Slaget vid Crécy: Fransk riddararmé krossas

Landstigning i Normandie

Sex veckor tidigare har Englands kung Edvard III landstigit med 10 000–15 000 man på den nordfranska kusten. Efter nio års krig utan något avgörande vill han möta Frankrikes kung Filip VI i öppen strid. Först intar armén staden Barfleur, som kapitulerar utan motstånd.

”Men det förhindrade inte att staden plundrades på guld, silver och allt annat av värde”, skrev den franske historieskrivaren Jean Froissart några år senare.

Han var bara en pojke när Edvards in­vasion ägde rum, men som vuxen samlade han in ögonvittnesskildringar från striderna. Jean Froissarts sammanställning blev en av de viktigaste källorna till de första 50 åren av hundraårskrigets historia.

Från Normandie går Edvard mot Paris, medan hans soldater härjar och plundrar. Genom plundringarna får han pengar till att avlöna sina soldater, och samtidigt skadar de kung Filips anseende. En medeltidskung som inte försvarar sitt rike riskerar att mista adelns stöd och kanske till och med sin krona.

”När kung Filip fick höra talas om den förödelse kungen av England orsakade i hans rike, svor han att engelsmännen inte skulle få lämna landet utan strid”, skrev Froissart.

Filip ställer upp en imponerande armé om 27 000 man för att möta fienden nära Paris.

Edvard leder sin här norrut och fortsätter att plundra medan han letar efter en lämplig plats att göra halt på. Snart är det dags.

Kung Edvard gör sig redo för kamp

Englands härskare hittar sitt slagfält norr om den lilla staden Crécy. Här, på toppen av en ås, fördelar han sina trupper så att de får maximal nytta av terrängen.

Bågskyttarna placeras vid branta sluttningar där de är skyddade mot kavallerister och har fritt utrymme att skjuta.

De engelska riddarna sitter av sina hästar och ställer upp för försvar i slutet av åsens mjukare sluttningar. Två kompakta formationer bildar front, och en tredje under Edvard utgör reserven.

Den engelska uppställningen har tidigare visat sig effektiv mot skottarna. Nu tänker kungen testa den mot Frankrikes armé, som anses vara Europas starkaste.

Sent på eftermiddagen kommer de första franska trupperna till Crécy och gör genast klart för anfall.

Filip och hans fältherrar räknar med en lätt seger över de trötta, betydligt färre engelsmännen.

En person råder Filip att vänta med slaget till nästa dag: kung Johan av Böhmen, som lämnat sitt eget rike flera år tidigare och nu tjänar kung Filip.

Johan är nästan blind, men när han får landskapet kring Crécy beskrivet för sig är han mer klarsynt än de flesta andra.

Han råder kungen att vänta tills arméns tusentals infanterister hinner fram; de behövs verkligen i den svåra terrängen. Men Böhmens kung hånas för sin försiktighet.

”Sänd fram genuesarna och börja slaget i Guds och Sankt Denis namn”, säger Filip enligt Froissart.

Elitstyrkorna tvingas fly

Legosoldaterna från Genua protesterar mot ordern. De brukar gå ut i strid med stora sköldar som de kan gömma sig bakom medan de laddar om sina armborst.

Men de så kallade pave­serna ligger lastade på vagnar som ännu inte hunnit fram. Utan sköldarna är genuesarna sårbara.

Filip är obeveklig. Han vill försvaga fienden uppe på åsen och sedan låta tusentals franska riddare galoppera upp och avgöra slaget. Det har fungerat dittills, och kungen tål ingen kritik.
Trots genuesarnas onda aningar tycks de ha oddsen på sin sida.

De 6 000 soldaterna rycker fram mot den södra delen av Edvards linje, där det bara står 2 000 bågskyttar och väntar. Legosoldaternas armborst är vida överlägsna långbågarna i både slagkraft och räckvidd.

Men då förändras vädret och det börjar regna kraftigt. Strängarna på armborsten blir våta och mister lite av sin kraft.

Genuesarna tvingas gå fram till bara 150 meter från målet innan de avlossar den första salvan. Därmed befinner de sig inom skotthåll för långbågarna.

