Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Stockholms blodbad – Sveriges blodigaste fest

Sedan bildandet av Kalmarunionen 1397 har danska kungar kämpat mot den svenska adeln om makten i Sverige. Efter flera års krig besegras svenskarna 1520 av den danske kungen Kristian II, och han firar sin kröning med en stor fest. Han bjuder in sina forna fiender och utlovar amnesti. Stämningen är hög, och vinet flödar, men då reglar kungens soldater plötsligt dörrarna, och dödandet börjar.

Manuel Krommenacker/ArtStation

Söndagen den 4 november 1520 är en glädjens dag för Kristian II, kung över Danmark-Norge. Han har precis krönts som Sveriges rättmätige kung, och han är på strålande gott humör, när han tar emot sina förnäma gäster på Stockholms slott.

Gillet ska pågå i tre dagar, och det är uppenbart att Kristian II ser fram emot några dagar med fest och glada upptåg.

”Han skojade och skrattade och kysste och omfamnade först den ene, sedan den andre och visade alla tecken på vänlighet”, berättar en samtida svensk källa.

Kristian II har i tre år fört ett blodigt krig mot de svenskar som inte velat erkänna honom som landets kung, men nu har fred slutits.

Stockholms blodbad skickade chockvågor genom Europa och historien.

Den svenska adeln kan lugnt festa, för Kristian II har gett amnesti åt de tidigare upprorsmännen och sagt att ”all gunst och misstanke ska förlåtas”, så ingen kan straffas för sitt motstånd.

På festens tredje dag hör gästerna emellertid hur soldater stänger och reglar de tunga portarna till slottsgården.

Ingen får lov att komma ut. Sedan kliver ärkebiskop Gustav Trolle fram. Med myndig röst börjar han läsa upp namn på personer i salen. De församlade känner hur oron börjar ersättas av rädsla – i synnerhet när Trolle avslutar uppräkningen med beskyllningar om kätteri.

Trolles anklagelse bådar illa, för Kristian II:s världsliga amnesti ger inget skydd mot anklagelser om kätteri.

Några timmar senare hämtar kungens soldater de första anklagade och låser in dem i slottets torn. Snart ska den svenska adelns blod flyta på schavotten.

Sten Sture den äldre slog 1471 de danska styrkorna och red i triumf in i Stockholm.

© Nationalmuseum, Stockholm, & ThrashedParanoid

Bakgrunden till Stockholms blodbad

Konflikterna mellan Danmark och Sverige bottnade i Kalmarunionen.

Den kom till efter att Margareta av Danmark och Norge tillsammans med ett antal svenska stormän 1389 störtat Sveriges kung Albrekt av Mecklenburg.

Som tack blev Margareta svensk statschef med rätt att utse sin egen efterträdare.

Margareta hade lovat stormännen att svenskarna själva skulle få regera landet, medan unionen skulle möta yttre fiender gemensamt. Hon höll för det mesta sitt löfte, men när Erik av Pommern 1412 ärvde tronen, gick det snett.

Kungen satte danskar som rådsherrar och krävde svenskarna på höga skatter för sina krig i Slesvig. År 1434 hade svenskarna blivit så missnöjda att de gjorde uppror och skövlade de danska områdena Skåne, Halland och Blekinge.

Under de följande nittio åren lade de danska kungarna stora krafter på ansträngningarna för att få Sverige att foga sig på nytt.

Elitstyrka banade väg

Händelserna i Stockholm var kulmen på en lång och förödande konflikt.

År 1397 ingick det förenade Danmark-Norge i Kalmarunionen med Sverige. Personalunionen var på papperet ett gemensamt projekt, men i själva verket gav avtalet Danmark den reella makten i Norden.

I mitten av 1400-talet var svenskarna så trötta på den danska överhögheten att adelspersoner och riksföreståndare – kungens ställföreträdare – försökte lösgöra landet med våld. De danska styrkorna kastades ut ur landet, och 1448 valde ständerna Karl Knutsson till kung. År 1451 förklarade han krig mot Danmark.

