Flugorna surrar i klostrets matsal. De frossar på de klibbiga fläckarna av vin som har spillts ut på golvet och borden. Nasala röster och högljudda utbrott hörs i natten. Snart hittar det första solljuset in i den dunkla salen.
Det är i början av 1100-talet och munkarna i Hyde Abbey i södra England har druckit hela natten – och de har inga planer på att sluta. Det finns mer kvar av det bästa vinet, som de inte ska sälja, utan behålla för egen del.
Det var abboten Brightwold som tog initiativ till festligheterna, men nu ligger han utslagen på ett bord. De övriga munkarna ruskar om honom, men utan framgång. Det är först framåt dagen som sanningen går upp för dem. Deras abbot har druckit så mycket att han har fallit död ner.
Enligt den samtida munken och författaren William av Malmesbury var klostrets munkar så skamsna över den blöta natten att de i hemlighet lät den döde abboten sjunka ner i en närliggande mosse.
Utåt levde munkarna ett enkelt liv, men Brightwold var varken den förste eller den siste av kyrkans män som överkonsumerade vin. Det var svårt att begränsa drickandet på klostren, eftersom munkarna var Europas största vintillverkare och källarna var fulla av de ljuvliga dropparna.

Klostren hade strikta regler för hur mycket vin munkarna fick dricka, men frestelsen blev i många fall för stor.
Romarna älskade sitt vin
Vin har druckits i Europa i över 8 000 år. De äldsta spåren av en alkoholhaltig dryck av jästa druvor har hittats i dagens Georgien, vid utgrävningen av en stenåldersby från omkring år 6000 före Kristus.
Det var dock först med romarna som drycken fick spridning i större delen av Europa. Italiens jordmån och klimat gav optimala förutsättningar för vinodling. Grekerna kallade till och med Kalabrien i Syditalien för Enotria, ”Vinets land”.
Varje gång romerska riket erövrade ett nytt område och gränserna utvidgades förde romarna med sig vinrankor dit. Snart växte vinet till en enorm industri. Det odlades druvor i Gallien (Frankrike), på Pyreneiska halvön och till och med i Britannien (England). Historiker uppskattar att romarna drack 180 miljoner liter vin om året när produktionen var som störst.

För romarna var vin inte bara ett njutningsmedel, utan även ett sätt att komma närmare gudarna. Drycken ansågs nämligen komma direkt från vinguden Bacchus.
Det faktum att vinproduktionen växte så mycket berodde inte minst på romerska rikets inre stabilitet. Druvodling kräver tålamod, eftersom vinrankor behöver växa i flera år innan de ger några druvor. Sedan kan de emellertid skördas i 30 år eller mer.
För romarna var denna väntan inget problem. Alla krig utkämpades vid rikets gränser och hotade därmed inte vinodlingarna. Från mitten av 200-talet gjorde emellertid inbördeskrigen att ett stort antal odlingar förstördes, vilket fick vinproduktionen att minska.
När västromerska riket kollapsade år 476 upphörde mycket av vinodlingen. De flesta av Europas tidigare vinodlare gick över till grödor som kunde sås och skördas samma år, till exempel spannmål. I ett stort antal regioner försvann därför de månghundraåriga kunskaperna om hur vintillverkningen gick till.
”De är så trögflytande att man undrar om det är en vätska av kött eller en dryck som ska ätas.” Cassiodorus, Theoderik den stores rådgivare
I Italien överlevde emellertid vinet, inte minst för att ostrogoternas kung Theoderik den store erövrade landet år 493. Theoderik växte upp i östromerska riket och var särskilt lycklig om han fick vin från kullarna i trakten kring vår tids Verona i Norditalien.
Det framgår av ett brev skrivet av kungens rådgivare Cassiodorus: ”En rik anrättning på det kungliga bordet lovprisas som ett statligt ornament. Därför ska de enastående viner som det bördiga Italien producerar införskaffas. De är så trögflytande att man undrar om det är en vätska av kött eller en dryck som ska ätas.”

