Riddare strider

Vagnborg besegrade korstågsarmé

När prästen Jan Hus år 1415 hamnar på kättarbålet sticker hans anhängare Böhmen i brand. Åttiotusen katolska korsriddare försöker kväsa upproret – men en enögd härförare står redo med sitt nya supervapen.

När prästen Jan Hus år 1415 hamnar på kättarbålet sticker hans anhängare Böhmen i brand. Åttiotusen katolska korsriddare försöker kväsa upproret – men en enögd härförare står redo med sitt nya supervapen.

Darren Tan

I månader har prästen Jan Hus suttit fängslad i ett kallt och fuktigt torn i ett kloster utanför staden Konstanz i södra Tyskland. Den böhmiske teologen är anklagad för kätteri, och i början av juni 1415 har man äntligen bestämt tid för en rättegång för att avgöra Hus öde. Omgiven av lärda präster samt kung Sigismund av Ungern sitter den medtagne Hus på de åtalades bänk.

Hus hade kommit till Konstanz med garantier om fri lejd från Sigismund, och han kan inte låta bli att visa sin irritation över kungens svek.

”Det finns så många och så mäktiga herrar i kungariket Böhmen som älskar mig. På deras borgar hade jag kunnat stanna och fortsatt att gömma mig”, påpekar han.

Åtalspunkterna mot Jan Hus är många: Han erkänner inte påven som Guds representant på jorden, han ser avlatsbrev som ett uttryck för girig dekadens, och han anser att gudstjänsterna i Böhmen ska hållas på tjeckiska.

”Om du förstockat håller fast vid ditt kätteri, så kommer jag personligen att antända och bränna dig!” Kung Sigismund till Jan Hus, 1415.

Rak i ryggen och med all den beslutsamhet som han kan uppbåda lyssnar Hus på de allvarliga anklagelserna, innan han smular sönder både biskopars och kardinalers argument. Men han talar för döva öron, och kung Sigismund förkunnar:

”Om du förstockat håller fast vid ditt kätteri, så kommer jag personligen att antända och bränna dig!”

Den 6 juli 1415 ska domen avkunnas. Det enda som kan rädda livet på Jan Hus är att han avsvär sig sina ord och skrifter. Men han håller fast vid sin uppfattning av kyrkan och döms för kätteri.

Det är upp till Sigismund att förkunna straffet, och som en skenhelig gest ber kyrkans representanter regenten att skona kättarens liv. Kungen lämnar uppgiften vidare till en av sina hertigar med orden: ”Gör med honom som det ankommer en kättare”. Hertigen slår utan att tveka fast den slutgiltiga domen:

”Bränn honom!”

Med avrättningen av Jan Hus hoppas katolska kyrkan och Sigismund att de har stoppat den upproriska sekt i Böhmen som Hus leder. I stället ska det visa sig att kättarbålet i Konstanz blir gnistan som antänder 15 år av religionskrig i Centraleuropa.

Jan Hus bränns på bålet

Inte ens när lågorna svedde Jan Hus fötter erkände han sig skyldig till kätteri.

© Imageselect Heritage

Från kättare till martyr

När Jan Hus år 1415 brändes för kätteri hade han i mer än tio år predikat sina reformidéer och sin kritik av den etablerade kyrkan i kungariket Böhmen, dagens Tjeckien. Sedan 1398 hade han undervisat vid Prags universitet och han hade tidigt börjat försvara den engelske reformatorn John Wycliffes kritik av påven och prästerskapets privilegierade status.

Men Jan Hus slutade inte där. Han krävde även nationellt självbestämmande, frigörelse från tysk-romerska riket samt en uppgörelse med kyrkans girighet, rikedomar och tillämpning av avlatsbrev.

I synnerhet de nationalistiska tankarna i Hus budskap tilltalade hans landsmän. Böhmen var en del av tysk-romerska riket, och många viktiga positioner i samhället innehades av tyskar, som ofta hade köpt sitt ämbete eller erhållit det på något annat korrupt vis. Jan Hus anhängare i Böhmen kallades för husiter och förekom i alla samhällsskikt, från bönder till adel.

