Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

”När allt är förbjudet är allt tillåtet”

Inkvisitionens förhörsprotokoll är en guldgruva av kunskap om vanliga människors liv under medeltiden. På 1300-talet kom det fram att en präst i en liten by hade tvingat kvinnor till sex.

Imageselect

Tystlåtna och grovhuggna män ledde bondkvinnan från Montaillou genom de mörka gångarna i borgen i Carcassonne.

Skräcken lyste i tjugoettåriga Grazide Rives ansikte. Om några sekunder skulle hon stå öga mot öga med Sydfrankrikes skräck: inkvisitionen. Ett enda felaktigt svar kunde leda till fängelsestraff – eller till döden på bålet.

Fångvaktarna öppnade dörren till borgens stora sal där inkvisitionens ledare, biskop Fournier, satt på ett podium omgiven av dominikanermunkar.

Nedanför satt skrivare och jurister beredda att anteckna vartenda ord.

Under de följande timmarna överöstes Grazide Rives av en störtflod av frågor som skulle avslöja om hon var katar, en kristen fritänkare, och därmed en farlig avvikare från den katolska tron.

Till biskopens förvåning handlade Grazide Rives svar inte ett dugg om religion utan om samhällets katolske präst Pierre Clergue och hans förhållande till kvinnorna i byn.

”Med prästen är det i sin ordning. Men du ska inte ha några andra män!”
Sa en bonde till sin hustru, som var prästens älskarinna.

Till slut frågade biskopen den unga bondkvinnan rakt på sak om hennes relation med prästen.

”För sju år sedan kom prästen till min mors hus medan hon var ute och skördade. Han trängde sig på och sa: ’Låt mig känna dig köttsligt.’ Jag var oskuld. Han tog min mödom i ladan (...) Han fortsatte att känna mig köttsligt till i januari. Det försiggick alltid i min mors hus; hon viss­te om det och samtyckte.”

Grazide Rives berättelse var inte slut. ”I januari vigde prästen mig med min nu avlidne man.

Prästen kom fortfarande ofta till mig medan min man levde.

Och min man visste om det och samtyckte.

Vid ett par tillfällen frågade han: ’Har prästen gjort det med dig?’

Jag svarade: ’Ja.’

Och då sa min man: ’Med prästen är det i sin ordning. Men du ska inte ha några andra män!’”

Grazide Rives slapp ur inkvisitionens klor med liv och egendom i behåll, men biskopen visste att han snart behövde kalla in Pierre Clergue till förhör.

Biskop Fournier ledde ­kättarjakten i Montaillou. Hans idoghet lönade sig – senare valdes han till påve.

© Bridgeman Images

Förhören är en guldgruva

Bondkvinnan Grazide Rives och byprästens otuktiga leverne skulle normalt ha förblivit totalt okända för senare tiders historiker.

Vanligt folk utan pengar eller status ignorerades av medel­tidens krönikeskrivare.

I stället fokuserade författarna på den militära och religiösa elit som styrde i Europa.

Därför vet moderna historiker en del om överklassens liv under medeltiden, men hur vardagen såg ut för gemene man har forskarna varit tvungna att gissa sig till.

Tack vare inkvisitionens­ ingående förhör av flera hundra invånare i byn Montaillou har moderna histo­riker emellertid fått tillgång till en guldgruva av information, som vanligtvis saknas helt i medeltida källor.

De flesta i medeltidens Frankrike var ­bönder som i dag är bortglömda och ­anonyma, men i de ingående förhören från Montaillou blir den vanlige lantbrukarens vardag levande.

Limbourg Brothers

Glömda i källaren

Inkvisitionsledaren i Montaillou, biskop Jacques Fournier, hade i uppdrag att avslöja och straffa alla katarer inom sitt domkapitel – och han var oerhört nitisk i sitt arbete.

”Pedantisk som en skolmästare” sa man om honom.

Under de sju åren mellan 1318 och 1325 förhörde biskopen byborna i Montaillou om allt från släktskap och bostadsförhållanden till vanor, kost och de mest intima detaljerna om själens frälsning och sexlivet.

Flera skrivare noterade samtliga svar.

Biskopen kom från ett enkelt hem men hade arbetat sig upp inom en munkorden och var fast besluten att nå ännu längre.

Därför förvarade han själv alla förhörsprotokoll så att fallen kunde återupptas om det blev nödvändigt.

Nio år efter att biskopen avslutat sina förhör i Montaillou valdes han till påve med namnet ­Benedictus XII.

