Medeltidens fem viktigaste marknadsregler

Under 1200-talet övergick bland annat Venedig, Milano och Florens från bytesekonomi till mynt.

Städerna handlade internationellt, och det var smartare att använda kontanter för att köpa till exempel ull i England eller kryddor i Orienten.

Alternativet var att medföra fysiska bytesvaror, som kunde gå sönder eller ruttna längs vägen.

Venedigs lire i silver och Florens florin i 3,5 gram rent guld togs med tiden över av kungar och furstar i bland annat England, Ungern, ­Tyskland och Norden. Där fick mynten regionala namn och präglades med regentens porträtt som kvalitetsstämpel.

Att fuska med halten guld och silver var ett allvarligt brott, och i England fick falskmyntare ­handen avhuggen. Småhandlare behövde inte alltid ett helt mynt i ädelmetall.

I stället klipptes mynten i mindre bitar, som användes för flera betalningar, vilket minskade det praktiska värdet.

”Mynten var klippta till nästan den innersta cirkeln, och inskrip­tionen runt kanten var försvunnen eller svårt skadad”, skrev munken Matheus Parisensis irriterat om denna praxis år 1248.

• Gödsel­vagnen: Engelska ockrare (penningutlånare som tar en mycket hög ränta) surrades fast på en stol och kördes runt i marknadsstaden. De transporterades på flaket av en öppen vagn, som vanligtvis ­användes till gödsel.
• Bränning: I Florens skulle ruttet kött brännas utanför ­slaktarens bod, medan dåligt färgat siden­ ­staplades i travar mitt på gatan och antändes.
• Skampåle: Utspätt vin eller öl bryggt på ruttet spannmål gav tre dagar i skampålen. Bedragaren skulle själv dricka en klunk av varan, varpå resten hälldes i håret.

Tydliga regler skulle garantera en fungerande marknad, men metoderna var ofta hårda.

I den italienska staden Pistoia hade handelsgatorna år 1180 blivit så trånga att stads­rådet fick ingripa. Rådet bestämde att hus med balkong­ skulle rivas, eftersom stolparna tog plats på ”de offentliga gatorna”.

Stadsrådet beslutade även att stadens ­slakare skulle avliva och stycka sina djur ­offentligt. Regeln skulle förhindra det ­”myckna och omfattande fusket” med ­gammalt kött från självdöda djur.

Ofta var det stadens skrån som fick i uppgift att se till att försäljarna följde reglerna. I Florens skulle slaktarskrået till exempel se till att medlemmarna lämnade de platser de stått och sålt på ”väl rengjorda och utan ruttna rester”.

Köttavfall och andra rester var emellertid så värdefulla att städerna auktionerade ut rätten att städa torget. Vinnaren samlade ihop mängder av spillning och kött, som kunde säljas som gödning och grisfoder.

Helt avgörande för hur bra en marknad gick var även om myndigheterna kunde garantera lag och ordning på platsen.

I engelska Leicester fick bråkmakare som drog sitt svärd inom synhåll från marknaden därför hårdare straff än normalt. På andra ställen fick besökare inte ta med sina ”spjut, hillebarder och stora käppar” genom stadsporten.

• Fladdrande markiser: Butiks­ägare skulle surra sina markiser. Fladdrande baldakiner var nämligen ”fula och opassande”, stod det i Pistoias reglemente från 1296.
• Smala diskar: Platsbrist gjorde att disken i en bod i många italienska städer inte stack ut mer än en fot (cirka 32 cm) på gatan.
• Dragdjur: Oxar, hästar och åsnor fick inte stå bundna på torget, medan marknaden var öppen. De tog för mycket plats och skulle ställas i ett stall – till exempel vid stadens krog.

För att undvika prissvängningar på basvaror på grund av krig eller missväxt fanns det ett pristak på varor som bröd, vin och öl.

I England slog kungen fast att ett bröd kostade en halv penny, me­dan det i Italiens­ stadsstater var stadsrådet, fursten eller skråna som bestämde.

Pristaket skulle garantera att även samhällets lägsta klasser hade råd med mat – och därmed förhindra uppror.

Trots att Englands kung Edvard II år 1307 bad sina sheriffer utse två priskontrol­lanter i varje stad i riket, var det omöjligt för ordningsmakten att se till att säljarna alltid följde reglerna.

Om en bagare eller bryggare ertappades med att fuska kostade det omkring sex pence i böter.

Vid upprepade förseelser kunde straffet bli upp till 24 pence – eller en förödmjukande vistelse i skampålen.