Tempelriddare, ber

Tempelriddarna bakom kulisserna

Långt från slagfälten slet tempelriddarna för att skaffa fram pengar till kampen om Heliga landet. Historikerna kan nu avslöja den hemlighetsfulla ordens vardag, som var kärv och fylld med bön.

Långt från slagfälten slet tempelriddarna för att skaffa fram pengar till kampen om Heliga landet. Historikerna kan nu avslöja den hemlighetsfulla ordens vardag, som var kärv och fylld med bön.

De Agostini/Getty Images

Klockans dova klang i kapellet bryter nattens tystnad. Theuderic är mitt i en dröm och tumlar yrvaket ur sängen – en hård halmmadrass. Den unge mannen vet att han måste infinna sig i preceptoriets lilla kyrka om några minuter, annars väntar Guds straff – och kommendantens.

Väl på benen småspringer Theuderic över gårdsplanen till kapellet, där han hälsas av en kort nick från husets övriga fyra bröder. Under den kommande halvtimmen är männen djupt försjunkna i bön under överinseende av husets präst.

Efter bönen går Theuderic ut till stallet för att se till hästarna innan han åter stupar ned på madrassen i sin spartanska cell. Ögonlocken sluts medan tankarna på Gud och minnen av familjen vävs ihop till en ny, förvirrad dröm.

Theuderic är 25 år gammal och år 1180 har han varit tempelriddare i endast två år. Men trots att han alltid är klädd i ordens långa, vita vapenrock med det röda korset på bröstet har han aldrig dragit sitt svärd i strid. Heliga landet är inte mer än en avlägsen dröm.

Theuderic arbetar på en lantbruksegendom som tillhör orden – huset Bisham fem mil väster om London. Det var länge sedan den unge mannen sökte sig till det enkla och asketiska livet. Men en last har han, och den måste han till varje pris dölja för husets kommendant.

I samhället Bisham vid Themsen fem mil väster om London kan tempelriddarnas kyrka beskådas än i dag.

© Shutterstock

Riddarna höll händerna över täcket

Även om tempelriddarna är mest kända som beskyddare av kristna pilgrimer i Heliga landet och för sina blodiga slag mot muslimerna, utgjorde Tempelherreordens engagemang i Palestina endast en liten del av verksamheten. Tempelriddarna drev hundratals hus, gods och småindustrier över hela västra och södra Europa.

Syftet var först och främst att samla in pengar till kampen mot de otrogna, eftersom korstågen och de befästa borgarna i Heliga landet ständigt dränerade skattkistorna. Många egendomar hade donerats till orden av fromma stormän och furstar, och hårt arbetande tempelriddare försökte pressa ut så mycket som möjligt av jorden.

”Riddarna ska alltid sova i tröja, ridbyxor, skor och bälte. Och där de sover ska alltid ett ljus brinna tills morgonen gryr.” Bud nummer 21 i Latinska lagen.

Hittills har vi inte vetat så mycket om hur livet tedde sig för dessa meniga riddare långt från slagfälten runt Jerusalem. Men fynd av nya dokument avslöjar en vardag där hårt arbete upptog nästan alla dygnets vakna timmar, och där tron genomsyrade allt.

Riddarnas liv reglerades minutiöst av den så kallade Latinska lagen, ett slags grundlag för Tempelherreorden. Regelverket bestod av 72 paragrafer som beskrev hur bröderna skulle arbeta, be och ära Gud – men som också innehöll praktiska anvisningar för allt från skornas utseende (spetsiga skor var förbjudna) till rutinerna kring nattvilan.

”Riddarna ska alltid sova i tröja, ridbyxor, skor och bälte. Och där de sover ska alltid ett ljus brinna tills morgonen gryr”, förkunnar bud nummer 21 i Latinska lagen.

Artikelns Theodoric kunde till exempel se ut som denne unge tempelriddare målad på 1800-talet.