Jan Hus

Hundra år efter att Jan Hus avrättats fick hans tankar stor betydelse för Martin Luther och protestantismen.

© C.G. Voorhelm Schneevoogt

Efter avrättningen av Jan Hus författade hans anhängare i Böhmen en protestskrivelse, som inte färre än 452 adelspersoner satte sitt sigill under. I kraftfulla ordalag fördömdes kung Sigismunds och konciliets handlingar. Husiterna konstaterade att kardinalerna ”ljög som en förrädisk fiende till vårt kungarike och vår nation, och som själva är ondskefulla kättare, och rent av söner av djävulen, som är alla lögners fader”.

Kungen och kyrkan svarade med att bannlysa samtliga 452 adelspersoner och beteckna dem som ”kätteriets anhängare”.

Sigismund var inte intresserad av att förhandla utan förkunnade: ”Låt alla böhmare, tyskar och latinare veta att vi knappt kan vänta på den dag då vi kommer att dränka alla husiter.”

Några år senare inleddes det första korståget mot kättarna i Böhmen.

Kyrklig församling

Rättegången mot Jan Hus under konciliet i Konstanz tog en månad. Hus försvarade sig själv, men hans teologiska argument möttes av döda öron.

© Peter Horree/Imageselect

Kristendomen var splittrad som aldrig förr

År 1378 drabbades kyrkan av en allvarlig kris, när det utbröt så stor oenighet om valet av påve att två konkurrerande påvar valdes. Den ene påven satt i Rom, och den andre hade sitt säte i Avignon. Den stora schismen, som perioden kallas, skakade kyrkan i dess grundvalar, och när den 1409 försökte enas om en ny, förenande påve, blev resultatet i stället tre olika påvar.

Samtidigt blossade reformidéer upp i Böhmen under ledning av Jan Hus, som kritiserade hela den katolska kyrkans uppbyggnad.

Ett koncilium i den tyska staden Konstanz arrangerades för att lösa den stora schismen (1414–1418), för nu stod kyrkans överlevnad på spel. Situationen med flera påvar skulle lösas och alla avvikelser från den katolska tron skulle slås ner.

Sammantaget var konciliet en framgång. Samtliga tre påvar avsattes och den nye påven, Martin V, valdes. Dessutom dömdes Jan Hus för kätteri och brändes på bålet. Hans reformidéer levde emellertid vidare i det fördolda, och 100 år senare var den tyske teologen Martin Luther starkt inspirerad av Jan Hus, när han inledde reformationen.

”Jag kunde inte förstå vilken anledning de hade att bränna en så storslagen man, som beskrev de heliga texterna med sådant allvar och sådant anlag”, skrev Luther om Jan Hus.

Enögd ledare för husiterna

Om Jan Hus var husiternas penna, så var Jan Žižka deras svärd. Historikerna vet inte så mycket om Žižkas uppväxt mer än att han föddes i en markägande familj i södra Böhmen omkring år 1360. När han var omkring tjugo år gammal flyttade han till Prag. Tidigt i livet hade han mist ena ögat, och i Prag fick han tillnamnet ”Žižka”, tjeckiska för ”enögd”.

År 1409 ingick Jan Žižka i den böhmiske kungen Wenzel IV:s livgarde, och det var då han första gången stiftade bekantskap med Jan Hus och hans reformidéer. Stora delar av hovet var trollbundna av den karismatiske och vältalige prästen – inte minst Žižka, som blev en hängiven medlem av husiternas sekt.

Jan Zizka

Jan Žižka bar alltid en lapp över sitt dåliga öga. Enligt en tjeckisk myt miste han ögat i slaget vid Tannenberg (1410), men i dag tror historiker att det skedde tidigare.

© Jan Vilímek

Jan Hus många anhängare radikaliserades, när de fick reda på att deras religiöse ledare hade bränts på bål. Trots att den böhmiske kungen förde en mycket tillmötesgående politik och gjorde allt för att undvika ett religiöst inbördeskrig i sitt rike, nådde stämningen en kokpunkt den 30 juli 1419.