Den ene danske kungen efter den andre försökte med fälttåg och belägringar krossa de uppstudsiga svenskarna, men med begränsad framgång.

Rent formellt levde unionen kvar, men Danmark lyckades aldrig behålla kontrollen över Sverige under någon längre period.

När kung Hans 1481 kom till makten i Danmark, var han fast besluten att visa sin makt, och 1497 lyckades han ta kontroll över Sverige igen.

Men svenskarna slet sig loss på nytt redan 1501, och landet regerades i praktiken av riksföreståndaren Sten Sture den äldre och från 1512 av Sten Sture den yngre.

År 1513 kröntes kung Hans son Kristian till kung av Danmark-Norge, och även han drömde om återge Kalmarunionen dess forna storhet.

I rockärmen hade han ett ess i form av kyrkan, inte minst genom sin nära relation till ärkebiskopen av Uppsala – Gustav Trolle.

Han kom från en av Sveriges rikaste familjer, och fadern Erik Trolle ägde bland annat 950 gårdar i Sverige och 450 i Danmark. Ärkebiskopen förespråkade en unionsvänlig politik och stod därför i stark opposition till Sture och hans danskfientliga riksråd.

Erik av Pommern försökte 1430 stärka den nordiska sammanhållningen genom att införa en unionsflagga.

© Shutterstock

Konflikten ledde 1517 till att ärkebiskopen blev avsatt och fängslad efter en lång belägring av hans borg Almarestäket, som Stures soldater sedan plundrade.

Den kyrkofientliga handlingen hade uppmärksammats ända nere i Italien, där påve Leo X bannlyste Sten Sture och hans anhängare. Därmed stod svenskarna utanför den katolska kyrkans gemenskap, vilket rent politiskt var en allvarlig sak.

För Kristian II var bannlysningen å andra sidan en välsignelse och en perfekt förevändning för en invasion i kyrkans namn.

De första angreppen 1517 respektive 1518 misslyckades, men i januari 1520 inledde Kristian sin dittills största invasion av landet. Planen var att marschera mot Stockholm och erövra den svenska huvudstaden med stöd från den stora danska örlogsflottan.

Den danska huvudstyrkan och den svenska armén möttes den 19 januari 1520 på den frusna sjön Åsunden omkring tio mil öster om Göteborg.

Numerärt var styrkorna jämbördiga, men där slutade likheterna.

Medan svenskarnas armé utgjordes mestadels av bönder, bestod danskarnas av tyska landsknektar, erfarna yrkessoldater, som var kända i hela Europa för sitt dödsförakt och sin brutalitet.

Medan svenskarna stred med stridsyxor, armborst och spjut, förfogade danskarna över både eldhandvapen och fältartilleri.

Det sistnämnda skulle bli ödesdigert på den frusna sjön.

”Han skojade och skrattade och kysste ... och visade alla tecken på vänlighet.”
Sagt om Kristian II innan Stockholms blodbad.

Under slaget stred Sten Sture d.y. i främsta ledet och inspirerade sina landsmän, men plötsligt kom en dansk kanonkula farande och krossade hans ena ben.

Den svårt sårade riksföreståndaren fördes undan, innan de danska styrkorna vann ­slaget, men hans liv gick inte att rädda och han avled på Mälarens is.

Utan Sten Sture löstes den svenska armén upp. Trots att hans änka Kristina Gyllenstierna manade till fortsatt strid gick luften ur motståndet.

Stora delar av den svenska adeln hade i hemlighet ansett att Sten Sture d.y. varit för självsvåldig och fruktat att han endast skulle se till sin egen släkts intressen.

Därför var de inte särskilt negativa till ett danskt maktövertagande, eftersom de trodde att den danske kungen – som de inte kände till så mycket om – skulle vara mer opartisk, när det gällde att dela ut makt och privilegier.

Biskoparna Hans Brask i Linköping och Otto Svinhufvud i Västerås ledde fredsförespråkarna, och även Sten Stures kansler, biskop Matthias Gregersson i Strängnäs, ansåg att svenskarna borde förhandla.