© Academia.edu

Theuderic kände väl till reglerna som styrde hans liv, så när han kom tillbaka till sin cell efter nattens bön, behöll han naturligtvis alla kläder på. Precis som många av sina kamrater bar den unge riddaren utöver det obligatoriska bältet även ett ylleband under tröjan. Bandet höll underkläderna på plats så att kroppen var sedesamt täckt dag som natt.

Samtidigt skulle bandet påminna riddarna om deras löfte om avhållsamhet, som ett slags kyskhetsbälte. Theuderic hade även sett till att yllebandet hade vidrört en av husets dyrbara reliker – en träflisa från Jesu kors.

Bakgrunden till de hårda nattreglerna var att Latinska lagen ursprungligen skrevs för riddare i Heliga landet. Om krigarmunkarna sov fullt påklädda med ljuset tänt hade en fiende svårare att smyga sig på dem i skydd av mörkret.

I väst var regeln egentligen mindre nödvändig, men den följdes ändå nitiskt – utan tvekan eftersom reglementet även var en extra garanti för dygden: När ljuset var tänt var männen mindre benägna att röra vid sig själva på ett ogudaktigt sätt.

Fyra regler förde riddarna närmare Herren

Tempelriddarnas liv var en ständig strävan att komma närmare Gud. Frestelser fanns överallt, så ordens medlemmar var tvungna att leva enligt stränga regler. Riddare som bröt mot reglerna straffades.

Kyrkorna var lyxfällor

Principen om absolut avhållsamhet präntades in i riddarna från allra första stund. Redan innan han blev upptagen i orden hade Theuderic precis som alla andra postulanter avlagt tre löften: Inför Gud och den heliga jungfrun lovade han att visa lydnad mot stormästaren, att leva utan personliga ägodelar och att bevara sin fysiska renhet.

Inte minst det sista budet var viktigt. Och för att inte falla för frestelsen var kontakten med kvinnor begränsad till ett minimum.

”Vi anser att det för varje gudfruktig man är förenat med stor fara att se för länge på en kvinnas ansikte. Av detta skäl får ingen kyssa en kvinna, varken änka, ungmö, moder, syster, moster eller faster”, förmanar Latinska lagen.

Tempelriddarnas kommendanter följde – för det mesta – ordens regler.

© Shutterstock

Även något så banalt som att ta emot vatten från en kvinna för att tvätta händerna var otillåtet. Det enda undantaget var sjuka riddare som fick lov att leja en kvinna som vakade över dem. Vård av äldre och svaga ansågs inte passande för en man.

Medan kvinnorna var i det närmaste frånvarande, sattes Gud i centrum. Theuderic och de övriga riddarna lydde under ett strängt religiöst styre.

Den nattliga mässan var den första av dygnets sju obligatoriska tideböner. Endast om riddaren var på resa i ordens tjänst kunde han befrias mot att i stället be Fader vår på bönetiderna: tretton gånger som gottgörelse för nattbönen, nio gånger för aftonbönen och sju gånger för dygnets övriga bönetider.

Tempelriddarnas siste stormästare brändes på bål av den franske kungen Filip IV.

© Bibliotheque National de france

Mässorna hölls i kapellet där bröderna omväxlande stod, knäböjde och satt ner på det kalla stengolvet. Männen kunde åtminstone glädjas åt kyrkornas överdådiga utsmyckningar; tempelriddarnas kyrkor hörde till medeltidens praktfullaste.

Helen Nicholson, engelsk professor i medeltida historia, har i arkiven letat fram inventarielistor som upprättats i samband med konfiskeringen av ordens egendomar efter arresteringarna år 1307 och 1308.

Dokumenten visar att det i Theuderics kyrka i Bisham bland mycket annat fanns ett guldbelagt kors, en orgel, en tavla föreställande Jungfru Maria under en dyrbar ädelsten, två försilvrade kalkar, två stora klockor, två mässhakar med silkesbroderier, tre ornamenterade skrifter med växelsånger, flera dyrbara religiösa bokverk, åtskilliga praktfulla gobelänger och ett båtformat rökelsekar.