Några husiter hade tagits till fånga, och för att få dem frigivna tågade Žižka med en grupp trosfränder mot rådhuset i Prag. När en sten kastades från ett fönster stormade gruppen under Žižkas ledning rådhuset.

Den ilskna husiterna rusade genom byggnadens korridorer och borgmästaren, domaren och ett flertal ledamöter i stadsrådet kastades ut genom fönstren, så att de slog ihjäl sig mot gatstenarna.

Angreppet mot rådhuset i Prag gjorde kung Wenzel så rasande att han drabbades av slaganfall och föll död ner. Först i arvsföljden stod ingen mindre än Ungerns kung Sigismund, den böhmiska sektens fiende nummer ett. Husitkrigen var ett faktum.

Två predikningar

Medan katolska präster höll mässor på latin, som ingen begrep, predikade husitprästerna inlevelsefullt på tjeckiska om bland annat domedagen.

© Walters Art Museum & Album/Fine Art Images/Imageselect

Husiternas reformtankar gick stick i stäv med flera grundläggande inslag i den katolska trosutövningen. Precis som Martin Luther hundra år senare försökte Jan Hus och hans anhängare skapa en mer bibeltrogen religion.

Vinglas
© Shutterstock

Alla skulle dricka vin under nattvarden

Katoliker: Trots att de tidiga kristna texterna angav att det under nattvarden ska erbjudas både vin och bröd till församlingen, var vinet hos katolikerna förbehållet prästerskapet. Skälet var att framhäva prästerskapets status.

Husiter: För att vara trogna mot Bibelns ord insisterade husiterna på att församlingen skulle få ta emot båda delar under nattvarden. I protest mot den katolska praxisen började de därför år 1414 erbjuda vin åt alla.

Fattig person
© Shutterstock

Präster skulle leva i fattigdom

Katoliker: Under seklens lopp hade kyrkan och prästerskapet samlat på sig stora rikedomar och mycket makt. Kyrkan försvarade sig med att pengarna behövdes för att lovprisa Jesus Kristus.

Husiter: Ett av de huvudsakliga inslagen i Jan Hus lära var att kyrkan skulle återgå till att vara en enkel och ödmjuk institution. Kyrkans guld, juveler och stora lantegendomar skulle bort, så att prästerskapet kunde följa Jesu exempel och leva i fattigdom.

Låga
© Shutterstock

Kyrkans fördärv förebådade domedagen

Katoliker: Trots att föreställningen om domedagen, då Jesus enligt Bibeln kommer tillbaka, var en avgörande del av tron, ägnade kyrkan inte mycket uppmärksamhet åt den under senmedeltiden. Kyrkan ville snarare fungera som en stabiliserande faktor i samhället.

Husiter: I synnerhet fraktionen taboriterna lade stor vikt vid domedagen. De ansåg att kyrkans fördärv var ett tecken på den förestående apokalypsen. De såg sin kamp som en uppgörelse med djävulen inför Jesu ankomst.

Ett korståg mot kättarna

Husiternas uppror kastade ut Böhmen i ett religiöst kaos, där katoliker och husiter förföljde, fördrev och dödade varandra i tusental. I katolska enklaver räckte blotta anklagelsen om kätteri för att män, kvinnor och barn skulle dingla i galgen.

Framför allt i Prag, där Jan Žižka befann sig, utbröt ett blodigt inbördeskrig. Med desperata husiter på ena sidan och kungatrogna katoliker på den andra förvandlades gatorna till slagfält. Stora delar av staden stacks i brand, och med Žižka i spetsen utbröt en febril kapplöpning om kontrollen över stadens fästningar.

Husiterna i Prag splittrades emellertid, när den moderata delen av rörelsen – de så kallade utrakvisterna – valde att förhandla med katolikerna och övergav den fästning som Žižka hade erövrat. I november 1419 flydde Žižka i vredesmod åt sydväst till staden Plzen tillsammans med taboriterna, den radikala delen av husitrörelsen.

”Kyrkan har inte bara blivit en styvmor utan ett monster, som förtär sin egen avkomma.” Husitprästen Jan Želivský, 1420.