Den danske kungen utlovade amnesti åt alla som gick över på hans sida.

Snart var det bara Stockholm som bjöd motstånd.

Där förskansade Kristina Gyllenstierna sig, och först efter fyra månaders belägring lyckades Kristian II i september med hjälp av bland andra bis­kop Matthias förhandla fram ett fredsfördrag. Som belöning lovade Kristian II sina motståndare fullständig amnesti.

Persongalleriet under Stockholms blodbad

Ett stort antal personer från både Sverige och Danmark var inblandade i de intriger som ledde till Stockholms blodbad.

I dag är de ­flesta historiker dock eniga om att det var Kristian II och den svenske ärkebiskopen Gustav Trolle, som kom överens om att den svenska adeln skulle straffas för sitt uppror.

Blodbadet skulle understryka Kristians II:s herravälde i Sverige och Trolle skulle få hämnas på sina gamla fiender.

Planen för Stockholms blodbad

Den 7 september 1520 tågade Kristian II in i Stockholm med tusen ryttare och tvåtusen infanterister.

Borgmästare Anders Olofsson mötte kungen med två rådmän och överlämnade stadens nycklar. Med Kristian II i täten fortsatte processionen in i staden, där kungen formellt övertog slottet i det som i dag är Gamla stan.

De följande dagarna förkunnades freden över hela Stockholm, och Kristian II hyllades av stadens ledning, som slog fast att han var stadens ”rätte och naturlige herre”.

Några dagar senare reste Kristian II tillbaka till Danmark för att ordna alla formaliteter innan kröningsfesten den 4 november.

Historiker tror att majestätet tillbringade dagarna innan avresan med att tillsammans med Gustav Trolle planera hur han en gång för alla skulle kuva den svenska adeln.

Planen skulle för alltid säkra dansk överhöghet över Sverige och straffa Trolles fiender, så att bisko­pen skulle kunna bli landets nye ledare, underställd endast kungen.

Kristian II återvände ett par veckor senare och var fast besluten att låta sig väljas till landets rättmätige arvkonung.

Sverige hade sedan urminnes tider varit ett valkungadöme, där varje enskild monark behövde godkännas av rikets ledande män.

Medan Stockholm förbereddes för fest kallade Kristian II till möte för att få frågan om arvsrätten avklarad.

För kungen själv var det ingen tvekan. Medan hans far, kung Hans, regerade Sverige valdes Kristian år 1497 till landets rättmätige tronarvinge av det svenska riksrådet.

Sverige hade inte varit i ­danska händer på nitton år, men Kristian II ansåg att hans arvsrätt fortfarande gällde. Argumenteringen ifrågasattes av många, men Kristian hade läst på.

I Sveriges kungalag stod det visserligen att ”Till kungariket Sverige ska kungen väljas, och det ska inte ärvas”. Lagen slog emellertid även fast att valet helst skulle falla på ”kungasöner, om sådana finns”.

Texten var emellertid för vagt formulerad för att garantera den danska kunga­släkten herravälde över Sverige för evig tid. Lagtexten förklarade inte heller varför Kristian II – om han i egenskap av kungason automatiskt var garanterad tronen – en gång i tiden behövt låta sig väljas.

Kungen kunde emellertid ge svar på tal. En av hans handgångna män var biskopen Jens Andersen, med tillnamnet ”Beldenak”, som på gammeldanska betyder ”skallig nacke”.

Biskopens hårväxt var med andra ord inte särskilt imponerande, men han var oerhört lagkunnig och en av Kristian II:s mest lojala män.

Andersen grävde fram en gammal lagtext, som sa att kun­gen skulle väljas om den avlidne kungen hade flera söner.

Det hade Hans, när Kristian II år 1497 valdes till svensk kung. Men nu, när de andra sönerna var döda, kunde Kristian II inta tronen som arvkung, fastslog biskopen.

