Maria Sjökarl ryser, när hon får höra rättens dom: 20 dagar i fängelse på vatten och bröd. Den unga kvinnan döms 1793 för att ha haft ett incestuöst förhållande med sin far Nils – trots att hon stått fast vid att han tvingat henne till samlag.
Pappan får 90 piskrapp, men somliga anser att Marias straff är värre. Vattnet var nämligen inte rent som i dag, utan smutsigt och fullt med bakterier. Att vara tvungen att leva på vatten och bröd i 20 dagar ledde ofta till sjukdom och i värsta fall döden.
Fängelse på vatten och bröd var ett straff som tillämpades i hela Europa, och hade ingått i den svenska lagen sedan 1350. Den dömde fick dock inte sitta inspärrad i mer än 28 dagar – bland annat för att risken för att bli dödligt sjuk var för stor.
”Om din huvudvärk beror på alkohol, så drick vatten.” Boken ”Regimen sanitatis Salernitanum” från 1200-talet.
Även under medeltiden hävdade en del läkare att människor skulle akta sig för att dricka vatten. Dåtidens medicin var baserad på teorin att sjukdomar orsakades av en rubbad jämvikt mellan de fyra kroppsvätskorna.
Vatten betraktades som en kall vätska, och för mycket av den skulle skapa obalans i kroppen och framkalla sjukdom. Samtidigt rekommenderade andra läkare det motsatta.
Verket Regimen sanitatis Salernitanum, som skrevs på 1200-talet och handlar om människans kost, rekommenderar till exempel att man dricker vin blandat med vatten till måltiderna, men slår samtidigt fast att ”om din huvudvärk beror på alkohol, så drick vatten”. Rädslan för att dömas till en fängelsevistelse på vatten och bröd tycks ha uppstått först på 1700-talet.
Så hur smutsigt var vattnet egentligen under medeltiden – och drack människor det?
I ”Tacuinum Sanitatis”, en illustrerad bok om hälsa från 1000-talet, underströks det att vatten från en bäck kunde vara utmärkt för att släcka törsten.
För och emot: De lärda var oeniga
För
Vatten dracks, men ofta blandades det med öl eller vin. En annan populär dryck var vatten med honung, som ofta fick stå och jäsa, så att det bildades alkohol.
Medeltidens människor föredrog utan tvekan att dricka öl eller vin i stället för vatten. Som den engelske abboten Ælfric av Eynsham på 900-talet beskrev sina dryckesvanor: ”Öl, om jag har något, eller vatten om jag inte har något öl.”
En del läkare ansåg att vatten var en kall vätska, och att den därför skulle drickas med försiktighet – annars skulle den skapa obalans i kroppen; till exempel fick vatten inte drickas till maten, och gravida skulle hålla sig till vin.
Emot
Vatten nämns ofta i medeltida texter som en hälsosam dryck. När konstnären Michelangelo led av njursten rekommenderade hans läkare honom att dricka vatten från en källa utanför Rom. Michelangelo skrev tillbaka att kuren hade fungerat.
Inget tyder på att vattnet under medeltiden rent generellt var farligt att dricka. I en del städer kan det ha funnits förorenade brunnar, men de flesta människor levde på landsbygden, nära källor med rent vatten.
Lärda varnade för att dricka vatten som luktade eller smakade konstigt. Människor visste alltså när vatten var förorenat, och när det var säkert att dricka. I många städer straffades personer som förorenade dricksvattnet dessutom med höga böter.
Slutsatsen: Alkohol var bäst, men vatten var inte farligt
Ingenting tyder på att människor under medeltiden vägrade att dricka vatten av rädsla för att det var förorenat. Tvärtemot nämns vatten som en vanlig dryck i många medeltida texter.
Det råder ingen tvekan om att de flesta helst ville dricka sitt vatten blandat med något, både på grund av att det smakade bättre och på grund av att de fick i sig mer näring. Bland de fattiga fick många nog nöja sig med vatten, eftersom de inte hade något annat.
Myten om vattnet har sannolikt uppstått på 1700-talet, när historiker började beskriva medeltiden som mörk och smutsig. Den tilltagande industrialiseringen innebar nämligen att vattnet blev allt mer förorenat och odrickbart. Även om inspärrning på vatten och bröd hade existerat som straff i århundraden var det därför först nu som det på allvar utgjorde en hälsofara.