I Rom ville påve Martin V gå hårt fram mot all splittring inom kyrkan och den 17 mars 1420 kallade han till korståg mot de böhmiska kättarna. Husiterna gjorde sig redo för strid, och flera predikanter skruvade upp den anti-katolska retoriken.

”Kyrkan har inte bara blivit en styvmor utan ett monster, som förtär sin egen avkomma”, dundrade prästen Jan Želivský.

Kort efter att påven manat till korståg belägrades Plzeň av katolska rojalister, och Žižka insåg att han befann sig i en hopplös situation. Den enögde böhmaren hade många års erfarenhet av krig, bland annat hade han tidigare lett ett rövarband och stridit som legosoldat. Han var ett naturlig val som en av taboriternas militära ledare, och han förhandlade snabbt fram en kapitulation med rojalisternas befälhavare.

Žižka fick besked om att ifall han lämnade Plzeň skulle han få fri lejd till staden Tábor i södra Böhmen, som var taboriternas huvudsäte. Žižkas armé av 400 man gav sig iväg i en kortege bestående av tolv vagnar lastade med proviant och vapen. Men löftet om en fredlig färd bröts, för löften som getts åt kättare var enligt katolsk lag inte bindande.

Husiter och korsriddare

Husiternas motstånd mot de katolska korstågen blev snabbt en viktig del av den böhmiska identiteten. Här illustrerat i ett tjeckiskt manuskript från slutet av 1400-talet.

© Jenaer Kodex

Vagnar besegrade riddarna

Mitt på dagen den 25 mars utanför staden Sudomer fick general Žižka syn på 2 000 fientliga ryttare, som var på väg mot honom. Husitarmén befann sig i en bred floddal där omgivningen inte erbjöd några naturliga skydd. Žižka var tvungen att improvisera för att överleva.

Raskt arrangerade han de tolv vagnarna i ställning på en smal stig mellan en damm och ett träsk. I krig användes vagnar framför allt för att transportera saker och det var endast i undantagsfall som de användes som en sista, desperat försvarslinje. Men nu gav Žižka order om att de skulle ställas upp som en mobil palissad sammankopplad med kedjor som skydd mot de tunga riddarnas angrepp. I varje vagn placerade Žižka armborstskyttar samt män med hakebössor. Innanför vagnborgen utrustades alla övriga husiter, inklusive kvinnorna, med improviserade vapen.

Žižkas plan var att hans smala försvarsposition mellan dammen och träsket skulle fungera som en tratt, som skulle göra det omöjligt för riddarna att anfalla i samlad tropp. När riddarna hejdats av vagnborgen skulle de mötas av bondearmén, som angrep med slagor och andra tillhyggen.

Strid, vagn

I Jan Žižkas händer blev vagnarna till militära fästningar, som kunde slå tillbaka stora styrkor.

© ΑΩ institut

Jan Žižka hann precis få vagnborgen på plats, innan riddarna angrep. Tusen riddare inledde slaget med ett frontalangrepp. De galopperade rakt mot Žižkas position, men kunde inte forcera vagnborgen av robusta trävagnar. Området framför vagnarna blev rena slaktboden, och flera hundra riddare dödades av lantbruksredskap, blykulor och pilar från armborst.

I desperation försökte den katolska armén korsa träsket för att attackera Žižkas flank, men hästarna sjönk ner, så de rustningsklädda riddarna var tvungna att fortsätta till fots, varpå de övermannades av husiterna.

Striden fortsatte i flera timmar, och när solen gick ner tappade den katolska armén överblick över slagfältet. I skydd av mörkret kunde Žižka samla ihop sin styrka och dra sig undan. Den enögde fältherren hade med 400 man och tolv vagnar slagit tillbaka 2 000 tungt beväpnade riddare. Inom loppet av några timmar hade medeltidens krigföring revolutionerats.

Krigsvagn

Vagnar och kärror av trä ser enkla ut, men de var robusta nog för att stoppa anfall av tunga riddare på stridshästar.