Engelsmännen har nämligen torra båg­strängar; skyttarna tog av dem och stoppade in dem i sina hjälmar när det började regna.

Samtidigt blir räckvidden större eftersom de står uppe på åsen.

Just när genuesarna höjer sina armborst för att skjuta hörs ett högt kommandorop i de engelska leden, och en svärm av pilar stiger mot himlen.

Medan pilarna ännu är i luften kommer en ny salva; bågskyttarna är tränade att skjuta i salvor om sex pilar. På bara ett ögonblick har totalt 12 000 pilar avlossats.

”De sköt sina pilar med sådan kraft och hastighet att det kändes som snö­väder”, berättade Froissart.

Genuesarna kan inte mäta sig med engelsmännens skotthastighet och de lider enorma förluster medan de laddar om sina långsamma vapen. Skräcken förstärks av dånet från de kanoner engelsmännen tagit med sig till Crécy.

Det är första gången som artilleri används på ett europeiskt slagfält. De genuesiska legosoldaterna börjar vackla – och flyr snart bakåt.

Resten av den franska hären står som förstenad och ser på. Men så sporrar en stor grupp av kung Filips riddare sina hästar och dundrar fram över fältet.

Riddarna ska avgöra slaget

Det franska ryttaranfallet leds av greven av Alençon. Han är den mest stridslystne av kung Filips kommendörer och den ende som har en nästan fulltalig styrka. Stora delar av den franska armén befinner sig nämligen fortfarande på landsvägarna, på väg mot Crécy.

På väg uppför sluttningen mot Edvards armé passerar Alençon mellan två sluttningar, varifrån engelska bågskyttar låter pilar hagla ned över dem. Riddarna är väl skyddade av sina tjocka rustningar, men många hästar träffas och faller.

De franska riddarna på flankerna drar sig instinktivt in mot mitten för att komma undan de dödliga långbågarna. Därmed blir Alençons ryttare hopträngda på ett alltför litet utrymme:
”Trycket var så stort att män i mitten på den franska truppen klämdes ihjäl ­utan att ens ha varit i strid”, skrev den engelske historieskrivaren Geoffrey Le Baker några år senare.

Till sist når de franska ryttarna sitt mål. Precis framför dem står engelsmännen i slaglinje, passiva och till fots.

Över soldaterna vajar prinsens av Wales fana; Edvard, kung Edvards äldste son, för befälet på denna del av slaglinjen. Han kommer senare att bli känd som Svarte prinsen, en skicklig och grym härförare – men Crécy är hans första slag och han är bara 16 år gammal.

Det är hans röda och blå fana som grevens av Alençon riddare tar sikte på när de närmar sig krönet på åsen.

Rustningsklädda ryttare som galopperar fram så att marken skälver skrämmer de flesta krigare.

Under medeltiden räcker detta ofta för att utlösa vild flykt; arméernas fotsoldater består för det mesta av bönder som saknar träning, erfarenhet och skydd på kroppen. Men prins Edvards infanterister är riddare som tränat för krig ända sedan barnsben och många har varit i strid tidigare.

De håller sina platser i formationen för att de franska ryttarna inte ska kunna tränga in mellan dem.

Taktiken fungerar. De franska hästarna stannar upp innan de kolliderar med de kompakta engelska leden.

I stället för att rida omkull fienden tvingas Alençons män försöka hugga sig fram – och de är redan oorganiserade efter ritten genom pilregnet.

Greven själv försöker nå prinsens av Wales fana men dödas. Runtom honom möter många andra namnkunniga franska riddare samma öde.

Efter en kort kamp börjar de överlevande franska riddarna att dra sig tillbaka.

Bakom dem rycker engelska krigare fram och dödar alla sårade som ligger på sluttningen. Precis som den franske kungen tänker de inte ta några fångar.

Kavallerianfallet slutar i ett blodigt fiasko.

All ordning upphör

Historieskrivarna är oeniga om vad som skedde efter Alen­çons katastrofala ritt. Några nämner upp till 15 franska anfall, andra 18. De franska riddarna tycks i alla fall ha skickats fram så snart de anländer till slagfältet. Solen är på väg ned och ingen har överblick.