Både riksrådet och ett antal adelsmän och präster godtog till slut Andersens ­argument. Den 31 oktober förkunnade riksrådet att Kristian II var ”rättmätig arvtagare” till den svenska kronan.

Under Stockholms blodbad avrättades ­adelspersoner i fem olika städer. 1. Jönköping, 2. Vadstena, 3. Stockholm, 4. Raseborg, 5. Tavastehus.

© Shutterstock

Stockholms blodbad spreds ända till Finland

Det var inte enbart i Stockholm som den svenska adeln fick betala för upproret mot Kristian II. Våldet spred sig ända till Finland, där bland andra Nils Eskilsson Banér, morbror till Kristina Gyllenstierna, och länsherren Åke Göransson avrättades.

I Vadstena höggs bondeledarna – och Stureanhängarna – Sven Hök och Peder Smed i fyra delar, en särskilt vanhedrande avrättningsform.

I Jönköping avrättades de adliga bröderna Ribbing och deras folk. Där fick även barnen plikta för fädernas motstånd, och den ene broderns båda söner – endast fem och åtta år gamla – avrättades.

Enligt en föga trovärdig berättelse bad den yngste pojken bödeln att vara försiktig, så att han inte fick blod på skjortan, för då skulle han få stryk av sin mor.

Bödeln ska ha blivit så rörd att han lade ifrån sig bilan. Den obarmhärtige Kristian II skickade då efter en annan bödel, som kunde utföra avrättningarna.

Inga svenskar dubbades

Med sitt herradöme över Sverige säkrat kunde Kristian II den 4 november ­självsäkert tåga in till krönings­ceremonin i Sankt Nicolai kyrka – nuvarande Storkyrkan – i Stockholm.

Där läste biskop Trolle högt ur kapitel tretton i Romarbrevet, som förmanade kyrkobesökarna att inte sätta sig upp mot myndigheterna.

”Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden ska drabba den som gör det onda”, lät det från predikstolen. Orden klingade märkligt olycksbådande i den festsmyckade kyrkan.

Inte blev det bättre när Kristian II efter kröningen började dubba ett antal framträdande män till riddare.

Bland dem som mottog det kungliga erkännandet var hedervärda män som norske Niels Lykke samt Søren Norby, den danska flottans överbefälhavare, som hade spelat en framträdande roll i kampen mot Sverige.

Bland de nya riddarna fanns emellertid inte en enda svensk.

Anledningen var enkel. En sådan ära ”kunde denna gång inte skänkas åt någon svensk man, eftersom riket hade övervunnits med svärdet”, som kungen helt krasst konstaterade.

Alla visste att freden kom till stånd efter förhandlingar, och att Sverige följaktligen inte ”övervunnits med svärdet”.

Men Kristians budskap gick inte att ta miste på. Som riksrådet precis bekräftat var han Sveriges rättmätige arvkung, och alla som hade motsatt sig honom med våld – oavsett när – hade gjort sig skyldiga till uppror och förräderi.

”Jag betraktar er alla som lika skyldiga till kätteri.”
Gustav Trolle till de anklagade.

Den dåliga stämningen försvann dock så snart kungen med översvallande vänlighet samma kväll slog upp dörrarna till kröningsfesten på slottet.

Källorna nämner inget om några sura miner under det överdådiga gillets första två dagar.

Gästerna, som omfattade bland andra forna fiender till kungen som Sten Stures änka Kristina Gyllenstierna och biskoparna Hans Brask och Matthias Gregersson, åt, drack och roade sig genom att titta på riddartorneringar – varpå de sov några timmar.

När slottets portar stängdes vid lunchtid onsdagen den 7 november, och Trolle ställde sig upp för att tala, trodde de flesta sannolikt att biskopens anförande var ett inslag i festligheterna.

Men Trolle klev fram med allvarlig min och uttryckte en from förhoppning om rättvisa för ”hela kristenheten”.

Därefter läste han upp namnen på de anklagade.