Överdådet tärde på resurserna, men bröderna var stolta över sina kyrkor. Självaste Jacques de Molay, ordens sista stormästare, sa i ett förhör:

”Mig veterligt finns ingen annan orden än tempelriddarna som har så bra och vackra utsmyckningar, reliker och allt annat som krävs vid gudomlig tillbedjan.”

Gårdar gjordes om till religiösa pengamaskiner

De flesta tempelriddarhusen i västra Euro­pa beboddes av endast tre till fem riddare som arbetade hårt som lantbrukare, hantverkare och bankirer. Husen kan ses som små produktionskollektiv där bröderna cirkulerade mellan sovsalen, matsalen och kapellet när de inte skötte sina arbetsuppgifter.

Till skillnad från klostren var tempelriddarhusen inte slutna världar utan en del av lokalsamhället. Bönder och borgare från trakten kom förbi för att mala säd, köpa varor och sköta pengaärenden – och inte minst för att be i ordens praktfulla kapell.

Blodig bok blev favoritläsning

Även om tempelriddarnas kapell formellt bara var avsedda för husets invånare, användes byggnaderna ofta av människor från trakten. Åtskilliga vittnesmål från processen mot Tempelherreorden i England och Irland angav att riddarnas kapell stod öppna för alla. Ordens reliksamlingar var särskilt uppskattade.

Tempelriddarna var i det närmaste besatta av reliker, och nästan alla kapell hade heliga föremål eller kvarlevor från martyrer. Relikvariet i Theuderics hus i Bisham innehöll bland annat benknotor från bröderna Kosmas och Damianos som omkring år 300 led martyrdöden i den romerska provinsen Syrien.

Bröd bakat på vete och råg var en viktig del av tempelriddarnas kost.

© Shutterstock

Tro och tillbedjan var inte begränsat till kyrkan. Alla människor skulle flera gånger dagligen tacka Gud genom bön, och även kvällsvarden gick i kristendomens tecken. Riddarna intog måltiden under tystnad medan en präst eller ordensbroder läste högt ur Bibeln.

En särskild favorit för orden var Domarboken från Gamla testamentet. Boken är full av berättelser om blodiga slag och betraktades som särskilt lämplig för krigarmunkarna. Som tur var för Theuderic, som liksom merparten av riddarna i England inte förstod latin, hade berättelserna kort dessförinnan översatts till anglonormandiska, vilket var det språk som talades på Brittiska öarna vid denna tid.

Bröd var viktigt, men grönsaker som rödkål utgjorde större delen av riddarnas kost.

© Shutterstock

Medan Theuderic hängav sig åt gammaltestamentliga blodbad delade han tallrik med en annan broder. Riddarna skulle äta i par och broderligt dela maten med varandra – en anspelning på ordens första år i djup fattigdom.

Maten var vanligtvis enkel och endast tre gånger i veckan – tisdag, torsdag och söndag – serverades det kött. Fredag var fastedag och övriga dagar fick riddarna hålla till godo med grönsaker och rotfrukter, som kål, rovor, morötter och palsternackor och, inte minst, bröd. En tiondel av brödet skulle dock ges som allmosa åt de fattiga. Vatten fanns alltid på bordet, men riddarna serverades ofta även vin.

Kött, i synnerhet nötkött, stod på menyn endast tre dagar i veckan – tisdag, torsdag och söndag.

© Shutterstock

Slavar hade samma status som husdjur

Tiden mellan måltiderna var vigd åt arbete. Huset i Bisham hade verkstäder där man sydde kläder och tillverkade husgeråd, och riddarna drev även en kvarn där man malde spannmål.

Theuderic var uppvuxen på ett gods och hans uppgift var särskilt att sköta arbetet på ägorna. Förutom att själv gå bakom plogen var han förman över tre anställda och två slavar, som från tidig vår till sen höst slet med hackor och spadar ute på fälten. Nästan alla tempelriddarhus höll sig med betald arbetskraft, och orden ansågs ofta som en god arbetsgivare. Utöver en rimlig lön fick lantarbetarna även betalning i spannmål och varma vantar på hösten.

