varma Medelhavsklimatet vistades grekerna ofta under bar himmel – även på natten. Då hade de möjlighet att studera himlens många lysande prickar och filosofera över varför gudarna hade placerat dem där.
Omkring år 700 före Kristus nämner diktaren Homeros för första gången grekernas stjärnbilder. Han räknar upp dekorationerna på en sköld som sagohjälten Akilles har fått av Hefaistos – guden för eld och smideskonst: ”Där syntes Plejader, Hyader och Orion den starke”.
Citatet visar att antikens greker var vana vid att titta på stjärnor och ge namn åt iögonenfallande konstellationer.
Exakt hur namnen har uppkommit vet forskarna inte, eftersom väldigt få stjärnbilder verkligen liknar sina motiv – och andra kulturer har gett dem helt andra namn.
I själva verket härrör flera grekiska stjärnbilder från Mesopotamien (dagens Irak och Syrien), där 6000 år gamla kilskriftstavlor nämner bland annat Oxen och Lejonet.
Liksom mesopotamierna trodde grekerna att gudarna satt stjärnorna på himlen som berättelser åt människorna. Eftersom jorden snurrar runt solen såg de dessutom olika delar av stjärnhimlen vid olika tider på året.
Stjärnorna fungerade därför som ett slags gudomlig kalender, som talade om när det var dags att så eller skörda. När Orion visade sig innebar det till exempel att vintern var på väg.
På Homeros tid hänvisade konstellationerna till saker ur människors vardag – som en oxe eller ett skepp. Under de följande århundradena kom flera av dem dock att representera gudar eller mytologiska hjältar.
År 150 efter Kristus gav vetenskapsmannen Ptolemaios ut verket Almagest, som beskriver de 48 grekiska stjärnbilder som vi känner i dag.