På listan stod den döde Sten Sture, hans änka Kristina och hennes mor, fru Sigrid Eskilsdotter, samt åtskilliga adelsmän, rådsmedlemmar och borgare, som var kända anhängare av Sten Sture den yngre. Uppräkningen avslutades med orden: ”... varför jag betraktar er alla som lika skyldiga till kätteri”.

Trolle läste därefter upp kraven på ersättning från de arton anklagade. De skulle betala för belägringen och plundringen av hans borg samt det lidande han utstått i fängelset.

De skulle även ersätta bytet från Uppsala domkyrka, där alla ”värdeföremål, guld, silver, vapen och värden” hade stulits.

Trolle krävde även ekonomisk kompensation för övergreppen på sina båda företrädare i ämbetet. Sammantaget uppgick ersättningskraven till den astronomiska summan 1,1 miljon silvermark – 231 ton silver.

Till sist meddelade Trolle att de anklagade skulle fängslas tills kungen avkunnat dom över de ”uppenbara kättarna”.

Ordvalet var olycksbådande, för den som begått uppenbart kätteri skyddades inte av någon världslig amnesti och kunde utan vidare avrättas.

© Nationalmuseum, Stockholm

Gustav Vasa utnyttjade Stockholms blodbad i sin propaganda

Stormanssonen Gustav Vasa miste både sin far och sin svåger under Stockholms blodbad.

Han ledde det svenska upproret, och efter tre års strider hade hans bondearmé slagit ­Kristian II:s professionella legosoldater.

I juni 1523 kunde han rida in i Stockholm som Sveriges nye kung. Redan året därpå lät han två nederländska träsnidare skapa en serie bilder, som skulle visa hur nedrigt danskarna hade ­betett sig.

Till varje bild skrevs en text, möjligen författad av Gustav Vasa själv, och enligt en del källor spreds träsnitten som propaganda i Europa.

Så sent som 1676 framställdes den så kallade Blodbadstavlan som kopparstick, som skulle användas som anti-dansk ­propaganda under skånska kriget (1675–79).

Vasa förevigade blodbadet

Gustavs Vasas Blodbadstavla var som en serie berättad i åtta träsnitt. Den visar hur Stockholms blodbad enligt Gustav Vasa hade gått till. På det sättet såg kungen till att hans version spreds i Sverige och utomlands.

Det Kongelige Bibliotek

1. Ingen anar oråd.

Gästerna äter fredligt tillsammans vid det långa bordet, och riddare underhåller genom att kämpa med lansar.

Det Kongelige Bibliotek

2. Planen sätts i verket.

Kristian II och ärkebiskop Gustav Trolle smider planer. Kungens män håller redan på att föra bort en del gäster.

Det Kongelige Bibliotek

3. Avrättningarna inleds.

Avrättningarna är i gång. Biskop Vincent knäböjer framför bödeln. Bredvid honom ligger biskop Matthias redan död.

Det Kongelige Bibliotek

4. Upprorsledare grävs upp.

Liket av Sten Sture d.y. grävs upp, medan andra soldater lagt de avrättade i tunnor, som fraktas bort.

Det Kongelige Bibliotek

5. Kropparna bränns.

Efter avrättningarna bränns kropparna – både de i tunnor och de uppgrävda kistorna med Sten Sture och hans söner.

Det Kongelige Bibliotek

6. Munkkloster skövlas.

Kristians män angriper Nydala kloster i Småland, där de dödar munkarna. Källorna visar att sex personer dödades i klostret.

Det Kongelige Bibliotek

7. Inte ens barn skonas.

På sin väg genom Sverige efter ­avrättningarna låter Kristian II döda adelsmannen Lindorm Ribbings två små söner.

Det Kongelige Bibliotek

8. Danskarna jagas ut.

Nu har svenskarna fått nog. De inleder ett stort uppror och jagar ut den onde kungens hantlangare ur landet.

Det Kongelige Bibliotek

Panik ledde till fler anklagelser

I ett desperat försök att undkomma de livsfarliga anklagelserna klev Kristina Gyllenstierna fram.

