Tortyrmetoder: Historiens tio brutalaste

Under medeltiden använde man ofta tortyrmetoder av olika slag för att tvinga kättare att erkänna. Men tortyr har även tillämpats tidigare i historien, och flera metoder har tillkommit med tiden. Här går vi igenom tio av de hemskaste tortyrmetoderna.

Under medeltiden använde man ofta tortyrmetoder av olika slag för att tvinga kättare att erkänna. Men tortyr har även tillämpats tidigare i historien, och flera metoder har tillkommit med tiden. Här går vi igenom tio av de hemskaste tortyrmetoderna.

Den 15 maj 1252 gav påven Innocentius IV i sin bulla ”Ad Extirpanda” inkvisitionen nästan oinskränkt rätt att använda tortyr i kampen mot kättare.

Detta blev inledningen till en mörk period i mänsklighetens historia, som slutade först när den katolska kyrkan 1816 förbjöd tortyr.

Men de brutala tortyrmetoderna hade existerat långt före Innocentius IV:s tid, och trots förbud fortsatte tortyr att användas som förhörsmetod – nu bara mer diskret och under andra beteckningar – men fortfarande mycket plågsamt.

1. Hudlös smärta

Målning av Gerard David som viser flående

För att kunna tortera en person genom att flå hen behövde bödeln en riktigt vass kniv. Huden skars av långsamt – ofta tills personen bröt samman eller dog.

© Gerard David/Groeningemuseum

I forntidens Assyrien torterade man människor genom att flå dem levande. Offret kläddes av och kedjades fast vid en påle, varefter tortyrbödeln långsamt började skala av huden med en vass kniv.

Principen var att börja med huvudet och arbeta sig nedför kroppen, tills man nådde fötterna, men den intensiva smärtan gjorde att döden oftast inträtt, redan när kniven nått bröstet.

Tortyr skulle avskräcka fienden

Senare källor i Mellanöstern beskriver tortyrmetoden ingående. Det finns flera redogörelser för att tillfångatagna soldater fått denna behandling, dels för att få dem att tala och dels för att sätta skräck i fienden.

Mexikos azteker använde metoden i samband med religiösa ritualer, och man känner även enstaka fall av flående från europeisk medeltid.

2. Värmetortyr

Målning av värmetortyr med bronstjur över eld

Att se någon bli stekt levande i en bronstjur över öppen eld var oerhört underhållande för åskådarna, eftersom det kom rök ur tjurens nos samtidigt som den ”skrek”.

© Pierre Woeiriot/National Gallery of Art

Den grekiske historikern Herodotos beskrev tortyrmetoden redan på 400-talet f Kr. Metoden bestod i att offret spärrades in i en metallkista, varefter man tände ett bål under denna. Metoden användes för tortyr i det antika Grekland

Den kraftiga värmen kunde medföra att den inspärrade avled. Tortyrmetoden är därför ett bra exempel på att gränsen mellan tortyr och avrättning kunde vara hårfin.

Stekt i en bronstjur

Senare i historien konstruerade romarna apparaten i form av en tjur i brons.

Man kunde komma in i den genom en sidodörr som stängdes. När man tänt bålet kunde man höra offrets skrik genom tjurens mun, medan det rök ur bronsnäsborrarna.

Bronstjuren hade blivit en form av morbid underhållning.

En katolsk legend berättar om Sankt Eustachius, som omkring år 100 led martyrdöden genom att stekas levande i en bronstjur. Berättelsen vilar förvisso på osäker grund, men källorna berättar att bronstjuren existerat i olika utformningar.

3. Kättargaffel förhindrade sömn

Illustration av användning av en kättargaffel

Kättargaffeln gjorde det omöjligt för offret att somna, eftersom spetsarna då skar sig in i huden.

© INTERFOTO/Alamy Stock Photo

Medeltidens inkvisition gjorde sina tortyroffer möra och framtvingade snabba bekännelser genom att förvägra offren sömn.

Man använde ett spetsigt, litet instrument, en kättargaffel. Det var en liten järnstång med två mycket spetsiga gaffeltänder i vardera änden. Den ena gaffeln placerades mot bröstet eller nyckelbenet och den andra under hakan.

En rem bakom nacken såg dels till att instrumentet inte föll av, och dels att offret tvingades hålla huvudet i en obekväm ställning. Spetsarna borrade sig in i offret, om huvudet föll framåt när sömnen ville infinna sig.

Efter att ha tvingats stå några dygn med denna anordning, var de flesta villiga att avlägga bekännelse.

4. Smärtans päron och tungtången

Tortyrinstrument smärtans päron

Ben och leder förstörs snabbt med smärtans päron. Tortyrinstrumentet kunde användas på flera ställen på människokroppen.

