Riddarnas fall: Dåligt uppförande blev deras undergång

Kejsarens utvalda elit

Götz såg från början inte ut att bli kriminell. Den förnäma släkten Berlichingen kunde spåra sina anor ända tillbaka till 800-talet – den tid då riddar­ståndet instiftades av frankernas kejsare Karl den store som regerade under åren 800–814 och lade den största delen av Europa under sig. Riddarskapet var tänkt som en hedersutmärkelse som kejsaren gav till sina bästa och tappraste män.

Om Karl träffade en soldat som utmärkt sig i strid dubbades han till riddare – och framöver var han en av kejsarens betrodda män.

En riddare fick tillsammans med titeln också stora mark­områden och byar för att på så sätt kunna tjäna stora summor. Riddaren behövde pengarna eftersom hans position krävde att han inställde sig med en krigshäst i full krigsmundering precis närhelst kejsaren kallade.

Efter Karls död upplöstes det mäktiga frankerriket, och furstar och hertigar övertog makten i sina respektive små länder.

Alla hade behov av riddare för att föra krig. Under perioder av fred möttes riddarna i stora torneringar där tusentals jublande åskådare samlades.

Riddaren var medeltidens elitsoldat – och även en gudfruktig gentleman som hade lärt sig goda manér och aldrig svek en ungmö i nöd.

Men under 1300-talet började riddaren utsättas för allt större risker. Ett nytt vapen, armborstet, kunde skjuta rätt igenom ringbrynjan som tidigare gjort riddaren osårbar.

Den enda lösningen var att tillverka en rustning av stålplattor. Det nya skyddet var dock mycket dyrare än ringbrynjan och den extra utgiften kom vid värsta tänkbara tidpunkt.

Pesten hade nämligen rasat i Europa några år tidigare. Den svarta döden hade tagit livet av en tredjedel av befolkningen – bland andra de arrendebönder som hade arbetat på riddarens mark och tryggat hans intäkter.

Nu odlades inget på markerna och riddaren hade det ekonomiskt svårt.

Riddarna tjänar pengar som rövare

En riddares hem var en kostsam historia. Först och främst skulle han ha sin egen borg, gärna på en klippavsats. Därtill kom en stab av tjänstefolk för att sköta hushållet.

Fina kläder var också nödvändiga då riddaren och hans familj tillhörde lågadeln och umgicks i landets fina kretsar. Och dessutom tillkom utgifterna för krigsutrustningen.

Riddaren var tvungen att hitta nya sätt att tjäna pengar på. I början av 1400-talet gav några av dem upp soldatlivet och fick administrativa uppgifter hos kejsaren eller furstarna.

Andra försökte klara sig som självständiga riddare som kunde anlitas för särskilda uppdrag – exempelvis att delta i strid eller upprätthålla lag och ordning i ett område.

Kvar fanns en grupp riddare som vägrade ge upp det ärofulla livet med häst och lans. Med största förakt såg de hur handelsmän och hantverkare levde i sus och dus i städerna.

Särskilt köpmännen – av riddarna nedsättande kallade ”pepparsäckar” – blev rika.

Den växande handeln krävde ett välutvecklat finansväsende med långivare. Den främste av dem var tyghandlaren Jakob Fugger från Augsburg.

I slutet av 1400-talet fick han till och med tillnamnet ”den rike”. Kejsaren och de europeiska furstarna som konstant led brist på pengar strömmade till Fugger för att kunna finansiera krig och lyxliv. I ut­byte fick Fugger makt.

Rikedomen ledde också till att han adlades – utan hänsyn till de gamla traditionerna.

Åsynen av Fugger och andra nyrika köpmän provocerade de fattiga riddarna som beslutade att använda sin stridsförmåga för att plundra tillbaka sina pengar. En av dem var Götz von Berlichingen.

En ung man i rövarskola

Götz riddarsläkt hade under en period försökt anpassa sig till de nya tiderna genom att arbeta i kejsarens tjänst som ämbetsman.

Men livet på kontor tilltalade inte Götz. Även om han kunde läsa och skriva kände han sig – som han skriver i sina memoarer – ”inte dragen till skolan utan till hästar och riddargärningen”.

På sedvanligt sätt hade han som ung man skickats till en adels­familj för att studera livet vid hovet.

Götz var duktig och som 17-åring anställdes han av markisen Friedrich von Brandenburg. Han skulle vara tjänare, uppföra riddarspel och fungera som vapendragare vid hovet.

Götz var mycket uttråkad hos markisen och han tog istället värvning hos en av tidens stora rövarriddare, Hans Thalacker.

