Hustrun fick ett symboliskt rep om halsen, när hon skulle säljas på marknaden i 1700- och 1800-talets England.

© Imageselect
Samhälle - Medeltiden

Män sålde sina fruar som boskap

Skilsmässor var så dyra för vanliga människor i 1700- och 1800-talets England att männen valde en annan lösning: De lade ett rep om halsen på hustrun och drog med henne till marknadsplatsen.

En dag 1832 gick den lokale marknadsutroparen ut med ett särskilt meddelande i staden Carlisle.

Han klämtade med sin klocka och förkunnade att lantbrukaren Joseph Thompson klockan tolv samma dag skulle sälja sin 22-åriga hustru Mary Ann Thompson.

Efter tre års äktenskap hade makarna ännu inte fått några barn – och de var inte särskilt förtjusta i varandra.

Klockan tolv samlades en stor grupp män kring den unga kvinnan, som klev upp på en stol med ett rep om halsen och blickade ut över de församlade.

Lantbrukaren inledde sitt anförande: ”Gentlemän, här har ni min hustru, Mary Ann Thompson – född Williamson – som jag vill sälja till högstbjudande. Det är både hennes och min önskan att vi ska skiljas åt för alltid”.

Leddes med rep om halsen

Hustruförsäljning hörde inte till vanligheterna, men fram till mitten av 1800-talet hände det att äkta makar valde denna möjlighet, när de ville dela på sig.

Reglerna var enkla: Mannen lade ett rep om halsen på hustrun och ledde henne till en marknad eller den lokala puben. Där meddelade han att han ville sälja sin fru, och att hon gick med på det. Efter ett kort anförande inleddes budgivningen, och om allt gick bra flyttade kvinnan hem till en ny make.

Fram till 1857, då det brittiska parlamentet godkände en ny skilsmässolag, var det så gott som omöjligt för vanliga britter att skilja sig.

En skilsmässa kunde ske endast med parlamentets godkännande, och proceduren kostade så mycket att det i praktiken var omöjligt för de flesta invånare att betala för det. Mellan år 1700 och 1857 lämnades det tillstånd till endast 314 skilsmässor i hela landet.

Hustruförsäljning var ett alternativ till skilsmässa och anses ha tillämpats sedan 1000-talet. Det första dokumenterade försöket ägde rum 1532, då en man dömdes för att ha försökt sälja sin hustru.

Från de följande 350 åren känner historikerna till många dokumenterade hustruförsäljningar – från rättegångsprotokoll och tidningsartiklar, som gärna lyfte fram underklassens ”skandalösa” leverne.

Sannolikt var hustruförsäljning mest utbrett under perioden 1780–1850, då historikerna har funnit bevis för nästan 300 försäljningar.

När en kvinna skulle säljas lade mannen ofta vikt vid antingen hennes fysiska skönhet eller hennes kapacitet att arbeta hårt, men ivern att sälja fick ibland säljaren att bättra på bilden något.

En missnöjd köpare ville till exempel låta affären gå tillbaka, eftersom han hade föranletts att tro att den kvinna som han köpt var gravid. Så visade sig emellertid inte vara fallet.

Hustru såldes för 20 shilling

Det var dock inte alla säljare som skönmålade sina varor. Det framgick tydligt när lantbrukaren ­Joseph Thomp­son skulle försöka sälja sin hustru Mary Ann på marknadsplatsen i Carlisle.

”Jag tog henne för min egen och mitt hushålls skull, men hon blev min plågoande. En hemmets förbannelse, som invaderade mina nätter – och som var en djävul på dagarna”, sa han enligt Lancaster Herald.

Thompson uppmanade de närvarande männen att undvika besvärliga kvinnor, på samma sätt som de skulle hålla sig borta från arga hundar, rytande lejon och sjukdomar. Sedan gick han över till att rosa sin fru:

”När jag nu berättat om hennes fel och hennes dåliga sidor, vill jag även berätta om hennes kvalifikationer och godhet. Hon kan läsa böcker, och hon kan mjölka kor.

Hon kan gå från skratt till gråt lika snabbt som du kan dricka ett glas ale, när du är törstig. Hon kan kärna smör och skälla ut tjänsteflickan. Hon kan sjunga irländska folkvisor och fläta sitt hår.

