Lista: 7 märkliga medeltidsmyter om djur
Elefanten har inga knäleder, bävern biter av sig testiklarna och valen är så stor att sjömän stiger i land på den. Medeltidens illustrerade uppslagsverk om världens djur överträffades bara av Bibeln i popularitet, men de var fulla av missförstånd.
Medeltida jägare var ute efter sekret från bäverns analkörtlar.
Medeltidens motsvarighet till naturprogram på TV var bestiarierna – illustrerade uppslagsverk om djur.
Men den tidens zoologer hade tydligen inte ägnat mycket tid åt att verkligen iaktta djuren.
I stället förde de vidare myter och missförstånd – t.ex. fick även sagoväsen som enhörningar, gripar och drakar plats i böckerna.
Pelikanen återupplivar sina ungar med blod från bröstet
Medeltidens myt:
I bestiarierna tillskrivs djuren ofta mänskliga egenskaper. I ett sådant står det till exempel att pelikanen återupplivar sina döda ungar genom att hacka hål i sitt bröst och låta blodet droppa ned på dem – en allegori till Jesus på korset.
En helt naturlig förklaring:
Beskrivningen av pelikanens märkliga beteende kommer troligen av att den ofta pressar näbben mot bröstet när den ska tömma strupsäcken som hänger under näbben.
Den blodiga delen av myten hänger säkert ihop med den krushuvade pelikanen, vars strupsäck blir röd under parningssäsongen.
Om pelikanens ungar dör kan den återuppliva dem genom att ge dem blod från sitt eget bröst.
Bävern biter av sig testiklarna för att komma undan jägare
Myten: En urgammal och bisarr historia återberättades särskilt flitigt i de medeltida bestiarierna: att bävern själv biter av sig sina testiklar när den jagas av människor.
Missuppfattningen finns beskriven redan i Aisopos fabler från 500-talet f.Kr. men det är inte den grekiske författaren som hittat på den.
Förklaringen: I själva verket är det här frågan om ett dubbelt missförstånd. Den första delen av förklaringen är att människan i tusentals år har jagat bäver för att få tag på sekretet castoreum – bävergäll på svenska.
Det användes i medicin och parfym ända in på 1800-talet, och eftersom det utvinns ur bäverns analkörtlar, som ser ut precis som testiklar, är det lätt att inse hur missförståndet uppstått.
Andra delen av förklaringen ligger enligt språkforskare i bäverns latinska namn, Castor. Namnet påminner om verbet castrare – att kastrera/avlägsna testiklarna.
Människor med begränsade kunskaper i latin kunde lätt blanda ihop de två skilda betydelserna.
Grävlingar samarbetar när de gräver sina gryt
Myten: Enligt medeltidens experter handlar det om rent lagarbete när grävlingar ska gräva sig ett nytt gryt.
En grävling lägger sig på rygg och biter tag i en gren. Två andra häller jord på dess mage, och sedan drar ytterligare två ut dem ur hålan.
Förklaringen: Det är ovisst hur denna myt har uppstått, men författarna har troligen känt till att grävlingar kan hålla ihop i små flockar på upp till 15 individer.
Syftet med myten var att betona fördelarna med samarbete för läsarna.
Björnen formar själv sina ungar
Myten: Enligt medeltidens zoologer är nyfödda björnungar inget mer än köttklumpar utan ögon och päls. Men björnmamman slickar ungarna så att de får rätt form och fason.
Förklaringen: Myten föddes troligen ur en kombination av två iakttagelser: för det första att björnungar mycket riktigt föds utan päls, för det andra att björnmamman slickar sina ungar rena efter födseln.
Ungarna kan faktiskt se ut som oformliga klumpar som behöver formas.
Björnhonan formar sina ungar genom att slicka på dem, så att köttklumparna får björnform och ögon.
Elefanten saknar knäleder och sover stående
Myten: Enligt bestiarierna kan elefanter bli upp till 300 år gamla. Elefanten har inga knäleder; om den faller kan den inte ta sig upp på fötter igen utan hjälp. Därför lutar sig djuret mot ett träd när det ska sova.
Förklaringen: Missförståndet återfinns i de flesta bestiarier och kan spåras tillbaka till den romerske naturhistorikern Plinius den äldre, som beskrev elefanten i sitt verk Naturalis Historia från år 77 e.Kr.
Plinius har troligen fått sina ”fakta” från de texter Julius Caesar skrev om sitt fälttåg i Gallien. I dem berättar Caesar att älgar ”har ben utan leder eller ligaturer.
De kan inte ligga ned för att vila, ej heller kan de resa sig upp om de fallit omkull. Träd fungerar som sängar för dem; de lutar sig mot dem då de ska vila.”
I nästa avsnitt beskriver Caesar uroxen, och jämför den i storlek med en elefant.
Sjömän förväxlar valar med öar
Jättefisken drar med sig sjömän och skepp ned i djupet om de går i land på dess rygg.
Medeltidens myt:
Enligt 1200-talets bestiarier är valen en stor, fjällig fisk som sjömännen ofta misstar för en ö.
De flesta bestiarier berättar att valen ofta ligger så länge på vattenytan att ryggen blir täckt av sand och då liknar en ö.
Förbipasserande skepp lägger därför till vid valens rygg, där sjömännen sedan tänder brasor för att kunna laga mat.
När värmen från elden tränger igenom valens tjocka hud dyker den för att svalka sig, och drar då både sjömän och skepp med sig ned i havsdjupet.
En helt naturlig förklaring:
Anekdoten finns med i historien om Sinbad Sjöfararen i sagosamlingen Tusen och en natt, men den förekom även i bestiariet Physiologus från 100-talet e.Kr.
Missuppfattningen har förmodligen uppstått kring gråvalen, vars fläckiga skinn kan se ut som en berghäll när djuret ligger alldeles stilla.
I Bibeln fann medeltidens zoologer stöd för sina skildringar av valarnas enorma storlek. I Jonas bok berättas det om hur profeten Jona hamnar i buken på en val som är så stor att dess inre påminner om dödsriket.
Sjömän tänder ofta brasor på valarnas rygg i tron att de hamnat på en ö. När djuret dyker drar det sjömännen med sig ned i djupet.
Gamla örnar förlänger livet genom att flyga mot solen och dyka i havet
Myten: När en örn blir gammal får den sämre syn och vingarna blir tyngre.
Enligt medeltida experter flyger örnen därför mot solen, som bränner bort de gamla fjädrarna och dimman för ögonen.
Därefter dyker örnen i havet tre gånger, vilket gör den ung på nytt.
Förklaringen: Under medeltiden var örnen en symbol för människan som fick ny kraft genom att närma sig Gud – solen. Idén om örnens föryngringskur kom från Bibelns psalm 103, där det står att Gud ”fyller mitt liv med allt gott, och jag blir ung på nytt som en örn”.