Riddarregler gjorde livet surt för medeltidens elit
Medeltidens riddare skulle vara stark, lojal och modig i strid. Men han skulle också veta när han fick peta i näsan, spotta och vilka damer han skulle hålla sig borta ifrån. De många reglerna var svåra att komma ihåg. Därför beslutade sig en engelsman på 1200-talet för att skriva ner dem.
Livet var inte lätt för medeltidens elit. Framförallt riddarna skulle minnas ett otal regler – både ute och hemma.
Tidigare var det så enkelt att vara riddare. När normanderna intog England år 1066 behövde man bara en stridshingst, en stark svärdarm och en dos tapperhet för att ha rätt till en plats bland rikets främsta män.
Nu, 150 år senare, är det inte längre nog att kunna slåss. Om en riddare vill behålla sin plats högt i hierarkin måste han kunna föra sig i finare sällskap, långt från slagfälten.
Han ska vara ridderlig. Istället för att gripa efter sitt svärd i tid och otid bör han intressera sig för poesi, skönsång och lärda samtal.
Han ska dessutom veta att det är dålig stil att sno värdens silverbestick efter middagen och att sex med nunnor aldrig är en bra idé.
Som tur är kan en riddare lära sig allt detta genom att bara slå upp i Daniel av Beccles handbok för äkta riddarmän – ett av medeltidens kanske ovanligaste, men också mest praktiska uppslagsverk.
Dikt var lärobok för adelsmän
Verket om takt och ton för riddare var det första i sitt slag och skrevs i England omkring år 1200.
Mannen som höll i fjäderpennan är i princip okänd men enligt en samtida förteckning över dåtidens författare var han riddare vid kung Henrik II:s hov i 30 år. Den mäktiga kungen regerade från år 1154 till 1189.
Författaren hette Danielis Becclesiensis – Daniel av Beccles – och hade precis som många andra under medeltiden fått sitt namn efter födelseplatsen.
Idag känner inte många utanför England till den lilla staden på östkusten men omkring år 1200 var Beccles ett centrum för handel, religion och rättsväsende.
Daniel av Beccles verk bär titeln Urbanus Magnus som har översatts till ”Den civiliserade människan”.
Texten som var den första i sitt slag i England är utformad som en lång dikt på 3000 rader. I inledningen berättar författaren mycket precist vad läsaren kommer att få ut av verket:
”Att smyckas med moral och manér, att bli aktad, att vara ädel bland furstar och att föra ett civiliserat liv.”
Beccles texter var utan tvivel inspirerade av romerska diktare, exempelvis Ovidius som under antiken skrev en handbok i älskandets konst.
Även Horatius som skrev om moral och uppförande var med all säkerhet en förebild. Precis som de två romarna diktade Daniel av Beccles på latin.
”Läs och läs om ofta”, förmanade Daniel sina läsare. ”Och lägg för all framtid, dessa verser som jag beslutat att skriva, på minnet.”
Repetition var absolut nödvändig om en riddare önskade efterleva alla levnadsreglerna som Beccles förordade, de var många. En del ter sig helt naturliga än idag, andra verkar absurda och komiska
Herren var den viktigaste
En riddare ägde mark och betalade sin herre med lojalitet. Herren kunde vara en baron, hertig eller kanske självaste kungen.
Det var viktigt att uppföra sig korrekt inför denna välgörare och beskyddare, och till varje pris undvika bondska manér.
”Utforska inte din näsa med ett vickande finger när du är i sällskap med stormän”, förmanade Daniel av Beccles.
Överlag hade författaren många ord om hur en riddare skulle förhålla sig till sin kropp när han befann sig i förnämt sällskap:
”Jaga inte loppor på din arm eller ditt bröst inför din herre eller tjänstefolket i festsalen”, löd en regel som kunde vara svår att efterleva på medeltiden då de flesta jämt plågades av löss och loppor.
Många regler i uppslagsverket handlade om bordsskick eftersom riddarna oftast umgicks med sina herrar över en bättre måltid i festsalen.
”När du som gäst sitter till bords bör du inte vila armbågarna på det”, varnade Daniel. ”Du kan ha armbågarna på ditt eget bord, men inte någon annans.”
Under måltiden var det viktigt att visa hänsyn gentemot sina bordsgrannar. Annars riskerade riddarna att skada sitt anseende.
”Om en fet godbit ligger på tallriken framför din bordsgranne, rör den inte med ditt finger, då kan andras fingrar utpeka dig till tölp.”
En sann riddare skulle överlag kunna skilja på mitt och ditt:
”Skedar som du använt för att äta med blir inte din egendom.”
En värdig man borde dessutom inte äta medan andra drack, och heller inte tala eller dricka med mat i munnen. Det var också strängt förbjudet att peta i näsan och spotta vid bordet. Och hostningar skulle bestämt kvävas.
”Behöver du rapa ska du se till att titta upp i taket”, skrev Daniel av Beccles.
Det var bara rapens lukt som ansågs otrevlig på medeltiden.
Legenden om riddarna av runda bordet beskrev alla de egenskaper en ung adelsman skulle besitta under medeltiden.
Riddare kände till toalettetiketten
Medan faten med dyr mat dukades av och bägarna tömdes gång på gång anmälde sig ett naturligt behov att lätta på trycket.
Även då var det viktigt att känna till hovets etikett. Exempelvis var det enligt Daniel av Beccles opassande för alla andra än värden att urinera i salen – troligtvis i en potta, även om författaren inte går in på detaljer.
Resten av de närvarande borde lämna lokalen och istället sköta sina behov utomhus. Riddarens herre lämnade dock också salen om han skulle tömma tarmen och då skulle riddaren också tänka på att herren behövde assistans.