Hon visade upp ett brev från den 23 november 1517, försett med Sten Stures och riksrådets underskrift.

I brevet förkunnade riksrådets medlemmar att de stod bakom Sten Sture i kampen mot den danskvänlige ärkebiskopen Gustav Trolle. Samtliga medlemmar, inklusive flera biskopar, hade hängt sina sigill under brevet.

Med brevet försökte Kristina Gyllen­stierna visade att de anklagade inte hade agerat på egen hand. Därmed lät hon även Kristian II förstå att om han ville straffa någon, så fick han ta sig an hela den svenska adeln.

Sannolikt föreställde hon sig att det var något som den nykrönte kungen av Sverige aldrig skulle våga göra, om han ville ha lugn i landet.

”Först kallade de ut ­biskoparna och några andra män, sedan ledde de upp mängder av både adliga och icke adliga kvinnor och män i tornet”.
Den svenska överklassen spärrades in på Stockholms slott.

Men Gyllenstiernas försök att rädda sina landsmän fick helt motsatt effekt. Alla som hade satt sitt sigill under brevet var i Kristian II:s och Trolles ögon skyldiga till kätteri.

Endast ett par biskopar benådades, bland andra Hans Brask från Linköping, som bad att få sitt sigill brutet. Ut föll en liten lapp med texten: ”Till denna besegling är jag nödd och tvungen”. Från denna händelse kommer uttrycket ”brasklapp” om ett förbehåll eller en reservation mot ett beslut.

Snart lämnade Kristian II salen – men rättegången fortsatte med att fler personer klev fram och framförde anklagelser mot ledande Stureanhängare.

När mörkret föll öppnades dörren till salen. In klev amiral Søren Norby och flera soldater.

Soldaternas facklor lyste upp gästernas skräckslagna ansikten, medan Norby gick från en gäst till nästa för att peka ut de personer som skulle föras bort.

”Först kallade de ut biskoparna och några andra män, sedan ledde de upp mängder av båda adliga och icke adliga kvinnor och män i tornet”, skrev tre präster från Uppsala, som befann sig i salen och desperat försökte undgå att dras med i anklagelserna.

Kristian II – tyrann eller pragmatiker?

Den danske kungen var en ond och hämndlysten tyrann. Så ser den traditionella svenska bilden av Kristian II ut. Nyare danska historiker tecknar en mer nyanserad bild.

Biskopar dödades först under Stockholms blodbad

De anklagade tillbringade natten i små, låsta celler på slottet.

På morgonen den 8 november fortsatte rättegången. De tre prästerna från Uppsala fick besked om att de skulle ingå i en domargrupp bestående av fjorton av kyrkans män, som skulle avgöra om de gripna gjort sig skyldiga till kätteri.

Gruppen leddes av Jens Andersen och Gustav Trolle, som alltså skulle döma dem han själv anklagat.

Det tog inte heller mer än ett par timmar förrän de anklagade befunnits skyldiga till kätteri enligt både romersk och svensk lag.

Domarpanelen hade precis satt sig för att äta lunch, när de nåddes av ett oroande besked.

Biskoparna Matthias – Sten Stures tidigare kansler, som hjälpte Kristian II att förhandla fram freden i Stockholm – och Vincent, biskop i Skara, hade hämtats från sina celler i slottstornet.

De skulle inom kort föras till Stortorget. Förvirringen var total. De båda männens namn stod inte på Trolles lista över anklagade, och de hade inte heller utpekats som kättare av domarpanelen. Jens Andersen försäkrade prästerna att kungen aldrig skulle skada ”sådana män”.

Några minuter senare meddelades det emellertid att Matthias och Vincent skulle avrättas. Präster och biskopar reste sig genast från bordet och skyndade sig till kungens gemak.

”Eders Nåde må ­förlåta mig, det är ­mig befallt att slå huvudet av Eders Nåde!”
Bödeln till biskop Vincent.

De fick inte träffa majestätet, utan hejdades utanför dörren av Didrik Slagheck, en av kungens sekreterare.