Några som inte behandlades lika väl var slavarna; de stod upptecknade på inventarielistan tillsammans med husdjuren. Slavarna var vanligtvis muslimska krigsfångar från fälttågen i Österlandet, men det bedrevs även slavhandel på lokala marknader. Slavarna fick utföra ovärdiga sysslor som att gräva ner avföring, men de var även en värdefull tillgång för husen och skulle helst besparas omänskligt hårt arbete för att inte slitas ut i förtid.

Reglerna anger att riddarna inte fick belägga slavarna med tunga halsfängsel eller sticka dem med svärdet utan kommendantens tillåtelse. Bröderna hade dock lov att prygla en slav som förtjänat ett straff.

De redan välfyllda skattkistorna svällde ytterligare, när orden drev in sina låneavgifter.

© Prisma/UIG/Getty Images

Tillsammans med sina arbetare och slavar odlade Theuderic huvudsakligen vete, precis som de flesta tempelriddarhus i England. Orsaken till grödans popularitet var helt enkelt att vete gav bäst förtjänst.

Cirka 40 procent av tempelriddarnas besittningar i England utgjordes av mark där man odlade vete, och dokument från 1100- och 1200-talet visar att vete var den spannmål som gav bäst inkomster. Ofta såldes grödan på förhand till italienska köpmän, vilket gav orden medel till investeringar.

I gengäld var veteodling mycket arbetsintensiv och krävde stora mängder gödning. En av Theuderics viktigaste uppgifter var att få folket att samla in exkrementer från hästar och grisar att gödsla marken med.

© Shutterstock

Dagen fylldes av bön och hårt arbete

Riddarna fick aldrig glömma Herren och föll på knä i bön flera gånger om dagen – och även mitt i natten. När bönen var klar tog det slitsamma arbetet vid igen.

Klockan 02.00

Nattbön. Efter bönen ska riddarna se till djuren innan de kan lägga sig igen.

© Shutterstock

Gryning

Tuppen gal. På vintern måste bröderna gå upp långt före soluppgången.

© Shutterstock

Klockan 06.00

Morgonbönen kallas prim – den andra av dygnets sju tideböner.

© Shutterstock

Morgon

Riddarna samt husets tjänstefolk och anställda vårdar redskap och verktyg och förbereder annan utrustning inför dagens arbete.

© Shutterstock

Klockan 09.00

Förmiddagsbön. Bröderna tillber helige Ande som ska ge dem styrka och kraft under dagens arbete.

© Shutterstock

Förmiddag

Riddarna övervakar arbetet på fälten och i verkstäderna. Ofta deltar bröderna i arbetet.

© Shutterstock

Klockan 12.00

Middagsbön, som kallas sext efter dygnets sjätte ljusa timme. Efter bönen går bröderna till mässan i kapellet.

© Shutterstock

Klockan 12.30

Dagens första måltid. Först äter riddarna och därefter tjänstefolket och de anställda. Efter maten ber alla en kort tackbön.

© Shutterstock

Eftermiddag

Arbetet på ägorna och i verkstäderna fortsätter. Vissa riddare tar emot besökare till kapellets reliker.
Ordens reliker är populära och kyrkorna står ofta öppna för traktens invånare.

© Shutterstock

Klockan 15.00

Eftermiddagsbön. Efter bönen följer en mässa med sång och böner för de döda.

© Shutterstock

Sen eftermiddag

Bröderna tar emot människor som vill låna pengar, betala av skulder eller pantsätta värdesaker. Samtidigt fortsätter arbetet i och utanför huset.

© Shutterstock

Klockan 18.00

Aftonbönen – vespern – är ofta längre än dygnets övriga tideböner.

© Shutterstock

Klockan 18.30

Dagens andra måltid. På fastedagar och under fastetiden serveras dock bara en enda måltid, som intas runt klockan 16.