Den unge Götz lärde sig allt som var värt att veta om plundring, kidnappning och utpressning och år 1502 var han redo för sitt första överfall på Nürnbergs köpmän.

Plundring är lagligt

Rent juridiskt var rövarriddarnas överfall lagliga. I tysk-romerska riket hade riddarna nämligen ett speciellt privilegium: I deras borgar gällde inte samhällets lagar.

Där kunde de lugnt gömma gisslan. Dessutom hade ­riddarna rätt att starta fejder: Bara genom att förklara fiendskap mot en person eller en stad kunde de angripa som de önskade.

Enligt rövarriddarnas tolkning av fejdrätten var de tvungna att plundra och ta gisslan för att exempelvis få en skuld betald – utan att ha några papper på saken.

Götz deltog under sin långa karriär i 500 fejder och blev känd för sin speciella angreppsstil: Med sitt tunga armborst gav han motståndaren ett vinande slag över örat.

Slaget var inte bara mycket smärtsamt utan lämnade också offret oförmöget att slåss.

”Jag såg mig själv som en glad pojk och ansåg att jag hade rätt att upp­föra mig som en god och tapper man”, sammanfattar den driftige Götz von Berlichingen i sina memoarer.

Men innan han kom så långt drabbades den unge rövarriddaren av en katastrof som kunde ha kostat honom livet.

Götz får handen avskjuten

Söndagen den 27 april 1504 stred Götz för en furste i ett av de otaliga krig som furstarna utkämpade mot varandra. Plötsligt träffade ett skott från en fältkanon Götz högra hand.

Smärtan fick riddaren att vingla till i sadeln men han lyckades sitta kvar. Flera årtionden senare mindes han tydligt vad som hänt:

Handen var avskjuten, den dinglade från underarmen i bara huden. Han var mitt på slagfältet, sårad och försvarslös.

”Som om ingenting hänt vände jag min häst och kom oskadd fram mellan fienderna till mitt folk”, berättar Götz.

Handen gick inte att rädda och i flera dagar svävade han mellan liv och död innan han till slut återhämtade sig.

Men i en bransch som krävde att man kunde handskas med häst och svärd gick Götz en mörk framtid till mötes. Han var bara 24 år och kunde inte längre strida.

Den unge riddaren var nedslagen tills han kom att tänka på en soldat hans far en gång berättat om: ”Han hade bara en hand och ändå klarade han sig lika bra mot fienderna på fältet som vem som helst.”

Soldatens räddning hade blivit att han fått en konstgjord hand av järn – och nu ville Götz ha en sådan.

Historikerna vet inte namnet på den smed som tillverkade Götz handprotes. Han måste dock ha varit ett geni eftersom handen var så avancerad att riddaren kunde gripa sitt svärd och återigen dra ut i krig.

”Efter att under snart 60 år ha fört krig, inlett fejder och handlat med denna näve kan jag inte säga annat än att den allsmäktige Gud har visat mig vidunderlig nåd”, skriver Götz.

Kidnappning är en bra affär

Handen fungerade perfekt och dessutom underströk den Götz brutala image – det var inte många handelsmän som kunde nämna ”riddaren med järnhanden” utan att darra på manschetten. Och Götz såg till att utnyttja sitt nya varumärke.

Ingen ursäkt var för klen när det gällde att förklara fiendskap – framförallt gick det ut över städerna Köln, Mainz och Nürnberg.

Exempelvis åtog sig Götz att hjälpa skräddaren Hans Sindelfinger som var duktig på att skjuta med långbåge.

En gång hade Sindelfinger vunnit en skyttetävling i Köln men det utlovade pengapriset hade han inte fått.

Götz gav sig genast av för att skipa rättvisa. Han visste att det enklaste sättet att få tag i pengar var genom kidnappning.

Ett plundringståg var en krävande insats men nu behövde rövarriddaren bara en liten grupp hantlangare för att gripa en handelsman, föra honom till borgen och hålla honom fången tills lösensumman kom från gisslans familj.

I regel betalades lösensumman snabbt eftersom tillvaron som fånge i borgen var allt annat än trivsam.

Dessutom visste gisslans familj att en rövarriddare kunde tappa tålamodet och döda gisslan om förhandlingarna dog ut på tiden.

Götz låg i bakhåll då köpmannen Contz Heymen och hans son var på väg från Köln till staden ­Steinau med varor.

I skinande rustning hoppade Götz fram från väg­kanten och svingade armborstet mot köpmannens öra.