Det var en stor ära att utses till den som hjälpte till under herrens toalettbesök.
”När han sätter sig på dasset, ta då hö i dina händer och forma två stora klumpar mellan dina fingrar och kläm ihop dem ordentligt.”
Höet var då redo att användas som toalettpapper. När herren var färdig skulle riddaren bara räcka över höet så att den mäktiga fursten kunde torka sig själv.
Och enligt Daniel var det inte ens nödvändigt att knäböja under tiden.
Riddaren kunde också själv behöva besöka dasset och då gällde särskilda regler.
”Om två sitter tillsammans på dasset bör den ena inte resa sig när den andra tömmer sig”, fastslog Daniel av Beccles.
Om riddaren behövde tömma sig i det fria skulle han hitta en undanskymd plats i en skog eller på ett fält.
Då kunde han sätta sig på huk med ansiktet vänt i vindriktningen. Efteråt skulle han komma ihåg att använda vänster hand att torka sig med. Riddaren var också förpliktigad att visa hänsyn om han fick syn på andra som utförde sina behov i naturen:
”Angrip inte din fiende när han sitter på huk för att ha avföring.”
Förr eller senare avslutades festen och riddarna begav sig hemåt. Ofta behövde de inte ta sig långt för att hitta sina riddjur.
Riddarnas hästar stod ofta inne i festsalen. Daniel hade en exakt översikt över de djur som kunde tas med inomhus. ”Låt inte ett primitivt djur vistas i salen. Låt inte en gris eller en katt ses där inne”, skrev författaren.
”Djur som kan tas med in är stridshingsten och ridhästen, hundar avsedda för harjakt, mastiffvalpar, hökar, falkar och dvärgfalkar.”
Även om riddaren gärna ville påbörja hemresan efter middagen gick det inte an att visa sin otålighet alltför tydligt och hoppa direkt i sadeln.
”När du ska lämna festen, låt din ridhäst stå vid dörren. Stig inte upp på den inne i festsalen.”
När hemfärden var avklarad och riddaren kom hem till sitt eget hus gällde inte längre många av dessa regler. Däremot blev en rad nya regler aktuella.
Hustrun fick fria tyglar
Hemma väntade riddarens hustru och hon var en person som han skulle behandla med största omtanke. Först och främst var det viktigt att berätta så lite som möjligt om allvarliga ämnen.
”När du har något som du inte önskar att andra ska veta, låt inte din hustru få reda på det”, varnade Daniel.
Att riddaren var gift var inget hinder för att roa sig med andra kvinnor, men inom rimlighetens gränser.
Sex med släktingar, gudmödrar eller ”heliga kvinnor”, alltså nunnor, skulle undvikas. Därutöver verkade riddaren få välja och vraka, under förutsättning att kvinnorna hade en viss standard:
”Om du övermannas av erotiskt begär och din penis tvingar dig att gå till en prostituerad, uppsök då aldrig en vanlig sköka. Töm dina testiklar snabbt och skynda iväg!”
Tempo gjorde tydligen den syndiga handlingen mindre klandervärd. Enligt Daniel av Beccles skulle riddaren passa sig för att låta sig förföras av sin herres hustru.
Även om hon svor honom rikedom, lycka och evig kärlek var det bäst att dra en vit lögn:
”Din bästa plan är att spela sjuk, en obehaglig plåga och så skynda dig klokt och försiktigt bort.”
Riddaren fick dock inte förebrå adelskvinnan för den typen av lustar var faktiskt en del av hennes gudagivna natur. Detsamma gällde för alla kvinnor – också riddarens egen hustru.
”Det hon längtar efter är ett tjockt, upprätt, robust stycke. Långt, glatt och styvt”, menade Daniel av Beccles.
Fina ord kunde dessutom få den mest ärbara, pliktuppfyllande och lojala kvinna att ge sig hän med vem som helst: ”Med en kock eller idiot, en bonde eller en plogman eller en präst.”
Kvinnan var slav under sitt kön och det måste riddaren acceptera eftersom hans släkt kunde föras vidare av nästa generation bara genom henne.
”Om hon är dig otrogen, säg du inte ett ord om det”, skrev Daniel av Beccles.
Riddaren skulle lägga band på sin vrede och koncentrera sig på att få en arvinge till sin titel och sitt gods: ”Om hon är dig otrogen, se åt ett annat håll.”
Familjefriden gick före allt annat och om hustrun levererade ett livsdugligt gossebarn skulle riddaren leva med alla hennes laster.
Under kung Henrik II blev musik och poesi en viktig del av riddarlivet.
Barn var en plåga
Det var viktigt för riddaren att få en son men Daniel rasade över barns bristande manér: ”De besudlar sina kläder med aska, smutsar ner sig och dreglar.
De torkar näsor fulla av skit i sina armar.”
En dag skulle de som tur var bli vuxna. Och då skulle de få sitt eget exemplar av Den civiliserade människan så att också de kunde bli ridderliga riddare.
Till de nya, ofta arroganta riddarna hade Daniel ett viktigt råd: ”Låt inte olycka drabba folk under dig när ditt huvud nuddar stjärnorna.”
Efter 2995 rader hade Daniel av Beccles inte mer livsvisdom att föra vidare. Nu behövde verket bara rundas av:
”Gamle Henrik lärde som den förste folk utan stil de hovlektioner som presenteras i denna bok. Här slutar Den civiliserade människan av Daniel av Beccles”, skrev den trötta diktaren. ”Reva seglen! Må Gud, som välsignade profeten Elias, ge Daniel himmelsk frid.”
Många av Daniels bud har idag förlorat sin betydelse men vissa är lika viktiga nuförtiden som år 1200.