© Shutterstock

Lögn och blasfemi straffades hårt under medeltiden. Bland de metoder som skall ha använts vid detta slags försyndelser nämns smärtans päron.

Detta var en päronformad järnkula, som fördes in i offrets mun. Den satt på ett järnskaft med en liten vev i den andra änden. När man vred på denna, öppnade päronet sig i tre eller fyra delar som kronbladen på en blomma.

Effekten var dramatisk. När päronet öppnade sig, spändes munhålan ut till det yttersta och käkpartiet krossades, varigenom förmågan att tala tydligt för alltid försvann.

Det finns flera exemplar av instrumentet bevarade på tortyrmuseer, men det är oklart om det någonsin använts. En källa från 1639 nämner att rövare använde det på sina offer för att hindra dem från att ropa på hjälp, men det finns inga tidigare källor som sätter det i samband med tortyr.

Jag värderar viljestyrka efter hur mycket motstånd, smärta och tortyr den kan uthärda och vet att vända till sin fördel Friedrich Nietzsche

Tungan slets ut

Däremot fanns det ett samtida instrument, som man vet har varit i bruk och som var minst lika effektiv: tungtången.

En tång var specialkonstruerad för att ge ett fast grepp om offrets tunga, som med ett raskt grepp slets ut. Därefter kunde offret inte längre ljuga eller häda.

5. Sträckbänken

Målning av offer på sträckbänken

Sträckbänken drog benen ur led. Det är oerhört smärtsamt – och kan upprepas flera gånger.

© Pearson Scott Foresman

Det smäller högt, när leder mellan ben slits isär. En behandling på sträckbänken var inte dödlig, men den ansågs vara en av de mest plågsamma formerna av tortyr.

Offret lades på bänken och man fäste rep om ben och vrister, varefter man med hjälp av trummor drog armar och ben i var sin riktning.

Ett efter ett drogs benen ur led, och om tortyrbödeln drog tillräckligt länge, uppkom det också permanenta skador på muskelvävnaderna. I vissa fall kunde en av lemmarna helt slitas loss från kroppen – ofta en arm.

Tempelriddarna på sträckbänken

Sträckbänken användes flitigt, när den katolska kyrkan från 1307 tussade inkvisitorerna på medlemmar av Tempelriddarorden.

För att få fram en bekännelse från en misstänkt var det ofta tillräckligt att tvinga honom se på när någon annan plågades på sträckbänken.

6. Scavenger’s daughter

Illustration av användningen av Scavenger’s Daughter

Tortyrredskapet Scavenger’s Daughter låste fast offret i en obehaglig, fastklämd ställning, som kunde förstöra ryggraden.

© Dorieo

Tortyrkamrarna under Tower of London kunde under Henrik VIII:s regeringstid (1509–47) väl mäta sig med medeltidens inkvisition i brutalitet.

Engelsmännen utvecklade egna, raffinerade redskap, och just vid den här tiden var den beryktade Scavenger’s Daughter i bruk. Den fungerade på motsatt sätt mot sträckbänken genom att pressa ihop människokroppen.

Näsblod och brott på ryggraden

Apparaten liknade ett stort A av järn. Överst fanns en ring, som lades om offrets hals. Mitt på fixerades handlederna och nedtill benen.

Härigenom pressades knäna så kraftigt upp mot ansiktet att den hoptryckta kroppsställningen i de flesta fall ledde till näsblod. Ryggraden utsattes för så starkt tryck att den riskerade att knäckas.

7. Vattentortyr: Känslan av att drunkna

Instrument använt för vattentortyr

Waterboarding-redskap på Tuol Sleng Genocide Museum i Kambodja. Offret placerades med huvudet nedåt och med en trasa över ansiktet. Därefter hällde bödeln vatten på trasan, så att offret inte kunde få luft, och fick ner vatten i lungorna.

© waterboardingdotorg

Till de mycket omtalade moderna tortyrmetoderna hör waterboarding – en form av vattentortyr.

Tortyrmetoden består i att offret spänns fast på en bräda med huvudet något nedåt. En våt tygbit läggs över ansiktet, och när man häller vatten på tyget upplever offret känslan av att drunkna.

Vattentortyr är en gammal tortyrmetod

Metoden er emellertid långt ifrån ny. Den spanska inkvisitionen utnyttjade ”tortura del agua”, alltså vattentortyr, som var i stort sett samma sak. En genomdränkt tygbit stoppades in i offrets mun, och när man hällde på mer vatten uppkom samma känsla av drunkning.

Metoden var populär, eftersom den utan att lämna efter sig fysiska spår ledde till snabba bekännelser. Det fick den tyske jesuitprästen Friedrich von Spee att år 1631 skriva att ”det är otroligt vad människor säger under tortyrens tvång, och hur många lögner de berättar om sig själva och andra; till slut är allt som torteraren önskar sant.”