© Ludek

Vagntaktiken tillämpades i mindre än 100 år

Vagnar har i alla tider använts i krig – om än mest som transportmedel, stridsvagnar eller som en sista försvarslinje – men Jan Žižka placerade dem allra längst fram som det viktigaste redskapet i sin armés arsenal.

Jan Žižka hade insett att han genom att skapa en formation av tunga, förstärkta vagnar av trä, som hans soldater skulle strida i, kunde neutralisera riddarnas viktigaste vapen – det fruktade stormanfallet. De tunga och robusta vagnarna fungerade som en mur mot riddarna och hejdade deras anstormning. Därmed fick de ingen möjlighet att i full galopp attackera fiendens fotsoldater.

Žižkas vagntaktik tillämpades även efter hans död, men den fick en kort livslängd. Redan i början av 1500-talet hade eldhandvapnen blivit så kraftfulla att deras projektiler med lätthet kunde genomborra vagnarnas tjocka sidor, och då var det inte längre särskilt effektivt att ta skydd i en vagn.

Žižka undsatte Prag

Efter den imponerande prestationen vid Sudoměř anlände Žižka till Tábor som en hjälte, och husiterna ansåg att han måste ha valts ut av Gud. Kort därefter blev han befordrad till deras högste militäre ledare.

Under Žižka blev inbördeskriget i Böhmen ännu blodigare. Han tog med sina män på små räder för att terrorisera de lokala katolikerna kring Tábor. Varje gång lyckades han överrumpla motståndaren, och otaliga krigsfångar avrättades utan pardon som hämnd för alla förföljda och dödade husiter.

Under en sådan expedition, då taboriterna tagit sex fångar, erbjöd de en av dem att skonas om han avrättade de övriga fem – vilket fången snabbt gick med på.

”Om ni vill följa Guds lagar, så marschera utan att tveka till vår undsättning med så många män som ni kan få ihop.” Utrakvisterna vädjade 1420 till taboriterna att rädda dem från kung Sigismund.

Medan Žižka vann slag efter slag med sina taboriter i södra Böhmen, hade kung Sigismund dykt upp i norr med en armé av 20 000 tyska legosoldater.

Den 16 maj mottog Žižka ett brev från utrakvisterna i Prag, som vädjade om undsättning, eftersom Sigismunds styrkor hotade staden:

”Om ni vill följa Guds lagar, så marschera utan att tveka till vår undsättning med så många män som ni kan få ihop.”

Utan ett ögonblicks tvekan mobiliserade generalen sina styrkor och marscherade raskt norrut med 9 000 man. Sigismund hann inte skicka iväg en styrka för att hejda Žižka, och redan fyra dagar senare kom Žižka och hans soldater fram efter att ha marscherat nio mil.

Den erfarne generalen satte genast igång med att förstärka Prags försvar, inte minst kring stadens försörjningsleder, som han förutsatte att katolikerna skulle angripa. Arbetet hade precis hunnit avslutas, när Sigismunds styrkor nådde Prag. Korsfarare från hela Europa hade anslutit sig till kungens armé, och nu stod 80 000 man utanför staden.

Stridsscen

Efter Jan Žižkas imponerande seger över katolikerna vid Vítkovkullen fick området namnet Žižkov efter generalen. Det är i dag en del av centrala Prag.

© Petr Bonek/Imageselect

Precis som Žižka hade förutsett angrep Sigismund befästningarna på Vítkovkullen, som skyddade stadens försörjningsväg. Kungen lät sig inte avskräckas av att hans armé behövde rycka fram längs en vallgrav, och att en brant sluttning stupade nedåt på andra sidan vägen.

Denna flaskhals innebar att korsfararnas numerära överlägsenhet inte spelade någon roll. Därför kunde en förhållandevis liten försvarsstyrka hålla angriparna stången i timmar, tills Žižkas stridshärdade soldater kunde komma till undsättning. Soldaterna angrep korstågets bakre linjer, där paniken spred sig.

Mer än 200 riddare pressades ut över kanten till stupet och föll 75 meter till en säker död. Korsriddarna förlorade inte mer än omkring 500 man under slaget, men nederlaget innebar att allt fler katoliker tappade förtroendet för Sigismunds strategiska förmåga, och den 30 juli, drygt två veckor senare, löstes hela korstågsarmén upp.

