Långt in i medeltiden var det ett olösligt mysterium för de lärda hur en del fågelarter plötsligt kunde dyka upp respektive försvinna med årstidsväxlingarna.
Ingen hade fantasi nog att föreställa sig att fåglarna kunde flyga runt halva jorden för att hitta mat och häckningsplatser.
Många lanserade därför fantasifulla förklaringar. En av dem var walesaren Giraldus Cambrensis, som på 1100-talet försökte förklara varifrån till exempel den vitkindade gåsen kom.
I över 500 år spreds myten att vitkindade gäss växte på träd.
Hans förklaring var att gåsen växte på träd som en frukt. Beviset hade han hittat på stranden, där grenar flöt i land täckta med utväxter, som Giraldus hävdade var de vitkindade gässens foster. ”De hänger med näbben fäst vid trädet på samma sätt som tång”, skrev han.
Det Giraldus såg var i själva verket så kallade långhalsar. De är kräftdjur som sitter fast på till exempel drivved och har ett skal som påminner om en näbb.
Först på 1700-talet konstaterade man att vitkindade gäss häckar i bland annat Grönland.