© Shutterstock

Klockan 19.00

Riddarna serveras dryck. Därefter inleds ”den stora tystnaden” då de är förbjudna att tala.

© Shutterstock

Kväll

Bröderna ser till djuren och ber dagens sista tidebön, completorium, innan de går tidigt till sängs.

© Shutterstock

Riddarna kom på smart knep

Men den lönsamma veteproduktionen var långt ifrån tempelriddarnas enda inkomstkälla. Traktens stormän, hantverkare, jordbrukare och andra som saknade likvida medel kunde ta ett lån av de penningstarka riddarna .

Panten var ofta kläder, men riddarna godtog även mark. Och om kunden inte kunde betala tillbaka lånet – ja, då övertog orden marken och dess tillgångar växte ännu mer.

Naturligtvis var det inte gratis att låna pengar av tempelriddarna. Katolska kyrkan förbjöd visserligen att man tog ut ränta eftersom detta betraktades som en synd, men de driftiga bröderna kringgick det problemet: I stället för ränta utkrävde orden en avgift för det utlånade beloppet. Skillnaden i ordalydelse räckte för att blidka påven, men resultatet var naturligtvis detsamma.

I medeltida litteratur och dikter hjälpte riddarna ofta fattiga i nöd. I själva verket stannade riddarna hemma och tjänade pengar på sina gårdar.

© Lakeview Images/Alamy/Imageselect

Det gick även att mot betalning lämna in värdesaker hos tempelriddarna för förvaring – inte bara guld och mynt. Dåtidens mest effektiva privata bankväsende kunde även erbjuda säker förvaring av både husdjur och fångar.

Ännu ett privilegium fyllde på ordens skattkistor. År 1139 hade påven i sin bulla Omne datum optimum gett tempelriddarna en särställning genom att göra orden ansvarig endast inför påvestolen. Detta medförde ekonomiska privilegier genom att riddarna var undantagna från att betala kyrkoskatt och allmänna pålagor.

Privilegierna omfattade även de personer som bodde och betalade hyra på ordens egendomar. Eftersom dessa inte behövde betala skatt kunde riddarna utkräva en högre hyra. Tempelriddarna ingick även avtal med människor som brukade ordens välkända röda kors, så att deras egendomar formellt löd under tempelriddarna – och därmed omfattades av skattefriheten.

”När priserna är höga säljer de sitt vete hellre än att ge det till behövande.” Dikt från omkring år 1250 om tempelriddarna.

Den kreativa bokföringen kunde självklart inte undgå att uppmärksammas av samtiden. Runt år 1250 skrevs verket Sur les états du monde (”Om världens stater”) där författaren gör sig lustig över samhällets alla klasser, från påve till bönder. Om tempelriddarna berättas följande:

”Tempelriddarna är uppblåsta män som vet att berika sig själva. De är alltför glada i pengar. När priserna är höga säljer de sitt vete hellre än att ge det till behövande.”

Nöjen var förbjudna

Tempelriddarnas rikedomar kom dock inte Theuderic till godo. Alla intäkter gick till ordens kassa och riddarna levde i yttersta fattigdom enligt sina ordenslöften.

När Theuderic blev invigd i livet som ordensbroder fick han försaka alla materiella glädjeämnen som medeltiden kunde erbjuda – och även de flesta nöjen.

Theuderic ägde endast sina vapen, en filt och en hård kudde utöver kläderna som han bar på kroppen. När han fick en ny dräkt fick han snällt lämna tillbaka den gamla. Männen badade sällan, så vanligtvis räckte en dräkt.

Den vita manteln fick på intet sätt utsmyckas, och särskilt pälsverk var strängt förbjudet. Om Theuderic skulle drista sig till att be om en finare mantel föreskrev reglerna att han skulle tilldelas den trasigaste som huset kunde uppbåda.

Även privatliv var en okänd lyx. Inget i orden fick hemlighållas, och Theuderic fick inte skriva till sin familj utan att först ha fått tillåtelse av kommendanten i Bisham. Om han själv tog emot ett brev skulle det läsas upp inför alla vid kvällsvarden.