Medan Contz Heymen såg stjärnor grep Götz män honom och hans son. Nu skulle han betala för den oförrätt Sindelfinger utsatts för. Götz band rutinerat gisslans händer till sadeln och förde dem till borgen Jagsthausen där de kedjades fast i stallet.

Kriget mot Köln och Bamberg

Heymen sa sig snart vara villig att betala lösensumman men först var han tvungen att ta sig till Leipzig där han hade ett stort parti varor.

Heymen lovade att Götz skulle få pengarna när varorna var sålda. Sonen kunde stanna kvar på Jagsthausen som gisslan.

”Jag gav honom (Heymen, red.) skriftliga anvisningar och lät min gårdsdräng resa med honom. Dessutom fick jag honom att lova att han skulle övernatta på de härbärgen jag anvisat”, berättar Götz.

För en gångs skull gick den rutinerade rövarriddaren på en nit. Veckorna gick utan att Heymen återvände och för att göra ont värre tog biskopen i Bamberg gårdsdrängen i förvar och vägrade släppa honom.

Götz bröjade terrorisera Bamberg. I flera omgångar lade han sig i bakhåll vid vägar som ledde in till staden.

Vid varje överfall frågade rövarriddaren var de kom ifrån. Om svaret var ”Bamberg” tog han dem som gisslan och tvingade dem att skriva brev till biskopen för att bönfalla honom om att låta Götz gårdsdräng gå.

Biskopen insåg att rövarriddaren aldrig skulle ge upp och gick till slut med på kravet. Men ännu hade Götz inte fått pengarna från Heymen och därför började han plåga Kölns köpmän. Till slut fick också de nog.

Då de slöt fred i november 1510 gick stadens ledande män med på att betala tusen rhenska gulden till Götz – en förmögenhet och nästan tio gånger så mycket som Sindelfingers ursprungliga krav.

Till slut kunde Contz Heymens son lämna borgen. Han hade varit ofrivillig gäst hos rövarriddaren i nästan ett år.

Götz tar 55 köpmän till fånga

Efter utväxlingen av pengar och gisslan kunde Götz ha dragit sig tillbaka som en välbeställd man. Men efter fejden mot Bamberg och Köln hade han lärt sig att tänka stort – varför nöja sig med bara en köpman när de kunde fångas i grupp?

”Nu skulle inte någon skonas. Också de från Nürnberg skulle vara mina fiender och snart tog jag mig an saken”, berättade han öppenhjärtigt i sina memoarer.

Götz lyckades gräva fram en gammal mordhärva. Mordet hade sedan länge klarats upp men det brydde sig Götz inte om.

Vid pingst år 1512 samlade han 130 garvade rövare och riddare. Ligans andre ledare hette Hans von Selbitz – en enbent bandit vars specialitet var att med hjälp av ben­stumpen blixtsnabbt vända sig i sadeln så att han red baklänges och kunde skjuta ner sin förföljare.

Den 18 maj 1512 lade sig Götz och hans män på lur vid landsvägen mot Nürnberg. Götz visste att det fanns ”god fångst att få” där.

Dessutom hade han fått nys om att ett rikt vagntåg tillhörande några rika köpmän från Nürnberg var på väg från påskmarknaden i Leipzig.

Hans källa lovade att deras vagnar skulle vara lastade med fulla pengaskrin.

Götz behövde inte vänta länge. Snart hörde han ljudet av hästhovar och skramlande vagnshjul. Rövarna hade svept in hästhovarna i tyg för att kunna röra sig ljudlöst genom skogen och nu kunde de hoppa fram framför raden av hästkärror.

Lamslagna av skräck lät köpmännen rövarna gå igenom alla kistor och pengapungar.

Men köpmännens svårigheter var ännu inte över. Götz tog också 55 av dem som gisslan – en källa till ytterligare rikedom.

Bytet var så stort att Götz för en gångs skull hade problem med inkvarteringen. På sin egen borg hade han inte plats för 55 personer som gisslan och hos vänner och kolleger fick han ingen hjälp – de fruktade att masskidnappningen möjligtvis var ett brott mot reglerna för en acceptabel fejd.

”Jag har höns, men kan inte finna någon korg!” klagade Götz när han ännu en gång mötte en stängd dörr.

Kejsaren vill inte hjälpa til

Tiden i Götz våld var ytterst otrevlig för köpmännen. De berättade senare att rövarriddaren blev alltmer brutal mot dem.

Under själva överfallet hade Götz t.ex. knivstuckit en av dem i axeln. När offret skrek bad Götz honom att sluta jämra sig.

