Jungfrutest kvinna

Medeltidens kvinnor fuskade med jungfrutestet

För tusen år sedan kunde avsaknad av mödomshinnan förstöra en kvinnas liv. För att kunna gifta sig och få barn tog desperata ungmör till blodiglar och blodiga inälvor, så att de kunde förklaras vara oskuldsfulla jungfrur.

För tusen år sedan kunde avsaknad av mödomshinnan förstöra en kvinnas liv. För att kunna gifta sig och få barn tog desperata ungmör till blodiglar och blodiga inälvor, så att de kunde förklaras vara oskuldsfulla jungfrur.

Shutterstock

Läkaren Trotula di Ruggiero slog larm på 1100-talet. Hon hade fått veta att unga, giftasvuxna kvinnor som inte längre var jungfrur försökte dölja sin stora hemlighet.

I den italienska läkarens bok De passionibus mulierum curandarum (”Om kvinnors sjukdomar”) räknar hon upp en rad olika metoder för att avslöja bedrägeri av det här slaget. Trotula di Ruggiero rekommenderade bland annat användning av kol och rök – för i medeltidens Europa var jungfrulighet en allvarlig sak.

Såväl brudens som brudgummens familj satte sin ära på spel när deras barn skulle gifta sig. Ju högre upp i samhällshierarkin en familj befann sig, desto viktigare var det med jungfruligheten.

”Jag skulle bli mycket förnärmad om jag sände min dotter till Frankrike och hon sedan skickades i retur.” Hertig Stefan av Bayern, år 1385

Om det ryktades att en ung adelskvinna hade förlorat sin dygd före bröllopet behövde hon använda sig av allt från blodiglar till inälvor för att bestå jungfrutestet.

Skammen var evig

Om en kvinna på medeltiden förlorade sin mödom sjönk hennes värde på äktenskapsmarknaden kraftigt och hon drog även skam över hela sin familj. Enligt en fransk krönika om hundraårskriget oroade sig den bayerske hertigen Stefan den präktige för att hans dotter inte skulle klara det franska hovets jungfrutest: ”Hon måste bestå ett test innan hon kan bli kungens gemål. Jag skulle bli mycket förnärmad om jag sände min dotter till Frankrike och hon sedan skickades i retur. Om Frankrikes kung inte vill ha henne kommer hon att vara märkt av skam för resten av livet.”

Jungfrutest Guilielmus de Salicetums bok

Läkaren Guilielmus de Salicetums bok är bara ett av många medeltida verk som varnade för fusk med jungfrutestet.

© Sailko

Även kyrkan ansåg att jungfrulighet var viktigt, eftersom en intakt mödom visade att kvinnan var gudfruktig. Bland adeln och rika köpmän handlade kravet på jungfrulighet huvudsakligen om att försäkra sig mot oäkta barn.

Om brudens mödom gått förlorad före bröllopsnatten kunde ingen säkert veta att en främling inte redan hade gjort henne gravid. Denna farhåga spreds från samhällets topp, tills även fattiga bönder vägrade gifta sig med en sexuellt erfaren kvinna.

För den läskunnige fanns hjälp att få hos den italienske läkaren Niccolò Falcucci. Han rekommenderade att blanda koldamm i vatten och be den blivande bruden att dricka vätskan. Om hon genast behövde kissa hade hon förlorat sin mödom.

I ett annat av Falcuccis tester skulle man bränna skräppblad och placera kvinnan så att hon sveptes in i röken. Om det gjorde kvinnan blek var hon fortfarande jungfru.

Jungfrutest Maria

Enligt kyrkan var Jungfru Maria alla kvinnors förebild. Sex före äktenskapet räknades som en svår synd.

© Hans Memling

En annan metod var att undersöka lakanet efter bröllopsnatten och se om det hade fläckats av blod. Om bruden blödde när maken trängde in i henne måste hon ju ha varit jungfru, löd resonemanget.

Man skulle dock akta sig för bedrägeri, varnade läkaren Guilielmus de Salicetum. Han påstod att vissa kvinnor dolde sin förlorade jungfrulighet genom att föra upp en duvas blodiga inälvor i sig inför bröllopsnatten.