Hon kan inte bränna rom, gin eller whisky, men hon är bra på att bedöma kvaliteten, eftersom hon har många års erfarenhet av att smaka på spritsorterna. Därför erbjuder jag henne med alla hennes brister och fördelar för 50 shilling”.

Så mycket ville ingen ge, och Joseph Thompson var tvungen att sänka priset. Efter ett par timmar med bud och förhandling sålde han Mary Ann till en man vid namn Henry Mears för 20 shilling (cirka 6500 kronor i dag) samt en new­foundlandhund.

Mary Ann tog av sig repet och lämnade marknaden med Henry Mears, medan alla på marknaden jublade. Joseph Thompson lade därefter repet om sin hund och gav sig iväg till närmaste krog, där han tillbringade resten av dagen.

I brist på någon egentlig skilsmässoprocedur blev hustruförsäljning en praktisk lösning, då man utanför det officiella rättssystemet försökte upphäva de juridiska bestämmelserna kring ett äktenskap.

Att kvinnans rättigheter upphävdes var viktigt, eftersom hustrun enligt brittisk lag hade rätt till en tredjedel av mannens egendom efter hans död.

Omvänt förfogade maken över hustruns egendom – medan hon levde. Makarna var därför beroende av en ceremoni, då omvärlden kunde bevittna att parterna skiljdes åt.

Trots vittnen och advokaters medverkan var hustruförsäljning olagligt och underkändes när det prövades i en domstol. Det finns exempel på att kvinnor tilldömts ett arv efter en makes död, trots att hon sålts till en annan man många år tidigare.

Arga kvinnor ingrep

Det var dock sällan som hustruförsäljning kom till myndigheternas kännedom – trots att tidningarna gärna rapporterade om dem. Det finns exempel på att byråd uppmanat fattiga män att sälja sin fru, så att samhället skulle slippa betala fattighjälp till hela familjen.

Om myndigheterna fick nys om en förestående hustruförsäljning kunde polisen skickas dit och stoppa försäljningen.

Även andra delar av samhället protesterade. I en del fall vägrade advokater och ­notarier att formulera avtal för hustruförsäljningar, och grupper av arga kvinnor ingrep under 1700-talets andra hälft regelbundet mot försäljningarna.

I de sällsynta fall då en försäljning hamnade i domstol blev makarna tvungna att återgå till äktenskapet.

I ett fall hade kvinnan bott med sin nye man i 17 år och fått barn med honom. Affären förklarades ogiltig, och barnen fick följa med mamman hem till den man som en gång i tiden hade sålt henne.

Huvudpersonerna i affärerna ansåg dock – i strid med domstolarna – att försäljningen var både moraliskt och juridiskt godtagbar, så länge ett antal enkla regler uppfylldes. Framför allt två saker gick igen vid de flesta försäljningar.

Rep och vittnen var nödvändiga

För det första skulle kvinnan ha ett rep – ofta om halsen – eller en grimma, som hon ”drogs” till marknaden med, precis som ett husdjur som fördes till en auktion.

I en del rättegångar framfördes just det faktum att köparen mottagit kvinnan med ett rep om halsen som bevis för att det nya äktenskapet var giltigt.

För det andra skulle försäljningen ske på en offentlig plats med många vittnen, till exempel på en marknadsplats eller i en lokal pub eller liknande.

I de flesta fall stod en köpare klar i kulissen, redan innan kvinnan bjöds ut. Ofta hade hon redan flyttat in hos den nye mannen innan köpeavtalet skrevs under, och där uppträdde hon officiellt som hushållerska eller liknande.

Om säljaren hade små barn med sin hustru, följde de i regel med mamman till den nye mannen. Äldre barn, som kunde hjälpa till i exempelvis lantbruket, stannade hos sin far. Det fanns dock tillfällen då barnen ingick i försäljningen, eftersom alla visste att köparen var deras far.

Om ett äkta par på förhand hade ingått ett avtal med en köpare, kunde den formella försäljningen ske på närmaste krog, men ville säljaren locka köpare var en av de stora marknadsplatserna bästa stället.