Böhmen skulle säkras

Angreppet på Prag hade samlat de båda husitfraktionerna i en enad front, men alliansen splittrades snabbt igen. Taboriterna strävade efter en fullständig brytning med den katolska kyrkan samt en uppgörelse med hor, frossande, pråliga kläder och supande. Utrakvisterna ville bara få lov att utöva sin tro inom den katolska kyrkans ramar.

Žižka lämnade Prag med sin armé och lade i stället krafterna på att se till att vartenda samhälle i Böhmen hamnade under taboriternas kontroll. Strax därefter var olyckan framme under belägringen av borgen Rabí, då den enögde generalen träffades av en armborstpil i sitt friska öga. Žižka överlevde, men var nu i stort sett blind.

Även utan sin syn var generalen fortfarande en skicklig taktiker, och segrarna fortsatte.

Sigismund tänkte emellertid inte ge upp försöken att ta tillbaka Böhmen från kättarna. Han såg till att ytterligare ett korståg mot husiterna utlystes. Med 40 000 man invaderade han hösten 1421 från Ungern. Armén satte kurs mot gruvstaden Kutná Hora, där man utvann silver, och längs vägen utsattes alla byar och städer för brutala övergrepp. Männen dödades och kvinnorna våldtogs.

Kung Sigismund

Kung Sigismund var son till den tysk-romerske kejsaren Karl IV, och kämpade större delen av sitt liv för att ta över faderns tron. Han kröntes till slut som kejsare år 1433 – men fyra år senare dog han.

© Albrecht Dürer

Žižka var fortfarande en mästare på snabba förflyttningar och nådde Kutná Hora med sin armé före Sigismund. Generalen förfogade över endast 10 000 man, men hade mer än 100 krigsvagnar, som i Žižkas händer hade visat sig vara omöjliga att forcera för de katolska riddarna. Med staden i ryggen var tillgången till förnödenheter säkrad, och Žižka ställde upp sin enorma och kompakta vagnborg i en cirkel runt staden.

När Sigismunds styrkor dök upp den 21 december blev Žižka emellertid förrådd av Kutná Horas invånare. Staden var övervägande tysk och föredrog att lyda under katolikerna, så invånarna skickade ut sin egen milis mot Žižkas styrkor, som plötsligt fann sig trängda från två håll.

Nu var goda råd dyra. I praktiken var husiternas vagnborg under belägring, och de hade inte särskilt mycket proviant, eftersom de hade räknat med stöd från staden. Men Žižka tänkte inte invänta fiendens nästa drag.

VIDEO: Husiterna kunde ställa upp en vagnborg blixtsnabbt

En av husiternas styrkor var deras rörlighet. Med sina vagnar kunde armén ta sig fram snabbt och attackera mindre städer. Om de plötsligt ställdes inför en manstark fiende kunde de bilda en nästan ogenomtränglig vagnborg.

I skydd av natten ställde han upp alla sina vagnar i två kolonner, som under största möjliga tystnad satte sig i rörelse. Målet var den fientliga arméns enda svaga punkt – kungens läger. När vagnarna befann sig mitt i det sovande lägret bröt helvetet lös: husiternas kanoner och hakebössor avfyrade en salva rakt in bland de sömndruckna katolikerna. Natten lystes upp av skjutvapnens mynningsflammor, och krutröken låg tät.

Vagnarna satte fart igen, och armborstskyttarna besköt de olycksaliga riddarna, medan hakebössorna laddades om.

Ännu en gång stannade vagnarna, och en ny salva lyste upp nattmörkret. Paniska skrik skar genom luften i katolikernas läger. Ingen hade förväntat sig ett nattligt angrepp, och när kanonerna och hakebössorna mullrade var det som om helvetets eldar regnade över Sigismunds soldater.

Precis som planerat öppnade Žižkas djärva attack en lucka i belägringen, och hela hans armé kunde ta sig ut.

