En fredag år 1216 kommer en ovanlig besökare in i moskén i den turkiska staden Harran. En apa, följd av en tjänare, snubblar fram i det heliga rummet. Djuret är klätt i de finaste kläder och ett moln av parfym hänger runt dess kropp.
Underdånigt vecklar tjänaren ut en bönematta, varefter djuret sätter sig ner och tar fram ett radband. Moskébesökarna ser med stora ögon på apan som låter pärlorna glida genom fingrarna, uppenbarligen djupt försjunken i bön.
När tjänaren ser de förvånade ansiktena förklarar han att apan inte är en apa utan en ung prins som förhäxats av en svartsjuk hustru. Förbannelsen kan endast hävas om hon får en summa pengar i guld.
”Mannen visade upp apan runtom i hela staden.” al-Jawbari om en bluff med en apa.
Moskéns gäster är fascinerade och tar resolut fram sina börsar. Men när tjänaren har samlat in pengarna försvinner han och apan i folkvimlet. Först då inser de att de har blivit dragna vid näsan.
”Mannen visade upp apan runtom i hela staden. Och överallt visade han samma trick”, säger författaren al-Jawbari, som bevittnade handlingen och beskrev den i sitt verk The Book of Charlatans.
Apan var långt ifrån den enda bluff som al-Jawbari bevittnade. Liksom det kristna Europa kryllade medeltidens muslimska värld av kvacksalvare, falska profeter och andra bedragare. Och al-Jawbari genomskådade dem alla.
Emiren var tokig i bluffkonster
Berättelser från den kriminella, undre världen fascinerade emir Rukn al-Din Mawdud, ledare för artukiddynastin som styrde delar av dagens Turkiet, Syrien och Irak.
Emiren hade läst boken Deceit Exposed and Doubt Dispelled från 1000-talet, som avslöjade hur man gör. Emiren ville gärna läsa mer och kallade till sig sin nya hovman al-Jawbari.
”Skriv en bok med samma metod, men gör den kortare och lättare att förstå”, var budskapet.
Under 1200-talet blev historier om kriminella populära, bland annat berättelsen om en rånare som bedövar och rånar ett sällskap.
Emiren visste att al-Jawbari var väl förtrogen med bedrägerier och illusionskonster. Innan han kom till emirens hov någon gång på 1220-talet hade han rest över större delen av den muslimska världen – från Marocko till Arabiska halvön, genom Mesopotamien och ända till Indien.
Längs vägen blev han vän med falska profeter, kvacksalvare och andra bedragare. Han iakttog deras trick och konster och antecknade vad han såg. På emirens uppmaning började han nu skriva ner allt i en bok.
Maskar och avföring hjälpte de heliga
Många av al-Jawbaris bekanta var småfuskare, till exempel hästskojare som färgade djurens pälsar i den mest eftertraktade färgen för att få ett bättre pris.
”Den som ser dem blir övertygad om att de är blinda. al-Jawbari om populärt tiggertrick.
Andra var till exempel vanliga tiggare som låtsades att de inte såg.
”De låtsades vara blinda när de inte var det. För att åstadkomma illusionen tar de en del blod från en fästing och en del gummi arabicum (från träslaget gummiakacie, ed.) och smetar ut blandningen på ögonlockens kant. Den som ser dem blir övertygad om att de är blinda", skriver al-Jawbari.
Andra knep gick ut på att lura av godtrogna människor pengar, som i fallet med den "förhäxade prinsen". Men de flesta trick syftade till att få artisten att framstå som särskilt mäktig eller helig.
Detta var till exempel fallet med en man vars turban utstrålade ett till synes gudomligt ljus.
"Den kom från hans panna och bröt genom till de högsta himlarna", säger al-Jawbari.
Men det var bara humbug, för ljuset kom inte från Gud utan från lysmaskar.
"Han tar fyrtio sådana maskar och placerar dem i ett fint vävt hårnät som han bär under sin turban", förklarar författaren entusiastiskt.
Inte heller de ”heliga män”, som lät sig omslutas av lågor för att bevisa sin helighet, stod under något särskilt himmelskt beskydd.
”Om de smorde in fettet över hela kroppen gjorde elden ingen skada.” al-Jawbari om bluff med eld.
Deras hemlighet var mycket mer jordnära. De kokade en groda, skummade bort fettet och blandade det med salpeter.
”Om de smorde in fettet över hela kroppen gjorde elden ingen skada”, säger al-Jawbari.
Man avslöjade också "profeten", som var så helig att han inte bara kunde gå på vatten utan också dyrkades av fiskarna, som underdånigt kysste hans fötter. Enligt al-Jawbari blandade mannen basilika, kåda, avföring och jasminolja och smorde det på sina fötter.
”Sedan gick han på vattnet – vid vattenbrynet, förstås. När fiskarna kände doften av blandningen kom de genast för att gnaga på hans fötter” rapporterar al-Jawbari.
Bonden Robert Carpenter beskrev bland annat hur man kunde lura till sig ett nyslaktat får.
Engelsk bonde skrev handledning
I det kristna Europa var bedrägerier också utbredda. På 1200-talet beskrev en engelsk bonde hur man kunde lura godsägaren rejält.
På 1260-talet satte sig bonden Robert Carpenter vid skrivbordet. Carpenter var tidigare fogde på en herrgård på Isle of Wight och visste allt om jordbruk. Nu skrev han ner sina erfarenheter.
Bland de ganska alldagliga och tråkiga texterna fanns det emellertid en del spännande inslag. I ett avsnitt beskriver Carpenter hur en bonde kan lura sin godsägare.
En del av bedrägerierna är enkla, till exempel förklarar Carpenter hur bonden genom att ta undan en åttondel av den mjölk som används för att göra ost varje dag kan stjäla tillräckligt mycket för att göra en hel ost åt sig själv.
Andra trick var mer avancerade. Det fanns ett knep som gick ut på att komma över ett nyslaktat får:
"När djuret flåtts, lägg skinnet i varmt vatten och torka det sedan omedelbart. På så sätt ser det ut som om djuret har dött av boskapspest".
Ingen ville ha köttet från det sjuka fåret, som därför tillföll bonden.
Det är inte känt hur lönsamt bedrägeriet var. Men Carpenters son måste ha funnit dem användbara. Många år senare, när han var en erfaren fogde, tog han med sin fars handbok om fusk i sina egna skrifter.
Författaren hade själv syndat
För al-Jawbari var det ett mysterium hur människor kunde falla för svindlarnas trick.
”Om de gjorde det inför barn skulle barnen skratta högt, det svär jag på. Var uppmärksamma, sömngångare, och vakna!”
Al-Jawbaris bok om charlatanerna blev förmodligen färdig för sent för att emir Rukn al-Din Mawdud skulle kunna njuta av den. Härskaren avsattes 1232 eller 1233. Men al-Jawbari hade tydligen använt sig av den kunskap han själv hade skaffat sig.
I ett svagt ögonblick erkänner han att han har lurat handlare på marknader att tro att det pulver han sålde var lyxprodukten peppar. I själva verket hade hans ”peppar” tillverkats av vanliga mungbönor.
Om författaren hade gjort sig skyldig till andra och värre saker är ovisst, men rädslan för att få sitt namn svartmålat måste ha plågat honom. I vilket fall som helst bedyrar han sin oskuld.
"Jag svär vid den mäktige Gud att min själ aldrig gav upp. Jag lyckades aldrig övertyga den om att det låg i dess intresse att ägna sig åt sådana saker", garanterar al-Jawbari.
Han tillägger dock underfundigt: ”Å andra sidan är det bättre att veta saker än att vara okunnig om dem.”