Götz nämner inte själva händelsen i sina memoarer – istället står den noterad i samtidens rättsliga protokoll.

Det finns också vittnesmål från guld­smeden Derer som berättade att Götz band fast honom vid ett träd tillsammans med tre handelsmän.

De surrades fast ”skavfötters” så att varannan hängde med huvudet nedåt. Metoden, som gick under namnet Die Schwäbische Katze (den schwabiska katten) gjorde det svårt för de tillfånga­tagna att andas eftersom repen drogs åt för varje andetag.

Köpmännen förklarade att de varken fick mat eller vatten och Götz hotade att hugga tänderna av dem när betalningen av lösensumman drog ut på tiden.

När pengarna till slut lämnades över bad köpmännen kejsar Maximilian I att sätta stopp för rövarriddarna men kejsaren avfärdade dem:

“Den ene (Götz, red.) har bara en hand, den andre (Selbitz, red.) bara ett ben. Vad skulle ni ha gjort om de hade haft två händer och två ben?”

Det hånfulla svaret betydde att Maximilian inte kunde hjälpa dem. Visst var han tysk-romersk kejsare och därmed överhuvud i ett rike som sträckte sig från Lübeck i norr till Italien i söder men hans möjligheter att få sin vilja igenom var små eftersom han exempelvis inte hade någon armé.

Makten låg hos de cirka hundra grevar, hertigar, furstar och kungar som regerade över små delar av det tysk-romerska riket.

Därtill kom 50 riksstäder och den katolska kyrkans ägor.

Maximilian regerade genom skiftande allianser med furstarna och plågades ständigt av pengabrist.

Framförallt kostade hans krigslystnad enorma summor. År 1493 gifte sig kejsaren med en italiensk furste­dotter för att få den enorma hemgiften på 400 000 gulddukater.

Själv var han inte närvarande vid bröllopet. Senare hamnade han i klorna på köpmannen Jakob Fugger.

Med kejsarens tillåtelse levde Götz nu som om han vore osårbar. Han förde fejder – det vill säga rövade och plundrade – och köpte borgar för pengarna.

Och han var långtifrån den ende: bara i det sydvästtyska området Schwaben fanns åtminstone 20 stycken.

Götz sätts i husarrest

Riddarprivilegier eller ej – tålamodet i städerna i Schwaben hade tagit slut. För att få bukt med de lokala rövarriddarna gick 22 städer samman i ett militär­förbund med över 10 000 soldater.

Sommaren 1523 drog armén ut för att riva ner 22 rövarborgar. Den sista tillhörde riddaren Thomas von Absberg som framförallt terroriserade Nürnberg.

Absberg var känd för sitt brinnande hat gentemot stadens köpmän; han högg av höger hand på alla han tillfångatog.

De schwabiska soldaterna brände ner Absbergs borg men rövarriddaren själv hittade de inte. Han fortsatte sina överfall i flera år innan Nürnbergs köpmän lyckades leja en krögare att mörda Thomas von Absberg med det målande tillnamnet ”handavhuggaren”.

Götz hade mer tur då han fångades i Augsburg år 1528. Hans angripare nöjde sig med att avkräva honom en helig ed på att han aldrig mer skulle inleda en fejd.

Dessutom sattes han i livslång husarrest.

Från och med nu fick han inte sätta sig till häst och inte lämna sina ägor. Han skulle sova i sin egen säng varje natt.

I 16 år höll Götz sitt löfte – tills kejsar Karl V benådade honom år 540. Sedan lyckades den åldrande rövaren bli en del av det goda sällskapet igen.

År 1542 tjänstgjorde han i de kejserliga trupperna i kriget mot osmanerna och två år senare deltog han i en invasion av Frank­rike.

Under den sista insatsen drabbades den 62-årige riddaren av dysenteri och tvingades återvända hem. Götz år med svärd i hand var förbi.

Riddarnas stolta dagar var även de över. Krigen hade skiftat karaktär sedan deras glansdagar – nu utkämpades ett krig huvudsakligen med skjutvapen och legosoldater som också var billiga i drift.

Götz von Berlichingen tillbringade sina sista år på borgen Hornberg där han skrev ner sina minnen. Han hade inga samvetskval för sina blodiga handlingar – endast en gnagande oro över sitt eftermäle kan utläsas.

Han skrev att ”några av dem som inte vill mig väl – av antingen avundsjuka eller hat – vill gärna beskriva det jag under mina dagar utfört på det mest ondskefulla vis” och ville troligen själv ge en annan bild. Rövaren dog i stillhet 82 år gammal år 1562.