Tiden efter måltiden var förbehållen stillsamma sysslor och bibelstudier. Spel var bannlyst, och riddarna fick inte lyssna till historieberättare eller se på uppträdanden av kringresande gycklarsällskap.

Inte heller jakt var tillåten, och särskilt förbjuden var falkjakt som var tidens hetaste mode. På det hela taget gjorde riddarna bäst i att inte befatta sig med livets glädjeämnen, för som reglementet predikade:

”Det är inte passande för en kyrkans man att ägna sig åt nöjen. I stället ska han villigt lyda Guds befallningar, ofta be och varje dag i tårar bekänna sina synder inför Herren.”

Men en form av jakt var tillåten, nämligen lejonjakt. Historikerna menar dock att reglernas bud om tillåten jakt på det stora rovdjuret ska tolkas i överförd bemärkelse, som en generell avsägelse av djävulen. Regeln lyder:

”Det nämnda förbudet mot jakt omfattar på intet sätt lejonet, ty han omringar dig och söker efter allt han kan förtära – hans hand mot var man och var mans hand mot honom.”

Vin var riddarnas vanligaste dryck och serverades till nästan alla måltider – gärna uppvärmt.

© Shutterstock

Syndare fick äta på golvet

Theuderic höll sig samvetsgrant till ordens många regler. Men en last hade han: att spela schack. Tillsammans med en annan broder gömde han undan ett bräde i stallet, och när ingen såg smög de sig iväg för att spela ett parti.

Theuderic var inte ensam om denna synd. Historikerna menar att det fanns gott om exempel på tempelriddare som trotsade förbudet och då och då spelade schack eller andra spel. I flera tempelriddarhus har arkeologerna hittat både schackbräden och tärningar, och målningar från 1200-talet framställer tempelriddare med det karakteristiska röda korset på vapenrocken djupt försjunkna över schackbrädet.

Om Theuderic blev påkommen bestämde husets kommendant straffet. Kanske skulle han ha benådat Theuderic eftersom denne var ung och inte helt hade funnit sig tillrätta i riddarlivet. Det är faktiskt även möjligt att kommendanten kände till spelandet.

Det finns indikationer på att kommendanterna såg genom fingrarna vid vissa regelöverträdelser. Målningarna kan även vittna om att spelandet var allmänt känt.

Med början på 1100-talet blev schack populärt bland Västeuropas överklass – trots att kyrkan ofta rasade mot det ”djävulska spelet”.

© Ad Meskens

Men om husets ledare följde reglerna sattes Theuderic – om straffet var milt – på vatten och bröd fyra dagar i veckan och tvingades äta på golvet tillsammans med hundarna. I värsta fall fick han smaka piskan och slogs i bojor.

Tempelriddarna hade ett omfattande bestraffningssystem med många varianter av kroppsstraff – bland annat piskrapp och prygel samt fängelse och smälek. Om en riddare ertappades med att äta förbjuden mat som kött på en fastedag, kunde straffet bli vatten och bröd i ett år och en dag.

Det hårdaste straffet var naturligtvis att bli utesluten ur orden – något som vanligen föregicks av spöstraff. Straffet tillämpades framför allt mot riddare som hade begått den värsta av synder – att slå ihjäl en kristen, som exempelvis år 1257, när tre tempelriddare i Palestina dömdes för att ha dödat en grupp kristna köpmän. Riddarna pryglades offentligt och uteslöts ur orden.

Tempelherreorden blev rik på bland annat att fungera som en av Europas första banker.

© Shutterstock

Trubadur klagade över penningbrist

För Theuderic var Heliga landet en avlägsen dröm. Även om han, liksom många andra unga män, för sin inre syn såg ära och berömmelse på slagfältet när han trädde in i orden, fick de allra flesta nöja sig med berättelser om Jerusalem. Huset i Bisham tog av och till emot nyheter från bröderna i Heliga landet.