Sigismund var så skakad av attacken, som varit nära att kosta honom livet, att han inte vågade följa efter husiterna. De följande dagarna kunde kungen bara passivt se på, medan Žižka ledde den ena attacken efter den andra mot hans styrkor, tills Sigismund var tvungen att dra sig tillbaka till Ungern.

Husiterna i strid med fort

Från 1420-talets mitt började husiterna invadera länderna kring Böhmen för att avskräcka dem från att skicka soldater till korstågen mot husiterna. Även där visade vagnborgarna sig effektiva.

© Tomasz Gmerek

Pesten tog Žižka

Utan en yttre fiende att enas kring dröjde det inte länge förrän den interna konflikten mellan de båda husitfraktionerna blossade upp igen, och 1423 ledde de växande spänningarna till inbördeskrig.

Žižka ledde nu sina taboriter mot utrakvisterna, och även denna gång stod den blinde generalen som segrare och kunde samla alla husiter under sin fana. Žižka ledde fredsförhandlingarna och var nu husiternas högste ledare.

Taboriterna hade stora planer på att utöka sitt territorium, men strax efter att fälttåget inletts drabbades den 64-årige generalen av pest. Efter ett långt liv som härförare i stridens mitt, och utan att ha lidit ett enda nederlag, avled Jan Žižka den 11 oktober 1424. På sin dödsbädd ska han ha bett sina anhängare att göra en krigstrumma av hans hud, så att han skulle kunna fortsätta att leda dem i strid.

Jan Zizkas, sörjande människor

Jan Žižkas död stoppade inte husiterna, men rörelsen miste sin naturlige ledare.

© Album/Ritzau Scanpix

Diplomaten Silvio Piccolomini, som senare blev påve Pius II, skrev i sitt verk ”Historia Bohemica” om Žižkas död att ”den som ingen dödlig hand kunde förstöra släcktes av Guds finger”.

Žižka hade utbildat sina män väl, och även utan hans ledarskap var husiterna militärt starka, men rörelsen saknade en ledare att samlas kring. Efter ytterligare nio år av inbördeskrig fick de moderata utrakvisterna nog och slog sig samman med katolikerna. Utan Žižkas taktiska skicklighet besegrades taboriterna en gång för alla den 30 maj 1434.

Efter 15 år av blodiga krig och fem korståg hade husiterna till slut tvingats in i katolicismens fålla igen. Under de följande 80 åren var rörelsen i stort sett bortglömd, tills den tyske munken Martin Luther tog upp många av dess tankar. Under Luthers reformation blev husiternas syn på katolicismen så sprängfarlig att den till slut delade kyrkan i två.

Döda och sörjande människor

Slaget om Lipany 1434 var en katastrof för taboriterna. Alla rörelsens största ledare stupade och kort tid senare löstes den radikala sekten upp.

© Album/Fine Art Images/Imageselect

Förräderi blev taboriternas undergång

Taboriternas militära framgångar fortsatte även efter Jan Žižkas död. Efter fjorton år av strider och fem misslyckade korståg blev katolikerna 1322 tvungna att sätta sig vid förhandlingsbordet, men taboriterna förkastade alla kompromisser och gjorde ett fredsavtal omöjligt.

De moderata utrakvisterna ville å sin sida gärna sluta fred och få slut på det evinnerliga kriget. År 1434 blev hotet om ytterligare strider för mycket för dem, och de förrådde taboriterna genom att alliera sig med katolikerna. Under slaget vid Lipany den 30 maj 1434 låtsades den allierade armén fly, vilket fick taboriterna att öppna sin vagnborg. Men det var en fälla, och utanför vagnborgens säkerhet krossades de radikala husiterna.

Kung Sigismund sa efteråt att ”böhmarna kunde endast besegras av böhmare”. Som tack för sin hjälp fick utrakvisterna lov att utöva en variant av katolicismen med ett fåtal religiösa avvikelser, till exempel fick de ge vin åt lekmän under nattvarden.

Femton år av religionskrig hade tärt oerhört på Böhmen. Befolkningen, som före krigen uppgick till nästan tre miljoner, hade halverats, och många städer och borgar låg i ruiner.