Död och olycka i den blå diamantens spår

Såld som historiens dyraste diamant

Den 6 december 1668 satte Ludvig XIV:s finansminister Jean-Baptiste Colbert sin signatur på ett papper.

Underskriften garanterade den franske kungen Europas enda blå diamant. Det blev världens dyraste diamantaffär.

Kungen betalade 893 731 livres, eller nära 55 miljoner kronor, för stenen till sin landsman Tavernier som samtidigt fick titeln baron.

Diamanten var enligt Colberts anteckningar ”blå, tjock och hjärtformad”. Affären uppmärksammades över hela kontinenten.

Bland annat nämndes den i en samtida engelsk tidskrift.

Stulen från kungen

År 1792 konfiskerade Georges Danton, en av den franska revolutionens främsta profiler, den blå diamanten från Ludvig XVI.

Danton, som ansvarade för lag och ordning i den unga republiken, fruktade att Ludvig skulle muta Europas kungligheter att hjälpa honom tillbaka till makten, och gav därför sina soldater order att hämta kungens kronjuveler.

Dyrgriparna fördes till Garde Meuble, det kungliga magasinet, där soldater bevakade dem dag och natt.

Sent på natten den 16 september bröt sig okända gärningsmän emellertid in i Garde Meuble och stal den blå diamanten, som därefter aldrig återbördades till Frankrike. Stölden har aldrig kunnat klaras upp.

Borta i tjugo år

Exakt tjugo år efter att Hopediamanten försvunnit dök den upp igen – delad i tre delar.

I september 1812 presenterade den tidigare okände juveleraren Daniel Eliason två små och en stor blå diamant. Diamanterna bjöds ut till försäljning av en anonym ägare.

De flesta historiker bedömer att de tre stenarna skurits till från Ludvig XVI:s blå diamant, dels för att det inte fanns några andra blå diamanter i Europa, dels för att stenen mycket lägligt dök upp efter tjugo år då den franska preskriptionstiden för brott hade gått ut.

Var diamanten befann sig under de tjugo åren är osäkert, men hertigen av Braunschweig, Karl Wilhelm Ferdinand, tros ha fått diamanten som muta av revolutionärerna i Frankrike.

Karl Wilhelm ledde de preussiska och österrikiska styrkor som 1792 attackerade de revolutionära i Frankrike.

Två dagar innan diamanten försvann hade Braunschweig alla möjligheter att krossa de franska styrkorna.

Hans armé stod den 14 september uppställd i ett markant numerärt överläge vid den nordfranska staden Valmy. Trots det vägrade generalen att blåsa till attack – till sina officerares stora förvåning.

Fyra dagar senare valde Braunschweig att dra sig tillbaka utan strid. Beslutet räddade den franska republiken.

Betalar kungens skuld

Den engelske kungen Georg IV köpte personligen diamanten av Daniel Eliason.

Enligt historikerna är det ingen slump att just Georg fick chansen att köpa diamanten – hans svärfar var hertigen av Braunschweig.

Georg IV behöll diamanten fram till sin död år 1830. När dödsboet skulle fördelas blev det dock skandal.

Kungen hade samlat på sig en gigantisk skuld, och dödsboets förvaltare hertigen av Wellington var tvungen att sälja den blå diamanten för att täcka en del av skulden.

Köpare var Wellingtons personlige vän, den förmögne irländske juveleraren Henry Phillip Hope.

De följande 72 åren tillhörde diamanten släkten Hope, som också gav ädelstenen dess namn.

Höll envist fast vid sin skatt

Pierre Cartiers påhittade historia om diamantens förbannelse fascinerade societetskvinnan Evalyn Walsh McLean.

Tillsammans med sin make Ned, ägaren av tidningen Washington Post, köpte hon diamanten för motsvarande sex miljoner kronor år 1910.

Evalyn menade att Cartiers berättelse var rent skrock – även sedan tragedierna började drabba den tidigare lyckliga familjen.

Parets nioårige son Vinson omkom i en bilolycka 1919, och Ned McLean förklarades kort därefter psykiskt sjuk. Han tillbringade resten av sitt liv på mentalsjukhus.

Samtidigt drabbades Washington Post av ekonomiska problem, och såldes på exekutiv auktion år 1933.

Trots familjen Walshs ekonomiska problem försökte Evalyn Walsh år 1932 hjälpa flygarhjälten Charles Lindbergh, vars son förts bort i ett uppmärksammat kidnappningsdrama.

Evalyn pantsatte diamanten för 37 500 dollar – pengar som skulle betala lösensumman. Två veckor senare fick hon tillbaka Hopediamanten igen genom att sälja delar av sin juvelsamling.

Den tidigare välbärgade kvinnan lämnade en så stor skuld efter sig vid sin död år 1947 att diamanten såldes för att täcka fordringsägarnas krav.

Köparen, juvelhandlaren Harry Winston, behöll diamanten fram till 1958, då han donerade den till det nationella Smithsonian Institution i Washington.

Om något betalades är okänt, men mycket tyder på att Winston fick tio års skattereduktion av regeringen i stället för kontant ersättning.

Diamantens förbannelse

Jean-Baptiste Tavernier: Dödad av vildhundar i Ryssland.

Kung Ludvig XVI: Störtad, halshuggen tillsammans med sin familj.

Hopefamiljen: Märkliga dödsfall genom fem generationer.

Simon Montharides: Juvelhandlare som ägde diamanten 1908. Dödad med hustru och två barn.

Sultan Abdul Hamid: Köpte Hopediamanten år 1909 och störtades i en revolution samma år.