På 1800-talet förbjöd många europeiska regeringar tortyrmetoden, vilket dock inte hindrade USA:s senare president Theodore Roosevelt att 1904 försvara dess användning under det spansk-amerikanska kriget sex år tidigare. Han skrev att ”ingen kom till allvarlig skada.”

8. Bly eller silver i ögonen

Illustration av silver som injiceras i ögonen

De flesta människor är känsliga, när det kommer till ögonen. Genom historien har det följaktligen utvecklats flera tortyrmetoder som riktar in sig på ögonen.

© Shutterstock/Jonas Sjöwall Haxø

Instrumentet som användes för denna tortyrmetod påminde om de små redskap som man använde för att stänka vigvatten på menigheten i medeltidens katolska kyrkor.

Istället för heligt vatten kom det emellertid små droppar smält bly ur hålen, och det använde tidens tortyrbödlar för att påskynda en anklagad syndares bekännelse.

En något värre metod gick ut på att byta ut blyet mot silver, och stänka de glödande dropparna direkt i offrets ögon. Det medförde svår smärta och ledde i de flesta fall till döden.

9. Järnjungfrun: Till glädje för gästerna

Järnjungfruns inre är täckt av taggar

Syftet med den så kallade järnjungfrun var att spetsa offret med taggar, men inte så illa att det ledde till döden. Av den anledningen träffade taggarna inga vitala organ.

© epbechthold

Ett av de troligen mest beryktade tortyrinstrumenten har antagligen aldrig varit i bruk.

Edgar Allan Poe har järnjungfrun med i sin novell ”Brunnen och pendeln”, som handlar om den spanska inkvisitionen.

Järnjungfrun var en sarkofag av järn, i vilken invändiga taggar spetsade offret, när den stängdes. Taggarna var placerade så att inga vitala organ drabbades, varför plågan blev utdragen.

Tortyr i Sverige

Tortyr har aldrig använts lika flitigt i Norden som i omgivande länder som bland annat Frankrike och Tyskland.

Inom svensk rättsskipning finns det uppgifter om tortyr från medeltiden och under 1500- och 1600-talets häxprocesser användes emellanåt tortyr för att få de åtalade att erkänna och att ange andra. Även vid misstanke om högmålsbrott var det tillåtet att använda tortyr mot åklagade.

På 1680-talet gjorde Karl XI försök att avskaffa tortyr som förhörsmetod eller straff, men i praktiken fortsatte bruket av diverse plågsamma förhörsmetoder, som kallades för ”pinliga förhör”.

I 1734 års lag, som ersatte de gamla landskapslagarna, stadslagen och landslagen, står det uttryckligen att allt användande av tortyr är förbjudet. Förbudet kringgicks emellertid, och det var inte förrän 1772 som Gustav III en gång för alla avskaffade all tortyr i landet.

Fortfarande hände det emellertid att enskilda poliser eller andra myndighetsutövare tog till knytnävarna eller tillhyggen för att få brottsmistänkta att erkänna eller lämna ifrån sig uppgifter om de brott de anklagats för, men det betraktades sannolikt inte som tortyr utan snarare som fullt befogad aga eller tillrättavisningar.

Under upplysningstiden började man i flera länder i Norden och Europa ta avstånd från användningen av tortyr – även länder som aktivt tillämpat tortyr under de föregående århundradena.

Men det var sannolikt den tyske filosofen Johann Philipp Siebenkees som på 1790-talet hittade på instrumentet som ett tankeexperiment. De exemplar som tillverkades under 1800-talet var avsedda enbart för museer, som ville få sina besökare att rysa.

Den mest berömda järnjungfrun fanns i Nürnberg, men den förstördes under de allierades bombningar av staden 1944.

10. Strappado: Inga synliga tecken på våld

Illustration av hur strappado används

Axlarna går ofta ur led, när man torteras med tortyrmetoden strappado. Vakterna i andra världskrigets tyska koncentrationsläger använde sig ofta av den här metoden.

© Wellcome Collection

Strappado var en vanlig tortyrmetod under andra världskriget. I det tyska koncentrationslägret Sachsenhausen straffades till exempel den som bröt mot reglerna ofta med strappado.

Metoden går ut på att bakbinda händerna på offret, som därefter hängs upp i handlederna.

Strappado vållar stark smärta och medför ofta att axlarna går ur led, Speciellt om man hänger tyngder i offrets fötter. Det är ett av skälen till att inkvisitionen flitigt använde metoden.

Från 1311 bestämde påven Clemens V att tortyr endast fick tillgripas efter uttrycklig tillåtelse av den lokale biskopen, samt att strävandena att tvinga fram en bekännelse skulle ske ”utan bens brytande”.

Strappado överlevde även påvens totala förbud mot tortyr år 1816, och används fortfarande på sina håll.