Slagheck, en lycksökare och tidigare försäljare av avlatsbrev – tycktes ha fått i uppgift att utföra kungens smutsiga arbete. En del historiker tror att det var han som på kungens uppmaning stod bakom ordern att inleda avrättningarna.

Nu skrek han åt prästerna att de skulle hejda sig, såvida de inte ville ”bli utplånade precis som de andra förrädarna”.

Under tiden fördes Matthias och Vincent från slottet mot Stortorget. Inte ens när de mötte bödeln Jörgen Homuth gick allvaret upp för dem.

”Vad nytt?” frågade biskop Vincent vänligt. ”Inga goda nyheter just”, svarade Ho­muth. ”Eders Nåde må förlåta mig. Det är mig befallt att slå huvudet av Eders Nåde.”

När biskoparna kom fram till torget hade kungens soldater bildat en mänsklig kedja kring några hastigt uppställda schavotter.

Den nydubbade riddaren Niels Lykke klev fram och förkunnade för de förvirrade och skrämda åskådarna att Gustav Trolle hade vädjat till kungen om att de anklagade skulle straffas för de ogärningar de begått mot honom.

Några minuter senare svingade bödeln sitt svärd och skiljde Matthias huvud från hans kropp med ett enda hugg. Att han hade förespråkat fred med Kristian II hjälpte honom inte nu.

Bödeln satte respektfullt biskopsmössan på Matthias avhuggna huvud. När det blev Vincents tur började bödeln dock få bråttom, och biskopens huvud kastades bara i en tunna.

En efter en fördes de dömda nu fram till den blodiga schavotten.

Mer än åttio personer avrättades i Stockholm mellan den 8 och den 9 november 1520.

Manuel Krommenacker/ArtStation

Blodet rann på gatorna

Kristian II:s soldater gick samtidigt från hus till hus för att leta reda på de dödsdömda som inte suttit inspärrade på slottet, och tog dem med sig.

Rättegången hade genomförts så snabbt att många inte visste att de blivit dömda.

En barberare vid namn Lambert hade en kund under kniven, när han släpades iväg. De var ”som får, som förs bort från fållan”, enligt den samtida krönikeskrivaren Olaus Petri, som bevittnade blodbadet.

Gatuförsäljaren Lasse Hass var så förfärad av att se sina landsmän bli avrättade att han började gråta. Soldaterna tolkade tårarna som ett uttryck för politisk sympati och överlämnade Hass till bödlarna. De hissade genast upp honom i galgen, vilket var det vanligaste sättet att avrätta borgare och personer ur lägre klasser.

Soldaterna utnyttjade skamlöst situatio­nen. Många tog de dödsdömdas husnycklar, kastade ut familjerna och plundrade hemmen på ”guld, silver, pengar och alla deras bästa föremål”.

Ett fåtal dödsdömda flydde och lyckades behålla huvudet, enbart tack vare att amiral Søren Norby förbarmade sig över dem och gömde dem på sitt fartyg, där han inte lät kungens soldater leta.

Eftersom Kristina Gyllenstierna var änka till Sten Sture den yngre betraktades halshuggning som ett alltför lindrigt straff. Hon fick välja mellan att bli bränd, dränkt eller levande begravd.

Kungen förbarmade sig dock i sista ögonblicket, kanske för att hon var kvinna, och dömde henne till livstids fängelse. Kristinas mor hotade han att sy in i en säck och dränka, men även hon klarade sig med fängelse.

Efter avrättningarna transporterade Kristian II:s soldater ut kropparna ur staden, där de brändes.

© Ullstein Bild Dtl./Getty Images

Första dagen avrättades trettiotvå personer, bland annat Stockholms tre borgmästare och fjorton rådmän, som alla närvarat vid kröningsfesten.

Avrättningarna utfördes i social rangordning. Efter biskoparna följde de högadliga riksrådsmedlemmarna. Därefter kom turen till lågadeln och till sist borgarna.

Dagen därpå stod de avrättades tjänstefolk på tur. Flera personer greps när de intet ont anande kom ridande in i staden.