Dessa brev utgör en av få skriftliga källor som tempelriddarna själva var upphov till. Det skrivna ordet åtnjöt ingen hög status i orden, och många av riddarna kunde varken läsa eller skriva.

Breven från Heliga landet hade vanligen karaktären av böneskrifter där ordens ledare krävde medel till kampen mot muslimerna. På 1200-talet började tempelriddaren och trubaduren Ricaut Bonomel till och med att skriva visor om den ekonomiska nöden och särskilt om hur påven slösade pengar på allt utom striden om Jerusalem:

”Påven ger gärna syndernas förlåtelse men visar stor snålhet gentemot oss här. Han tillåter att korset erövras och säljer Gud och nåd för pengar.”

De flesta tempelriddare drog munkhättan tätt om öronen i stället för att dra sitt svärd i strid.

© Shutterstock

Detta vet historikerna med säkerhet

Tempelriddarna gick bakom plogen

Sjuka slapp delta i bönen

Även om Theuderic fick nöja sig med att arbeta ihop pengar till sin orden långt från Heliga landet, levde han ett gott liv på många sätt. Orden gav honom livets nödtorft och den tog alltid hand om sjuka och svaga bröder.

Orden kunde även lätta på reglerna så att opassliga riddare slapp nattbönen. Sjuka hade också lov att äta oftare, även om vissa livsmedel ansågs olämpliga, bland annat nötkött, ål och ost.

Bisham var liksom de flesta hus i England inte tillräckligt stort för att hålla sig med en egen sjukstuga. De riddare som drabbades av långvarig sjukdom fick tillbringa en tid på något av de två hus som låg nära Nordsjön, där den friska ostanvinden ansågs vara hälsobringande.

Om Theuderic drabbades av spetälska kunde han räkna med att få den allra bästa vården hos Lazarusorden, som tog sig an människor som fått den smittsamma sjukdomen. Theuderic hade skickats dit ridande på en åsna och med en tjänare som ledsagare.

Även efter döden blev tempelriddarna väl omhändertagna av de sina. Döden var för riddarna endast en övergång till en himmelsk tillvaro, och begravningen skulle vara så from och högtidlig som möjligt.

Före själva jordfästningen tvättades en avliden broder omsorgsfullt av sina medbröder och sveptes i vitt linnetyg. Begravningsceremonin hölls i kapellet och var ofta en lokal begivenhet, då det inte var ovanligt med 100 nyfikna åskådare.

Ville begravas i vigd jord

Många av dem som kom för att bevittna jordfästningen hoppades själva en dag få en lika ärofylld sista vila. Ordens ståndsmässiga begravningar bidrog nämligen ytterligare till tempelriddarnas popularitet som arbetsgivare. Även anställda och medhjälpare i husen hade rätt att begravas i vigd jord intill kapellet, något som inte var en självklarhet för gemene man under medeltiden.

Efter begravningen bads 100 böner till den dödes ära varje dag i en vecka. Dessutom skulle man under 40 dagar ge den dödes fulla dagsranson av mat och dryck till en fattig från trakten. Båda handlingarna banade väg till himmelriket.

Samtidigt fick den döde riddaren enligt tidens tro hjälp på vägen av de 60 Fader vår som medbröderna skulle be varje dag – 30 för de levande och 30 för de döda. Samtliga husets bröder deltog även varje eftermiddag i en mässa tillägnad de döda.

Alla böner, ritualer och goda gärningar gjorde utan tvekan Theuderic säker på en biljett till paradiset. Och innan hans tid var kommen att möta den himmelske Fadern kunde han glädja sig åt en tillvaro som var långt tryggare än för de allra flesta under medeltiden. Priset han fick betala var ett gudfruktigt liv i dygd – utan jakt, utan privatliv och utan sexuellt umgänge.

©

Historiens største gåder

Denna artikel kommer från bokserien ”Historiens största gåtor”. Varje band utforskar mysterier om allt från tempelriddarna till nazisternas ockulta värld.

Se mer här: www.varldenshistoria.se/gåtor