”De skulle sedan brista vid klimax”, förklarade Guilielmus de Salicetum.

Blodiglar garanterade blodfläckar

Sluga kvinnor kunde planera bröllopsnatten så att den sammanföll med menstruationen, varnade läkaren Guilielmus de Salicetum. Sådant fusk kunde naturligtvis enkelt upptäckas genom att räkna dagarna. Ett annat trick var dock svårare att avslöja, varnade läkaren Trotula di Ruggiero.

Jungfrutest lady Frances

Vid minst ett tillfälle i den engelska historien har en förklädd ersättare hjälpt en kvinna i nöd.

© Jean-Baptiste Santerre

Brittisk lady lurade alla

Historikerna är inte helt säkra på sin sak, men mycket tyder på att en av Englands mest inflytelserika adelsdamer fuskade sig ur sitt äktenskap.

År 1613 undersökte inte färre än tio hovdamer och två jordemödrar brittiska lady Frances Howards underliv. Adelsdamen hade begärt att få sitt äktenskap annullerat, eftersom hon blivit kär i en annan man. På den tiden kunde emellertid en skilsmässa bara komma på tal om mannen aldrig hade fullbordat äktenskapet, så det påstod lady Frances var fallet.

I stearinljusens sken började den förödmjukande undersökningen. För att bevara sin värdighet täckte lady Frances ansiktet med en svart slöja.

En kort tid senare kom jordemödrarnas dom: Den 23-åriga ladyn var fortfarande jungfru.

När hennes make vid ett senare tillfälle visade sin erigerade lem för en grupp vänner var det dock många som fattade misstankar mot lady Frances. Kunde hon ha fört alla bakom ljuset genom att låta en av sina jungfruliga tjänsteflickor bära hennes kläder inför testet i den mörka kammaren?

Ingen vet svaret på den frågan, men lady Frances slapp ur sitt äktenskap med greven av Essex och kunde gifta sig med sin älskare.

I Trotula di Ruggieros läkarvetenskapliga verk De passionibus mulierum curandarum står det att fallna kvinnor i många fall satte en blodigel på ena blygdläppen. När de tog bort blodsugaren bildades en liten sårskorpa, som lossnade vid samlag, så att det återigen uppstod en blödning.

Fusk var inte bara vanligt bland fallna kvinnor. Även en del jungfrur behövde använda sig av hjälpmedel. På medeltiden utgjordes ett vanligt jungfrutest nämligen av att slidan undersöktes för att man skulle se efter om mödomshinnan var intakt.

Först på 1900-talet blev det allmänt känt att mödomshinnan är en myt. I själva verket har kvinnan inte någon mödomshinna, utan en slidkrans, det vill säga ett slemhinneveck som omger slidöppningen.

På medeltiden kunde oskyldiga kvinnor råka illa ut om det inte gick att se någon mödomshinna. I stället fick de hoppas att deras oskuld skulle bevisas med sålltestet.

I hundratals år var sållet en så stark symbol på jungfrulighet att till och med Englands ogifta drottning Elisabet I år 1583 lät sig avbildas med ett såll i handen.

Jungfrutest Elisabet I

Den engelska drottningen Elisabet I kallades Jungfrudrottningen, eftersom hon förblev ogift hela sitt liv. Sållet i hennes hand vittnade om hennes jungfrulighet.

© Crystal Images

Testet hade sitt ursprung i en fullkomligt vansinnig myt, enligt vilken en jungfru skulle kunna stoppa rinnande vatten.

Under sålltestet skulle kvinnan hålla ett såll i händerna, varefter vatten hälldes i det. Om vattnet inte sipprade igenom sållet visade det att hon var jungfru. Kvinnan kunde fuska genom att ta med sig ett eget såll som hade smorts in med det genomskinliga fettet lanolin, som kommer från fårull. Fettet gjorde sållet vattentätt, så att kvinnan kunde undvika att drabbas av skam och skandal.

Jungfrutester användes även efter medeltiden. Så sent som i mitten av 1800-talet registrerade en person som samlade in folkminnen användning av kisstest i Danmark. Än i dag undersöks kvinnors jungfrulighet i en del kulturer i Mellanöstern, Indien och delar av Fjärran Östern.