Den smala halsen på romarnas amforor kunde enkelt förseglas, så att vinet inte kom i kontakt med luften och oxiderade.
Vinet räddades av Bibeln
Lyckligtvis var den inflytelserika institutionen kyrkan intresserad av att upprätthålla produktionen. I Bibeln nämns vin flera gånger, bland annat under den sista måltiden, då Jesus talar om vinet som sitt blod. Det gjorde vinet till en viktig del av nattvarden, vilket innebar att prästerskapet behövde säkra produktionen.
Framför allt den italienska benediktinorden, instiftad år 529, spelade en stor roll för att bevara den romerska vintraditionen. Ordens grundare Benedictus av Nursia menade att vinet inte bara var till för nattvarden, utan utgjorde en del av den dagliga kosten.
”Med tanke på de mindre robustas svaghet anser vi att en halv pint vin (cirka 2,5 deciliter, red.) om dagen räcker för alla”, kungjorde han.
”Det är sant att vin absolut inte lämpar sig för munkar, men eftersom det inte går att övertyga vår tids munkar om detta, låt oss åtminstone enas om att dricka med måtta.” Benedictus lag nummer 40
Benedictus tyckte egentligen att munkar skulle avhålla sig helt från vin, men han blev tvungen att förhålla sig till verkligheten. Hans ordensbröder älskade helt enkelt drycken för mycket.
”Det är sant att vin absolut inte lämpar sig för munkar, men eftersom det inte går att övertyga vår tids munkar om detta, låt oss åtminstone enas om att dricka med måtta”, löd Benedictus lag nummer 40.
Med tiden gav sig benediktinmunkarna ut i Västeuropa och förde med sig den italienska vintraditionen dit. I synnerhet i frankerrikets Karl den store (cirka 747–814) fann munkarna en välgörare med stort intresse för vinproduktionen. Kungen gav klostren stora, bördiga jordar.

Jesus i vinpressen var en vanlig allegori under medeltiden. Den visade i överförd betydelse hur Jesu blod blev till vin.
Från omkring år 800 började andra munkordnars vingårdar dyka upp i det europeiska landskapet. Klimatet och de långa somrarna gav vinrankorna goda förutsättningar. Arkeologiska fynd på Själland tyder på att till och med vikingarna experimenterade med vinodling, och England var ett tidigt centrum för vintillverkning. I Vilhelm Erövrarens Domesday book (”Domedagsboken”) från år 1086 nämns hela 40 vinkloster i England.
Kungar och adelsmän var beredda att betala mycket för munkarnas goda viner. Ordensbröderna själva lät sig också väl smaka. På 1200-talet skrev den italienske franciskanmunken Salimbene di Adam: ”Vi njuter inte av vinet om vi inte dricker tre glas. Med det fjärde följs begär av njutning. Det femte glaset gör sinnet till en labyrint. Det sjätte får mig att falla på rygg.”

Bordeaux är det distrikt i Frankrike som producerar mest vin. Över 700 miljoner flaskor om året tillverkas där.
Bordeauxvin gjorde succé i England
När den engelske kungen inlemmade det franska hertigdömet Akvitanien in i sitt rike började ett exportäventyr som satte franskt vin på Europakartan.
Regionen Akvitanien i sydvästra Frankrike hade producerat vin sedan antiken, huvudsakligen för lokal konsumtion. Under den engelske kungen Henrik II:s bröllopsfest med Eleonora av Akvitanien år 1152 serverades vinet från hans hustrus hemtrakter – och kungen blev som förhäxad.
Äktenskapet med Eleonora innebar att Akvitanien blev en del av det engelska riket och kungen såg till att vin från framför allt området Bordeaux blev det som dracks vid hovet. Akvitanien fick en särställning i riket och två gånger om året seglade hundratals engelska fartyg till regionen för att hämta vin. Med kungens hjälp dränerades våtmarker för att ännu mer vin skulle kunna odlas.
Henrik II:s son Johan avskaffade tullen på exporterade varor, vilket gav Akvitanien en stor konkurrensfördel i förhållande till sina grannar. Vid Edvard II:s bröllop år 1308 beställde kungen över 900 000 liter från Bordeaux.
Lokalbefolkningen värdesatte sin särställning så mycket att de stred hårt mot både franska och spanska försök att invadera regionen, men under hundraårskriget (1337–1453) tvingades England ändå avträda området till Frankrike. Därmed gick engelsmännens vinimperium förlorat.
Sötades med honung och späddes med vatten
Munkarnas arbete med vinet började redan i mars, då de gav sig ut på fälten för att beskära vinrankorna, allt för att skörden skulle bli så bra som möjligt.
I september var de mogna druvorna klara att skörda. Munkarna var sällan tillräckligt många själva, så alla i trakten mobiliserades. Bönder, bybor och barn skickades ut för att plocka druvor.
Druvorna behövde pressas direkt, inte bara för att vinet då blev bäst, utan också för att det stod i Bibeln. I Uppenbarelseboken beskrevs hur det sista vinet tillverkades under domedagen: ”Och ängeln sänkte sin skära ner över jorden och skördade druvorna på jordens vinstock och kastade dem i Guds vredes stora vinpress.”
Liksom änglarna i Bibeln fick munkarna ut saften ur druvorna med en press – eller så trampande man dem med fötterna i stora träkar. Arbetet utfördes utomhus, eftersom jäsningen började direkt; i den friska luften undvek munkarna att drabbas av kolmonoxidförgiftning.

Med sina 300 hektar var klostret Eberbach i Tyskland medeltidens största tillverkare av klostervin. De historiska vinpressarna kan fortfarande beskådas på klostret.
Munkarnas viner fick dock sällan änglarna att sjunga. Historiker hävdar att de både smakade sämre och hade kortare hållbarhet än romarnas viner. Munkarna kände till exempel inte till konserveringsmedel som sulfiter. Klostervinerna förvarades dessutom i trätunnor, där vinet kom i kontakt med luften, medan romarna förvarade sina viner i tätt förseglade amforor.
Till skillnad från i dag, då de bästa vinerna lagras i flera år, skulle medeltidens vin drickas så tidigt som möjligt.
De bästa och färskaste vinerna köptes av adeln, medan enkelt folk fick hålla till godo med det vin som blev över, som i många fall smakade rätt illa.
Sådant vin behövde därför kryddas med örter och honung, och till och med späs ut med vatten för att vara drickbart. Efter ett halvår hade vinet blivit så dåligt att det förlorade hälften av sitt värde. Efter ett år hade oxidationsprocessen förvandlat vinet till vinäger, som bara de mest desperata kunde tänka sig att dricka. Uppdrucket blev vinet dock, inte minst på grund av alkoholen.
Sura tår skapade munkarnas vin
När sommarens solstrålar avtog i styrka var det dags för vintillverkning. Då mobiliserades lokalbefolkningen, för innan vinet kunde flöda skulle det både plockas, bäras och trampas druvor.

Druvorna plockas
I Europa var september känd som vinmånaden, för då skulle druvorna skördas. Munkarna deltog i arbetet, men det behövdes många par händer. Bönder, bybor och i många fall barn hjälptes åt med skörden.

Saften pressas ut
Druvorna, med stjälkar och blad, slängdes upp i ett stort kar. Där trampade munkar och medhjälpare omkring, så att saften rann ut genom hål i karets botten. Druvsaften samlades upp i ett kärl undertill.

Vinet fermenteras
Därefter skulle vinet genomgå en fermenteringsprocess, i vilken jästceller omvandlade sockret i druvorna till alkohol. Saften hälldes då över i kar, baljor eller tunnor, där den fick stå i en till två veckor.

Örter tillsätts
Efter jäsningen drack munkarna det bästa vinet. Vinet som såldes till exempelvis värdshus blev snabbt surt. Därför tillsattes bland annat örter och honung. När sådant vin skulle drickas späddes det i många fall med vatten.
Istid och pestsmitta slog ut vintillverkningen
Tolvhundratalet var en gyllene tid för klostrens vinproduktion. Den irländske munken Jofroi of Waterford skrev ett stort verk där han med stor entusiasm beskrev Europas många viner.
Druvodling förutsätter värme, så när den klimatförändring som kallas lilla istiden inträffade på 1300-talet fick det kyligare klimatet vinrankorna i Nordeuropa att vissna.
I Sydeuropa fortsatte produktionen, men även där tvingades många sluta odla vin när pesten slog till i mitten av 1300-talet. Då blev det nämligen ont om folk till det arbete som vinodlingen krävde.
Vinodlingens villkor försämrades i Europa, men med koloniseringen av Sydamerika kom nya möjligheter. Munkarna som reste till Nya världen för att omvända lokalbefolkningen tog med sig vinrankor. Den första druvsorten som kom till Mexiko kallades ”missionsdruvan”.
Vinodlingen gick bra i det varma klimatet. I gruvorten Potosí, den största staden i 1600-talets Sydamerika, var det normalt att de slutkörda arbetarna i silvergruvan fick en del av lönen i form av vin.
VIDEO: Se dagens franska munkar tillverka vin.
I Europa återupptogs vinodlingen på 1600-talet, men vinet kom då inte längre huvudsakligen från klostren. Luthers reformation år 1517 innebar nämligen att klostren i många länder stängdes, bland annat i England, där katolska kyrkan mellan åren 1536 och 1541 upplöstes av Henrik VIII. Produktionen togs i stället över av yrkesodlare.
Under 1700-talet förädlades nya sorter fram, och vintillverkarna experimenterade även med att tillsätta sulfiter och att lagra drycken på flaska. Det förbättrade smaken och hållbarheten väsentligt. Grunden till dagens viner hade därmed lagts.
Vissa kloster producerar vin än i dag, men de står bara för en bråkdel av de 23,6 miljarder liter vin som dricks varje år runtom i världen.