”Ned från hästen och upp i galgen, det var förfärligt att se på”, som Petri beskrev det.

Bödeln berättade senare att Didrik Slagheck – synbart berusad – hade gett honom order att de dömda skulle dödas genast utan möjlighet att först bekänna sina synder för en präst. På så sätt hade de ingen möjlighet att få syndernas förlåtelse.

På lördagen, den 10 november, var gatorna hala av blod, och liken låg i högar på torget, medan huvudena kastats i tunnor.

Som kättare kunde de avrättade inte begravas i vigd jord. I stället fördes de till Södermalm för att brännas ”som synligt bevis på kättardomen”.

Till och med Sten Sture den yngres lik grävdes upp och kastades på bålet.

Stortorget låg på en kulle, och enligt Olaus Petri rann blodet från de åttiotvå avrättade längs gatorna: ”Det var en ynklig och jämmerlig syn att se hur blodet rann i rännstenarna från torget”.

Det röda Schantzska huset är ett av de mest kända i Gamla stan.

© Shutterstock

Dåden gav upphov till vidskepelse

Det blodiga dramat på Stortorget i Stockholm för femhundra år sedan gav upphov till mycket övertro, som lever kvar än i dag.

På 1650-talet ska till exempel det så kallade Schantzska huset på Stortorget ha fått 82 vita stenar inmurade i sin fasad.

Stenarna påstås representera var och en av de 82 avrättade.

Så länge stenarna stannar kvar där de är har de avrättades själar frid. Avlägsnas de kommer de avrättade att återvända som spöken för att hemsöka Stockholm.

Det finns emellertid inga samtida källor som ­antyder att antalet vita stenar – som i själva verket är 86 – har något med blodbadet eller dess offer att göra.

En annan myt hävdar att om det regnar på kvällen den 9 november, precis som den olycksaliga natten för femhundra år sedan, kan man se blod rinna på Stortorgets stenbeläggning.

Uppröjningen efter Stockholms blodbad

Det var bråttom att städa upp, för några dagar senare bjöd kungen in till fest igen.

Kristians hustru, drottning Elisabet, hade den 10 november fött en dotter, prinsessan Dorothea, och det skulle firas.

Festen hölls i Stockholms rådhus – ett stenkast från den plats där blodet flutit bara några dagar tidigare.

De högt uppsatta svenskar som klarat sig undan bilan var tvungna att hålla god min, medan de dansade framför en leende Kristian II.

Kungens triumf blev kortvarig. Bland de avrättade var storbonden Erik Johansson. Han hade kommit till Stockholm den 7 november, precis när rättegångarna hade inletts.

När han fick reda på att flera riksråd hade gripits, skyndade han enligt historieskrivaren Reimar Koch från Lübeck till slottet.

Han bultade ilsket på porten, varpå Kristian II sägs ha låtit öpp­na den med orden: ”Lås upp, lås upp, låt inte fågeln flyga ifrån oss”.

Erik Johansson greps och avrättades på Stortorget. När Johanssons son Gustav Eriksson fick reda på att fadern dödats beslutade han sig för att bekämpa Kristian II med alla medel.

Med en väldig bondearmé fördrev han den danske kungen från Sverige och blev känd under sitt kunganamn Gustav Vasa.

Inte heller danskarna var särskilt förtjust i Kristian II. Kungens krigsäventyr var kostsamma för befolkningen, och under ett uppror avsattes han av sina danska undersåtar, som satte hans farbror Fredrik I på tronen.

Kristian II tillbringade en tid i exil i Nederländerna, men efter att ha lurats tillbaka till Danmark fängslades han. Resten av sitt liv tillbringade han i fängelse, där han hade gott om tid att begrunda de blodiga beslut han fattat.

Läs också:

Krig

Änkan ledde försvaret av Stockholm

4 minuter
Kungar och drottningar

Bara nio släkter har härskat i Skandinavien

14 minuter
Samhälle

Bara 9 släkter har styrt Norden

14 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj