Tortyrmetoder: Historiens tio brutalaste

Den 15 maj 1252 gav påven Innocentius IV i sin bulla ”Ad Extirpanda” inkvisitionen nästan oinskränkt rätt att använda tortyr i kampen mot kättare. Detta blev inledningen till en mörk period i mänsklighetens historia, som slutade först när den katolska kyrkan 1816 förbjöd tortyr.

De brutala metoderna hade emellertid existerat långt före Innocentius IV, och trots förbud fortsatte tortyr att vara ett vanligt hjälpmedel vid förhör – nu bara mer diskret och under andra beteckningar – men fortfarande mycket plågsamt …

1. Hudlös smärta

I forntidens Assyrien torterade man människor genom att flå dem levande. Offret kläddes av och kedjades fast vid en påle, varefter tortyrbödeln långsamt började skala av huden med en vass kniv.

Principen var att börja med huvudet och arbeta sig nedför kroppen, tills man nådde fötterna, men den intensiva smärtan gjorde att döden oftast inträtt, redan när kniven nått bröstet.

Tortyr skulle avskräcka fienden

Senare källor i Mellanöstern beskriver metoden ingående. Det finns flera redogörelser för att tillfångatagna soldater fått denna behandling, dels för att få dem att tala och dels för att sätta skräck i fienden.

Mexikos azteker använde metoden i samband med religiösa ritualer, och man känner även enstaka fall från europeisk medeltid.

2. Bronstjuren

En katolsk legend berättar om Sankt Eustachius, som omkring år 100 led martyrdöden genom att stekas levande i en bronstjur. Berättelsen vilar förvisso på osäker grund, men källorna berättar att bronstjuren existerat i olika utformningar.

Stekt i en metallkista

Den grekiske historikern Herodotos beskrev värmetortyr redan på 400-talet f Kr. Metoden bestod i att offret spärrades in i en metallkista, varefter man tände ett bål under denna. Metoden användes för tortyr i det antika Grekland, men eftersom den höga temperaturen lätt kunde leda till döden, är detta ett gott exempel på att gränsen mellan tortyr och avrättning ibland är hårfin.

Senare i historien konstruerade romarna apparaten i form av en tjur i brons. Man kunde komma in i den genom en sidodörr som stängdes. När man tänt bålet kunde man höra offrets skrik genom tjurens mun, medan det rök ur bronsnäsborrarna. Bronstjuren hade blivit en form av morbid underhållning.

3. Sömnlöshet

Medeltidens inkvisition gjorde sina tortyroffer möra och framtvingade snabba bekännelser genom att förvägra offren sömn.

Kättargaffeln

Man använde ett spetsigt, litet instrument, en kättargaffel. Det var en liten järnstång med två mycket spetsiga gaffeltänder i vardera änden. Den ena gaffeln placerades mot bröstet eller nyckelbenet och den andra under hakan. En rem bakom nacken såg dels till att instrumentet inte föll av, och dels att offret tvingades hålla huvudet i en obekväm ställning.

Spetsarna borrade sig in i offret, om huvudet föll framåt när sömnen ville infinna sig. Efter att ha tvingats stå några dygn med denna anordning, var de flesta villiga att avlägga bekännelse.

4. Smärtans päron och tungtången

Lögn och blasfemi straffades hårt under medeltiden. Bland de metoder som skall ha använts vid detta slags försyndelser nämns smärtans päron.

Krossade käkpartiet

Detta var en päronformad järnkula, som fördes in i offrets mun. Den satt på ett järnskaft med en liten vev i den andra änden. När man vred på denna, öppnade päronet sig i tre eller fyra delar som kronbladen på en blomma.

Effekten var dramatisk. När päronet öppnade sig, spändes munhålan ut till det yttersta och käkpartiet krossades, varigenom förmågan att tala tydligt för alltid försvann.

Det finns flera exemplar av instrumentet bevarade på tortyrmuseer, men det är oklart om det någonsin använts. En källa från 1639 nämner att rövare använde det på sina offer för att hindra dem från att ropa på hjälp, men det finns inga tidigare källor som sätter det i samband med tortyr.

Tungan slets ut

Däremot fanns det ett samtida instrument, som man vet har varit i bruk och som var minst lika effektivt. En tång var specialkonstruerad för att ge ett fast grepp om offrets tunga, som med ett raskt grepp slets ut. Därefter kunde offret inte längre ljuga eller häda.

5. Sträckbänken

Det smäller högt, när leder mellan ben slits isär. En behandling på sträckbänken var inte dödlig, men den ansågs vara en av de mest plågsamma formerna av tortyr. Offret lades på bänken och man fäste rep om ben och vrister, varefter man med hjälp av trummor drog armar och ben i var sin riktning.

Ett efter ett drogs benen ur led, och om tortyrbödeln drog tillräckligt länge, uppkom det också permanenta skador på muskelvävnaderna. I vissa fall kunde en av lemmarna helt slitas loss från kroppen – ofta en arm.

Tempelriddarna på sträckbänken

Sträckbänken användes flitigt, när den katolska kyrkan från 1307 tussade inkvisitorerna på medlemmar av Tempelriddarorden. För att få fram en bekännelse från en misstänkt var det ofta tillräckligt att tvinga honom se på när någon annan plågades på sträckbänken.

6. Scavenger’s daughter

Tortyrkamrarna under Tower of London kunde under Henrik VIII:s regeringstid (1509–47) väl mäta sig med medeltidens inkvisition i brutalitet.

Engelsmännen utvecklade egna, raffinerade redskap, och just vid den här tiden var den beryktade Scavenger’s Daughter i bruk. Den fungerade på motsatt sätt mot sträckbänken genom att pressa ihop människokroppen.

Näsblod och brott på ryggraden

Apparaten liknade ett stort A av järn. Överst fanns en ring, som lades om offrets hals. Mitt på fixerades handlederna och nedtill benen. Härigenom pressades knäna så kraftigt upp mot ansiktet att den hoptryckta kroppsställningen i de flesta fall ledde till näsblod. Ryggraden utsattes för så starkt tryck att den riskerade att knäckas.

7. Vattentortyr: Känslan av att drunkna

Bland de mycket omtalade tortyrmetoderna i modern tid märks waterboarding. Den består i att offret spänns fast på en bräda med huvudet något nedåt. En våt tygbit läggs över ansiktet, och när man häller vatten på tyget upplever offret känslan av att drunkna.

Vattentortyr är en gammal metod

Metoden er emellertid långt ifrån ny. Den spanska inkvisitionen utnyttjade ”tortura del agua”, alltså vattentortyr, som var i stort sett samma sak. En genomdränkt tygbit stoppades in i offrets mun, och när man hällde på mer vatten uppkom samma känsla av drunkning.

Metoden var populär, eftersom den utan att lämna efter sig fysiska spår ledde till snabba bekännelser. Det fick den tyske jesuitprästen Friedrich von Spee att år 1631 skriva att ”det är otroligt vad människor säger under tortyrens tvång, och hur många lögner de berättar om sig själva och andra; till slut är allt som torteraren önskar sant.”

På 1800-talet förbjöd många europeiska regeringar metoden, vilket dock inte hindrade USA:s senare president Theodore Roosevelt att 1904 försvara dess användning under det spansk-amerikanska kriget sex år tidigare. Han skrev att ”ingen kom till allvarlig skada.”

8. Silver i ögonen

Instrumentet liknade lite de små redskap som man använde för att stänka vigvatten på menigheten i medeltidens katolska kyrkor.

Istället för heligt vatten kom det emellertid små droppar smält bly ur hålen, och det använde tidens tortyrbödlar för att påskynda en anklagad syndares bekännelse. En något värre metod gick ut på att byta ut blyet mot silver, och stänka de glödande dropparna direkt i offrets ögon. Det medförde svår smärta och ledde i de flesta fall till döden.

9. Järnjungfrun: Till glädje för gästerna

Ett av de troligen mest beryktade tortyrinstrumenten har antagligen aldrig varit i bruk.

Edgar Allan Poe har järnjungfrun med i sin novell ”Brunnen och pendeln”, som handlar om den spanska inkvisitionen. Järnjungfrun var en sarkofag av järn, i vilken invändiga taggar spetsade offret, när den stängdes. Taggarna var placerade så att inga vitala organ drabbades, varför plågan blev utdragen.

Det var sannolikt den tyske filosofen Johann Philipp Siebenkees som på 1790-talet uppfann instrumentet som ett tankeexperiment, och de exemplar som tillverkades på 1800-talet var bara till glädje för museer, vars besökare tack vare dem fick lite extra spänning.

Den mest berömda järnjungfrun fanns i Nürnberg, men den förstördes under de allierades bombningar av staden 1944.

10. Strappado: Inga synliga tecken på våld

Brott mot reglerna i det nazistiska koncentrationslägret Sachsenhausen bestraffades ofta med strappado. Metoden går ut på att bakbinda händerna på offret, som därefter hängs upp i handlederna.

Strappado vållar stark smärta och medför ofta att axlarna går ur led, Speciellt om man hänger tyngder i offrets fötter. Det är ett av skälen till att inkvisitionen flitigt använde metoden. Från 1311 bestämde påven Clemens V att tortyr endast fick tillgripas efter uttrycklig tillåtelse av den lokale biskopen, samt att strävandena att tvinga fram en bekännelse skulle ske ”utan bens brytande”.

Strappado överlevde även påvens totala förbud mot tortyr år 1816, och används fortfarande på sina håll.