Påveämbetet var belöningen för hans ihärdiga jakt på kättare och när Fournier reste till Avignon där påvestolen fanns tog han med sig dokumenten från Montaillou.

Under femhundra år låg sedan förhörsprotokollen gömda i arkiven, som under den perioden flyttades tillbaka till Vatikanen.

Dokumenten återupptäcktes inte förr­än på 1800-talet då en kyrkohistoriker skulle skriva om Jacques Fournier.

Historikern ignorerade materialet, eftersom det inte direkt handlade om Fourniers stora gärningar. Som påve lät han bland annat påbörja byggandet av det överdådiga ­påvepalatset i Avignon.

Inte förrän på 1960-talet gick en fransk historiker igenom de handskrivna förhören från Montaillou och lät ge ut dem.

Under århundradenas lopp hade Fourniers hänslynslösa utfrågningar förvandlats till ovärderliga uppgifter om vanliga människors liv under 1300-talet – och nu kunde vem som helst ta del av dem.

Parallellt med informationen om bybornas vardag löpte det drama som inkvisitionens förhör, domar och straff utgjorde för invånarna i den lilla franska byn.

Om byborna svarade fel på ­inkvisitionens frågor riskerade de att hamna på kättarbålet.

Ritzau Scanpix

Döttrar var en olycka

Tack vare förhören från Montaillou fick historikerna ny kunskap, till exempel att kärnan i bybornas liv var huset – och inte släkten, som man dittills trott.

Avlägsna släktingar var inte särskilt viktiga om de inte bodde i ens eget hus.

Å andra sidan var alla medlemmar i hushållet skyldiga att göra familjen så rik och mäktig som möjligt.

Även de avlidna hörde till hushållet och när prästens far dog i början av 1300-talet fick två kvinnor i uppdrag ”att klippa några hårlockar samt fingernaglar och tånaglar från den döda kroppen”.

Det gjorde man ”för att den döde mannens hus även fortsättningsvis skulle ha turen på sin sida”.

Med förhörsprotokollen i handen kunde historikerna även konstatera att byborna i Montaillou betraktade döttrar som en olycka.

”En kvinnas själ och en suggas själ är samma sak – med andra ord inte mycket!”
Sa en av byns bönder, när biskopen förhörde honom.

Så småningom skulle de gifta sig ut ur släkten – och då krävdes en hemgift.

Prästen konstaterade: ”Det vore bättre för en syster att gifta sig med sin bror än att lämna faders­huset med en stor summa i hemgift: Under sådana förhållanden blir fadershuset praktiskt taget ödelagt.”

Rent generellt ansågs kvinnor inte vara mycket värda.

”En kvinnas själ och en suggas själ är samma sak – med andra ord inte mycket”, hävdade en bonde under ett av biskopens förhör.

En annan instämde: ”En man är ingenting värd om han inte är sin hustrus herre.”

Änkor höll sig med älskare

Till historikernas förvåning sökte i synnerhet kvinnorna i trakten kroppslig kärlek utanför äktenskapet trots att det betraktades som en allvarlig synd, både religiöst och socialt, om en gift kvinna umgicks med en annan man än sin make.

På 1200-talet drevs många katarer ihop och avrättades, men jakten på de kätterska tankegångarna fortsatte.

© Imageselect

Katarer förespråkade fritt sex

Katolska kyrkan ville till varje pris utplåna de kätterska katarerna, som ­förespråkade sexuell frihet och vägrade att betala tionde.

Islutet av 1100-talet svepte nya idéer in över södra Frankrike och norra Italien, och den kristna rörelsen katarerna växte fram.

Fritänkarrörelsen, vars namn betyder ”de rena”, tog avstånd från påvens och kardinalernas pompa och ståt. Dessutom vägrade de att ­betala en tiondel av sina intäkter till kyrkan, vilket var brukligt.

Katarerna ansåg att den materiella världen var ond, inte skapad av Gud utan av djävulen – som även skapat kroppen.

Katarernas präster skulle ­därför vara så rena som möjligt – de var vegetarianer, levde i fattigdom och i strikt celibat.

För vanliga katarer var sex utanför äktenskapet emellertid inget problem och det fanns heller ingenting som hindrade att de gjorde allt de kunde för att bli rika.

Katarernas idéer utgjorde ett så allvarligt hot mot den katolska kyrkan att påven snart manade till korståg mot fritänkarna.

Mellan åren 1209 och 1229 angreps och dödades omkring en halv miljon katarer av påvens korsriddare.

Men det var inte förrän under ­Jacques Fourniers kättarprocesser på 1300-talet som de sista katarerna ­fördrevs från Frankrike.

