Världens bäste riddare
William Marshal tjänade sju kungar, förlorade aldrig en tornering och red ut i sin sista strid som sjuttioåring. Han anses vara medeltidens bäste riddare.
Riddaren William Marshal förlorade aldrig en tornering.
Legenden berättar att William Marshal som sexåring hölls som gisslan när hans fars borg belägrades. När de belägrande hotade att avrätta unge William lät hans far meddela att hans fiende kunde göra så. »För han hade kvar både hammaren och städet som han kunde smida nya och bättre söner med.»
Den bäste riddaren
William fick behålla livet och skulle med tiden kallas »den bäste riddare som någonsin levt» och vara med om att lägga grunden till det som idag är England.
William Marshal föddes 1146 (eller 1147), 80 år efter att slaget vid Hastings försett England med en ny anglo-normandisk härskarklass. Hans far John var en mindre figur i denna nya adel med nordfransk dialekt och såg sig knappt ens som engelsk.
FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!
William skulle under sitt liv göra två olika avtryck i historien. Dels som tornerspelens superstjärna, dels som en statsbyggare som lojalt tjänade sju engelska kungar.
Obesegrad i tornerspel
Som en fattig adelsmans fjärde son var William lottlös så han skickades till en släkting i Normandie för att tränas till riddare. Träningen bestod i att lära sig att föra sig, att läsa de få skrifter som fanns tillhands och att strida. Vid tjugo års ålder dubbades William till riddare och deltog i sitt första fälttåg. Året efter debuterade han som tornerande riddare.
William var storväxt och stark som en oxe och blev snart en superkändis i tornerspelssammanhang. Han försörjde sig som kringresande kämpe och sägs ha deltagit i över 500 torneringar utan att någonsin förlora.
Hamnade vid Henrik II:s hov
När han 1168 togs till fånga sedan hans herre dödats i ett bakhåll löstes han ut av Eleonora av Akvetanien, en beundrarinna och tillika Englands drottning. William fann sig plötsligt vid Henrik II:s hov och den andra fasen av hans liv tog sin början.
I Henrik II:s välde ingick England, Normandie, Bretagne och stora delar av sydvästra Frankrike. Det var en ung, vinglig, statsbildning och det pågick ändlösa konflikter mellan kungen och hans baroner.
William fungerade under nästan tio år som lagledare för kungasonen Henrys »torneringslag» som var sin tids topplag i de stora och mycket våldsamma tornerspelen som mest liknade mindre fältslag. När Henry den yngre dog i dysenteri 1183 begav sig William för att delta i korstågen. Det var sådant en riddare förväntades göra men det finns märkligt nog inga skrönor om hans tid i det Heliga landet.
Vräkte Rikard Lejonhjärta ur sadeln
William kom hem 1185 och drogs genast in i det inbördeskrig som blossat upp mellan Henrik II och hans kvarvarande söner. William var självklart på kungens sida och i en drabbning vräkte han den blivande Rikard Lejonhjärta ur sadeln. Han var den ende som någonsin lyckades med detta och det sades att han avsiktligt dödade Rikards häst för att inte riskera att skada sin herres son.
När Rikard 1189 blev kung svor William honom trohet och belönades med ett äktenskap. Den 43-årige Williams brud blev 17-åringen Isabel de Clare i vars brudkista det fanns enorma landinnehav och titeln earl av Pembroke. Trots åldersskillnaden tycks äktenskapet varit lyckligt och kanske var den bildade Isabel en del av Williams utveckling till statsman. Paret fick tio barn som levde till vuxen ålder.
William Marshal stöter ännu en riddare ur sadeln under en tornering. Medeltida teckning.
Ledde motståndet mot prins John
William hade nu avancerat från tornerspelskändis till Englands rikaste man och »makten bakom tronen». Medan Rikard I var på korståg ledde han motståndet mot prins John. Ibland ytterst handgripligt. När en borg i Normandie stormades var den femtioårige William först upp för stormstegarna.
Men när John 1199 efterträdde sin bror svor William även honom trohet. De kom dock aldrig riktigt överens och hade enorma gräl som tidvis urartade till öppet krig. William var med om att tvinga John att skriva under Magna Charta som fastställde att lagen gällde även kungen.
William Marshal de facto-regent
När John avled år 1216 var det William som utsågs till den nioårige tronföljarens beskyddare och de facto Englands regent, ett England som nu mer var en egen stat än en del av Frankrike.
1217 red han, sjuttio år gammal, ut i strid en sista gång mot upproriska baroner. Det sägs givetvis att han tog täten i det avgörande anfallet. Till häst med lans och allt. Som han brukade.
Förfader till kungaätterna Stewart och Bruce
William avled två år senare och begravdes i Temple Church i London. Han var in i det sista sysselsatt med att regera med landets bästa för ögonen. Williams söner fick inga arvingar och hans enorma egendomar delades istället upp mellan hans fem döttrar. Han är genom dem förfader till Skottlands kungafamiljer Stewart och Bruce och även förfader till alla engelska regenter från Henrik VIII och framåt.
Hans hustru överlevde honom med blott ett halvår. Hans äldsta son lät beställa en massiv rimmad hyllningsskrift som räknas som en de äldsta biografierna över en icke kunglig engelsman, ett begrepp som William på sätt och vis var med om att skapa.
Publicerad i Militär Historia 4/2017
Fakta: L’Histoire de Guillaume le Marechal
L’Histoire de Guillaume le Marechal (William Marshals historia) skrevs efter hans död på beställning av sonen William. Diktverket på rimmad vers baseras på hans väpnare John D’Earlys berättelser.
Förutom att vara en hyllning till William Marshal har verket använts som källa till både Rikard Lejonhjärtas och Johan av Englands (prins John) regeringstid.
Publicerad i Militär Historia 4/2017