År 1119 grundade en handfull riddare en munkorden – Tempelherreorden – vars uttalade uppgift var att skydda de stora mängder kristna pilgrimer som vallfärdade till Heliga landet.
Riddarna ägde inget och levde på allmosor.
Allt det förändrades dock tio år senare, när kyrkan gav orden sin formella välsignelse.
Inom kort regnade donationerna från Europas adel över tempelriddarna.
De följande årtiondena gav riddarna sig in i bland annat bankverksamhet, lantbruk och uppköp av land.
Allt detta gjorde de ”fattiga” munkarna stenrika – så rika att furstar och kungar stod i kö för att låna pengar av dem.
Tempelriddare brändes på bål
Till de skuldsatta regenterna hörde franske Filip IV, som hade lånat stora summor för att finansiera sina krig.
När kungen inte kunde betala sin skuld anklagade han munkarna för kätteri, avgudadyrkan och homosexualitet, och år 1307 lät han gripa samtliga tempelriddare i Frankrike.
Samtidigt pressades påve Clemens V att utfärda ett antal bullor, som först dömde orden för bland annat kätteri och sedan upplöste den.
Ett stort antal riddare brändes på bålet efter att ha torterats att erkänna.
Deras väldiga tillgångar överläts åt Johanniterorden. Det som var kvar av tempelriddarnas rikedomar konfiskerades av Filip IV.
Det nyfunna dokumentet är en sammanställning från rättegången mot munkarna.
Dokument frikänner riddarna
Ett dokument som år 2001 hittades i Vatikanens hemliga arkiv visar att påve Clemens V var övertygad om tempelriddarnas oskuld, trots att han orsakade deras undergång.
Dokumentet från 1308 visar att påven frikände riddarna från anklagelserna om kätteri, innan han pressades att upplösa orden 1312.
Katolska kyrkans nuvarande officiella ståndpunkt är att tempelriddarna blev orättfärdigt dömda, och att kung Filip IV pressade Clemens V att avkunna domen.