De flesta av angreppen riktas mot prinsen av Wales, vars styrka befinner sig närmast fransmännen. Hans trupper vacklar under pressen, och plötsligt slås unge Edvard själv till marken.

Den engelska reserven längre bak ser prinsens fana falla, och snart kommer en budbärare med en desperat vädjan om förstärkningar.

”Är min son död?” frågar kung Edvard, enligt Froissart.

”Nej, herre”, lyder svaret.

”Rid då tillbaka och säg till dem som skickade dig att ingen ska be mig om hjälp så länge min son lever. Och säg att de måste låta pojken förtjäna sina sporrar i dag.”

Kungen tänker inte ingripa, men andra kommer till undsättning på eget initiativ, och snart vajar den röd-blå fanan högt på nytt.

Prinsen av Wales har kommit på fötter igen och de franska angriparna tvingas retirera.

Den blinde kungens dödsritt

Solen har gått ned och mörkret börjar sänka sig, när kung Filip själv rider ut i strid.

Han tänker inte sätta in sin stöt mot prinsen av Wales eftersom marken framför hans trupper är översållad med rustningsdelar, blödande hästar och döda män. I stället leder kungen sina krigare upp genom dalen för att slå till mot engelsmännens västra flank.

Men anfallet slutar i katastrof, precis som de tidigare. Så många hästar och män stupar i pilregnet att dalen framför den engelska linjen kommer att kallas Kadavermarknadsdalen.

Kung Filip träffas av en pil i ansiktet men tänker fortsätta kampen. En fransk riddare tar då tag i tyglarna på hans häst.

”Herre, det är dags att lämna den här platsen. Slösa inte bort ert liv. Även om ni förlorat det här slaget kommer ni att vinna andra.”

Den desorienterade kungen låter sig ledas bort från slagfältet.

Nu är det bara kung Johan av Böhmen kvar av de högsta franska befäl­havarna.

Han vet att slaget är förlorat men tänker försvara sin heder. Dess­utom är hans son Karl försvunnen, kanske rentav död.

”Jag kräver att ni leder mig till fienden så att jag kan rikta ett sista svärdshugg mot honom”, lyder den blinde kungens sista order.

Två riddare fäster sina seldon vid kungens häst och leder honom framåt. Senare hittar man Johan bland de stupade, och engelsmännen reser ett gravmonument över honom alldeles i när­heten av slagfältet.

Johans son Karl är inte död. Han har bara varit klok nog att lämna slagfältet i stället för att angripa. Framtiden kommer att belöna hans försiktighet med Tysklands kejsarkrona, men han nämner aldrig att han varit vid Crécy.

Natten faller på

Framåt midnatt ebbar striderna på åsen ut. Edvard beordrar sina soldater att stanna på sina poster och sätter eld på en kvarn för att lysa upp landskapet. I lågornas sken ser han att de franska trupperna retirerar. Det blir inga fler anfall.

Tidigt nästa morgon skickar Edvard ned bågskyttar och riddare till häst i dalen, som täcks av en tät dimma. Här blir grupper av franska krigare överrumplade och nedkämpade, och snart kan förtruppen rapportera till kungen att allt motstånd har upphört. Nu återstår bara att göra upp räkenskaperna.

Edvard låter sina män samla in sköldar så att skrivarna kan räkna ut hur många franska riddare som stupat i slaget.

Resultatet blir 1 542 adelsmän, och därtill kommer ett okänt antal armborstskyttar och andra infanterister – sådant vanligt folk räknas inte i den officiella statistiken. Engelsmännen hittar dessutom det heliga franska krigsbaneret, Oriflamme. Edvards armé har bara förlorat cirka 300 man.

Hundraårskrigets första stora slag blir en förkrossande engelsk seger, och fler ska följa.

År 1356 vinner prinsen av Wales lika stort vid Poitiers – där han även tillfångatar Frankrikes kung. Engelsmännen har visat att den traditionelle riddaren till häst inte är oövervinnerlig.