Där hade besökarna ofta gott om pengar och hade råd att göra impulsiva köp. Det berättas om en man som köpte flera fruar på samma marknad. Vid ett tillfälle – i Cornwall 1835 – kom två män överens om att tillsammans köpa samma kvinna, som de båda hade fallit för.

För säljaren var det även viktigt att besökarna på marknaden kom långväga ifrån och inte hade hört det lokala skvallret. Det kunde göra det lättare att sälja en kvinna med dåligt rykte.

Långt in på 1800-talet var många kvinnor fjättrade i olyckliga äktenskap utan möjlighet att kunna skilja sig från sin man.

© © Belmiro de Almeida

Kvinnans situation blev bättre

Enstaka exempel visar att en kvinna inte frivilligt ville säljas, men i de allra flesta dokumenterade fall var hustrun införstådd med att bli såld. Att byta make innebar i regel en förbättring av kvinnans livssituation.

Ofta lämnade hon ett olyckligt och kanske våldsamt förhållande och fick möjlighet att fortsätta livet med en ny man, som förhoppningsvis passade henne bättre – och kanske var rikare. Historiker har inte funnit ett enda fall, då en kvinna sålts till en man som var fattigare än den man som hon lämnade.

Historien visar även exempel på handlingskraftiga kvinnor som själva arrangerade försäljningen. I ett sådant fall från 1822 greps ett äkta par under auktionen på boskapsmarknaden i Plymouth.

Paret hade varit gift i två år, men redan tre veckor efter bröllopsnatten hade hust­run fött ett barn, som därmed inte kunde vara den äkta makens.

Trots att maken förlät sin hustru lämnade hon honom till förmån för barnets biologiske far, som ganska snabbt gjorde henne gravid igen. Kort därefter arran­gerade makarna en försäljning, men när budgivningen inleddes dök hustruns älskare inte upp.

Kvinnan fick därför stalldrängen på den lokala krogen att bjuda – med hennes egna pengar – så att hon kunde ta sig ur äktenskapet och bli en fri kvinna.

I de allra flesta fall var både köpare och säljare män, men i enstaka fall hände det att en kvinna gick från en försäljning med pengar på fickan.

Det skedde till exempel i samband med en försäljning i den irländska staden Drogheda, där Marguerite Collins i affekt sålde sin make till en annan kvinna för en och en halv pence.

Ville ha tillbaka sin make

Marguerite Collins ångrade emellertid sin överilade försäljning och klagade hos borgmästaren på att hennes man levde ihop med en annan kvinna – den kvinna som han sålts till.

Mannen vägrade att återvända hem, och ärendet behandlades av borgmästaren, som kallade till sig båda parter för att fråga ut dem.

Inför en stor skara nyfikna åskådare förklarade maken att Marguerite var våldsam och att hon flera gånger hade bitit honom så hårt att han hade fått stora ärr.

Den kvinnliga köparen, som hade kallats som vittne, bekräftade mannens påstående och förkunnade att hon blivit allt nöjdare med sitt ”förvärv”.

Kvinnan försvarade köpet med att det enligt hennes åsikt inte fanns någon lag som kunde tvinga isär henne och mannen.

Hon argumenterade att en hustrus försäljning av sin make borde likställas med en mans rätt att sälja sin hustru – inte minst när båda parter var införstådda med försäljningen.

Efter vittnesmålet gav Marguerite Collins prov på sitt våldsamma temperament, när hon försökte attackera både sin tidigare man och den andra kvinnan. Tumultet fick borgmästaren att avbryta förhandlingen och skicka hem parterna med oförrättat ärende.

Hustruhandeln ebbade ut

Handeln med hustrur fortsatte efter införandet av den nya skilsmässolagen 1857, men alltmer sällan, och till slut upphörde den helt.

Fram till 1900-talets början finns det dock exempel på hustruhandel.

Så sent som 1913 förklarade en kvinna inför en domstol i Leeds att hennes make hade sålt henne till en kollega för ett pund.

Läs också:

Medeltiden

Tortyrmetoder: Historiens tio brutalaste

9 minuter
Medeltiden

Korstågen: Heligt krig

6 minuter
Medeltiden

Nio frågor om korståg

7 minuter
Mest populära

Logga in

Fel: Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
VisaDölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!