Borgfrun i Montaillou, Beatrice de Planissole, hade till exempel en kärleksaffär med sin hovmästare medan hon var gift.

Men hon var orolig. ”Om min man upptäcker det kommer han att döda mig”, sa hon till sin älskare, enligt förhörsprotokollen.

Kvinnorna väntade oftast med att ta sig en älskare tills de hade blivit änkor – eller så hade de en innan de gifte sig.

Ingetdera väckte misshag i samhället. När borgfrun Beatrice de Planissole blev änka tog hon sig enligt förhören en ny älskare.

Valet föll på byprästen Pierre Clergue.

Ingen av dem tycks ha betraktat förhållandet som syndigt, men borgfrun oroade sig för en sak: ”Vad ska jag göra om jag blir gravid? Då blir jag utskämd och förtappad.”

Ett oäkta barn skulle förhindra fram­tida äktenskap.

Den företagsamme prästen hade en lösning: ”Jag har en speciell ört. Om en man bär den när han blandar sin kropp med en kvinnas kan hon inte bli gravid.”

Enligt förhören försvann oron efter det beskedet och borgfrun gick med på en hedersstund med prästen framför altaret i kyrkan.

Prästen hade tolv älskarinnor

Biskop Fourniers förhör visar att prästen Pierre Clergue under tjugo års tid hade minst tolv älskarinnor.

Två av dem var systrar och två av dem var ogifta jungfrur.

De övriga var byns många änkor. Pierre Clergue var officiellt präst inom katolska kyrkan, men i hjärtat var han katar.

Varken den ena eller den andra trosinriktningen tillät dock att han låg med kvinnor – katarernas heliga män skulle leva utan både kvinnor och kött.

Han rättfärdigade sina erövringar genom att säga: ”Köttsligt umgänge är alltid fel, även mellan äkta makar ... Och när allting är förbjudet, är allting tillåtet.”

År 1318 hade inkvisitionen fullt upp med att jaga ­kättare – även i små samhällen som Montaillou.

© Shutterstock

Straffet var döden – eller att mista sitt hus

Montaillou blev sig aldrig likt efter inkvisitionens härjningar. Många bybor dog på bålet, andra valde att utvandra.

Invånare 1318: Cirka 250 – varav katarer: Cirka 100

Anklagade: 28 personer

Dömda: 18 personer

Brända: Fem personer från Montaillou­ ­dömdes till kättarbålet av inkvisitionen. ­Dessutom grävdes kvarlevorna av en död ­person upp och brändes som straff.

Döda i fängelse: Minst fyra bybor från Montaillou dog i inkvisitionens fängelse.

Rivna hus: Två familjer fick sina hus rivna.

För invånarna i Montaillou var det straffet det värsta näst efter dödsstraff.

När inkvisitionen till sist slutade leta efter fler kättare i Montaillou flyttade några av byborna till norra Spanien.

Där fick katarerna leva i fred så länge de avstod från att missionera.

Montaillou­ blev nästan avfolkad och borgen utanför byn övergavs.

I dag bor bara en handfull personer i byn. Borgmästaren heter Jean Clergue – en ättling till den promiskuöse prästen Pierre. ­

Kvinna fick tungan avskuren

Fourniers förhör avslöjade att Pierre Clergue inte drog sig för att hota sig till kvinnornas gunst – eller att sätta sina hot i verket.

Hans släkt var den mäktigas­te i Montaillou och hans bror var fogde hos traktens storman.

För att stärka familjens position blev Clergue en inkvisitionens man – trots att han i praktiken var just en av de katarer som katolska kyrkan jagade.

Som dubbelagent visste han vilka planer inkvisitionen hade och kunde utnyttja kyrkans dömande makt för sin egen vinning.

Till exempel lät han skära ut tungan på en äldre kvinna som pratat om släkten Clergues kätteri.

Rykten om Pierre Clergues dubbelspel nådde till sist biskop Fourniers öron och år 1320 dömdes byprästen för kätteri.

Han sattes i fängelse i Carcassonne. Clergue klarade sig inte länge i borgens kalla fängelsehåla men hans amorösa eskapader – bland annat med den unga bondkvinnan Grazide Rives – har gått till historien.

Tack vare den nitiske bisko­pens grundliga förhör.

Läs också:

Medeltiden

Medeltidens olycksaligaste tronarvingar

14 minuter
Språk

Vad betyder ”Vatikanen”?

1 minut
øjensalve fra middelalderen
Medeltiden

Salva från medeltiden dödar multiresistenta bakterier

2 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj