Milano var riddarnas modemekka
Europas riddare blev sårbara mål på 1300-talet. Adelsmännen föll offer för armborst, långbågar och hillebarder – ända tills räddningen kom från Milanos rustningssmeder. Inget pansar var bättre än det från familjen Missaglia.
Att klä på sig tog en evighet, och monteringen av en rustning följde ofta en hel manual.
En riddares son började förbereda sig för krig så snart han kunde svinga ett träsvärd.
Under hela uppväxten fick han grundlig undervisning i allt han kunde behöva när det blev hans tur att rida ut och slåss för släktens heder.
Fram till 1300-talet belönades alla år av träning med herraväldet på Europas slagfält.
Ingen bondekrigare vågade stå i vägen när riddarna kom galopperande i ett frontalangrepp. Men sedan började beslutsamma fotsoldater ta upp kampen.
Flamländarna med stora klubbor, schweizarna med hillebarder, skottarna med spjut och engelsmännen med långbågar visade att även enkla vapen kunde vinna förkrossande segrar över ryttararméer.
De stolta riddarna insåg att alla deras mödosamt förvärvade färdigheter kunde gå om intet på bara ett ögonblick.
Det behövdes inte mer än en desperat stöt eller en lyckoträff från någon simpel bondes vapen.
För att riddaren skulle behålla sin ledande ställning på slagfältet behövde han bättre utrustning.
Den klassiska ringbrynjan räckte inte längre som skydd. Även om riddaren bar dubbla brynjor eller lade till andra former av skydd kunde armborstpilarna tränga igenom.
I stället tvingades riddaren klä sig i tättslutande pansarplåtar som kunde stå emot även de mest effektiva vapnen på slagfältet.
Men ett sådant skydd kunde inte en vanlig bysmed tillverka. Den uppgiften måste överlåtas till de specialiserade rustningsmakarna, ett yrke som föddes omkring år 1400.
Milano gick i täten
Under sen medeltid var Italiens städer långt framme i utvecklingen jämfört med resten av kontinenten.
Här skapades den tongivande konsten, litteraturen, arkitekturen och tekniken.
Italienarna var kunniga inom både naturvetenskap och hantverk, och blev ledande även när det gällde att tillverka avancerade rustningar åt adelsmännen.
Staden Milano i norra Italien hade länge varit ledande inom vapentillverkningen.
”Det finns på denna plats ett imponerande antal vapensmedjor som varje dag producerar utrustning av alla de slag”, berättade skribenten Bonvesin de la Riva år 1288. ”Härifrån förses alla Italiens övriga städer med vapen, varifrån de även säljs vidare till tartarerna och saracenerna.”
När Europas riddare tog av sig sina ringbrynjor och i stället ville ha kroppspansar av tättslutande stålplåtar, kunde Milano genast leverera.
Två decennier in på 1400-talet fanns det redan en hel gata i Milano där rustningssmedernas verkstäder låg sida vid sida.
Milano var platsen där den allra senaste krigsutrustningen tillverkades.
År 1427 var stadens lager av vapen och rustningar så fulla att 4 000 riddare och 2 000 pansarklädda infanterister kunde göras stridsklara med bara några dagars varsel.
Dussinvaror fanns att köpa i stora partier, men för de kräsna kunderna skapade smederna riktiga mästerverk.
Efterfrågan på varor från Milano lockade många begåvade smeder till staden från när och fjärran.
Bland dem fanns en familj som kallade sig Missaglia och som inom bara några år blev känd vid hoven i hela Europa.
En rustning med familjen Missaglias logotyp ingraverad hade samma status som de mest exklusiva klädesmärkena har i våra dagar.
Huset Missaglia var bland de första i Europa att sätta en logotyp på sina produkter.
Missaglia flyttade in
Milanos nya mästersmeder hette egentligen Negroni i efternamn och kom från det lilla samhället Ello fem mil från staden.
År 1428 öppnade de båda bröderna Tommaso och Dionigi en verkstad och började tillverka rustningar.
Redan året därpå köpte Tommaso ut sin bror ur familjeföretaget och drev det vidare på egen hand. Samtidigt bytte han ut namnet Negroni till Missaglia.
I Milano fanns enastående möjligheter för en smed med både talang och ambitioner. Det var faktiskt nästan omöjligt att slå sig ned som hantverksmästare någon annanstans än just här.
I många andra städer hölls nyanlända nämligen effektivt ned av skrået.
Det medeltida skråväsendet var ett slags branschföreningar som fanns i nästan alla handelsstäder.
Mästarna inom de olika yrkena enades om regler som bildade en gemensam standard inom yrket – och stängde ute icke-medlemmar.
I en stad som Augsburg, som likt Milano var känd för sina metallvaror, skulle en smed arbeta som lärling i fyra år, vara gesäll i fyra år och därefter utföra ett prov.
Först därefter kunde han öppna egen verkstad och kalla sig mästare.
Det var något lättare att etablera sig som smed i den andra sydtyska staden, Nürnberg.
Å andra sidan begränsade skrået en mästares produktion; han tilläts bara ha två gesäller och en enda lärling.
I Milano däremot var det annorlunda. Här fanns inget skrå och vem som helst kunde gå så långt som hans talang och näsa för affärer tillät.
Tommaso Missaglia kunde obehindrat öppna verkstad på Via Armorari, rustningssmedernas gata, och börja hamra.
Smedmästaren byggde upp imperium
Tommaso arbetade inte ensam när han tillverkade plåtar till bröstpansar och hjälmar.
Hans äldste son Antonio var bara tretton år gammal år 1429, men pojken kunde sköta blåsbälgen och öva sig på mindre smidesarbeten.
Med de fria förhållandena i Milano kunde Tommaso anlita extra arbetskraft när han fick en stor order.
Han kunde också låta tillverka vissa delar av en rustning på någon annan av Via Armoraris verkstäder. Sådan flexibilitet fanns inte i städer där skrået styrde.
I Nürnberg och Augsburg fick en rustningssmed inte heller utöka sin verksamhet till andra områden – som Tommaso gjorde i Milano.
Han använde sina inkomster till att investera i alla de led som berörde rustningstillverkningen. Missaglia köpte andelar i gruvor i de italienska Alperna och i framställningen av järn ur malm.
Rustningssmederna i Tommasos verkstad blev allt fler och de fick sällskap av andra specialister: putsare som gav pansardelarna en spegelblank yta, låssmeder som monterade gångjärn och spännen, och guldsmeder som dekorerade de ståtligaste praktrustningarna.
På så sätt slapp Tommaso betala de mellanhänder som annars hade krävt sin andel.
Huset Missaglia kunde utföra alla uppgifter själv och använde sig bara av underleverantörer när det lönade sig för dem. Pengarna strömmade in.
På bara några år blev Tommaso en av Milanos främsta rustningsmakare och han fick många beställningar utifrån.
Dokument visar att han redan år 1430 hade affärskontakter i städer över hela Italien och på Iberiska halvön.
Missaglias verkstad fick order från några av Europas förnämsta män. År 1445 beställde t.ex. hertigen av Ferrara en påkostad rustning, en gåva till biskopen av Liège i dagens Belgien.
Tommasos viktigaste kund var dock Milanos egen hertig.
Han valde Missaglia som hovleverantör, gav skatteförmåner i utbyte mot bra priser, och dubbade Tommaso till riddare. Vid sin död 1452 hade den skicklige smeden byggt upp ett imperium.
Missaglia skapar ett mästerverk
År 1451 blir Milanosmederna äntligen klara med den pfalziske kurfursten Fredrik I:s nya rustning. Det har tagit dem två år att få fram ett mästerverk som skyddar bäraren och som dessutom ger honom stil.
Klicka på teckningen och lär dig mer om varje enskild del av rustningen
Mästaren gjorde bara det svåraste
Tommaso hade flera söner men det var den äldste, Antonio, som tog över familjeföretaget. Hans lillebror Francesco blev Missaglias kringresande ambassadör och besökte hoven i Europa.
Francescos kalender visar hur långt Missaglia hade kommit.
År 1464 besökte han hertig Filip den gode av Burgund, Europas mest beundrade adelsman, för att ta mått till tre rustningar.
Två år senare togs Francesco emot hos Frankrikes kung Ludvig XI, och audiensen blev så lyckad att han kunde gå därifrån med en ny order.
Mindre förnäma kunder fick inte besök av Francesco – de kunde i stället komma till Missaglias butiker i Rom, Neapel, Barcelona eller Tours och bli avgjutna i vax.
Därefter skickades formarna till verkstaden i Milano.
Medan Francesco reste omkring bland hoven stannade Antonio hemma och skötte verkstaden.
En stor del av hans tid gick åt till att vårda relationerna med stadens hertigdynasti Sforza, som ständigt beställde nya rustningar men ofta hade svårt att betala dem.
Antonio lät dem då betala i form av privilegier av olika slag i stället för reda pengar.
År 1472 fick Missaglis överhuvud tillstånd att köpa ett gods utanför staden, och ett par år senare upphöjdes han till greve.
Tommasos son hade gjort familjen till en adelsätt, och han blev den siste som själv svingade hammaren.
Efter Antonios död omkring år 1495 sålde hans arvingar verkstäderna, gruvorna och järnverken. Huset Missaglia gled ut ur historien, precis som Milanos monopol.
Rustningssmederna i södra Tyskland hann ikapp italienarnas försprång och snart hade trendmedvetna riddare flera städer att vända sig till när de skulle shoppa moderiktiga rustningar.